Skrotad mängdrabatt för småbrott - en reform som leder till skräcksamhälle?

Om det då fortsätter år ut och år in? Ska man bara fortsätta att säga "Aja Baja, så får man inte göra!" och ge några futtiga böter till fanskapet? När sånt händer är det alltid på bekostnad av nån annan, och jag personligen tåler inte sånt.

Vad är det du inte förstår?
Själv tyckte jag frågeställningen var glasklar.

Du har en person anställd inom hemtjänsten som stäl från vårdtagarna - "brukare" heter det nu.
Ska varje stöld räknas?

Du kanske tror det, men du har helt fel. Fängelse är ingen human rehabklinik eller en trevlig hälsoresa. Det är en extremt påfrestande miljö som institutionaliserar och bryter ner en människa på djupet.

​Du tänker fel för att du inte begriper hur djupt ingripande ett fängelsestraff faktiskt är. I praktiken handlar det om ett statligt sanktionerat frihetsberövande, det är ett extremt verktyg som staten absolut inte ska dela ut nonchalant till höger och vänster.
Det räddar inga liv: det förstör en människa på djupet, och det enda som kommer ut på andra sidan är en person med ett djupt och genuint förakt mot samhället.

Man måste dessutom kunna skilja på brott och brott. Cykeltjuvar tar oftast dåligt låsta cyklar ute på gatan. Det är ett rent egendomsbrott utan våldsinslag. Att däremot göra inbrott i någons hem ser jag som en extrem kränkning av den personliga integriteten, och det bör bestraffas mycket hårdare än idag. Men att jämställa en dåligt låst cykel på gatan med ett hemfridsbrott, och låsa in folk i flera år för det, är helt absurt.

Man kan ju vända lite på det också. Hur många kexchoklad tycker du matchar en våldtäkt? Jag har svårt att se något rimligt högt antal.

Propotionalitetsprincipen gjorde att du kunde begå 10 brott, men bara straffas för ett. Vilket innebar att de andra 9 offren inte fick någon upprättelse.

​Det är redan en enorm juridisk skillnad på en missbrukare som snor en cykel på gatan och en anställd inom hemtjänsten som systematiskt stjäl från försvarslösa äldre i deras hem.
​Att stjäla från brukare inom hemtjänsten rubriceras i princip uteslutande som grov stöld, eftersom det innebär ett grovt missbruk av en förtroendeställning mot någon som befinner sig i en helt skyddslös ställning. Det ledde till kännbara fängelsestraff redan med den gamla praxisen, vilket är helt rimligt eftersom det finns en tung försvårande omständighet.

​Den här tråden handlar däremot om proportionalitet, särskilt vid vardagsbrottslighet av normalgraden, som cykelstölder eller narkotikabrott, och hur det nya systemet spårar ur när man plussar ihop småsaker linjärt utan att se till helheten.
​
Det märks att du argumenterar utifrån rena känslor och okunskap istället för saklig juridik. Det är exakt den där nivån man ser i Facebooks kommentarsfält: "Mördare ska inte ha rabatt!!! Lås in alla på livstid!!!".
​Det här är juridikdelen på Flashback. Klarar du inte av att hålla nivån så kanske du faktiskt borde hålla dig till SD:s Facebooksida istället.

Bryr mig inte.

In i finkan med dom.

I Sverige har vi a-kassa och massa andra bidrag som gör att ingen behöver stjäla för uppehälle så den snyfthistorian köper jag inte alls.

Du blandar ihop begreppen fullständigt och sprider desinformation. För det första är det asperationsprincipen (den gamla mängdrabatten) du tänker på, inte proportionalitetsprincipen.

Proportionalitet betyder bara att straffet ska stå i rimlig proportion till hur allvarligt brottet faktiskt är. Sedan visar du också att du helt har missat hur domstolarna faktiskt dömde.

Förr ansågs det som ett sammanhängande brott om någon köpte 2 hekto cannabis och sålde vidare det. Idag hackas det upp i 40 separata brott om det säljs i femgrammare, vilket i kombination med den slopade rabatten gör att straffskalorna spårar ur helt.


För det andra stämmer det överhuvudtaget inte att man "bara straffades för ett brott". Man fick absolut ett högre straff om man begick flera brott, straffvärdet trappades upp för varje enskild handling.

Att du sitter och är helt tvärsäker på saker du uppenbarligen inte har en aning om visar bara att du är dum i huvet. Har du inget bättre att komma med än rena felaktigheter har du faktiskt ingenting i den här juridiktråden att göra.

Jag har studerat den nya straffreformen där mängdrabatten slopas till förmån för ett kumulativt system (där straff plussas ihop). Politikerna säljer in detta som hårdare tag mot gängen, men frågan är om man har tänkt på konsekvenserna för vardagsbrottsligheten och de mindre allvarliga seriebrotten.

Först en viktig distinktion: Jag har själv blivit av med två cyklar och vet hur frustrerande det är. Jag blev jätteledsen båda gångerna. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den som stjäl i den här skalan gör det sällan för att jävlas med enskilda individer: det handlar nästan uteslutande om personer i ett djupt missbruk som agerar i ren desperation efter nästa fix, fixa pengar till hyran eller mat för dagen.

Låt oss titta på ett konkret scenario:
Tänk er en klassisk serie-cykeltjuv. Han finansierar ett narkotikaberoende som är extremt dyrt just för att det är olagligt. Han kan inte få ett reguljärt jobb på grund av Lexbase och tidigare domar, en spiral som ofta började redan i 16-årsåldern när han fastnade i rättssystemet för ringa narkotikabrott och blev klassad som kriminell. Han har blivit institutionaliserad och exkluderad från samhället, trots att han i grunden är en bra kille och har potential att leva ett normalt och hederligt liv.

Hur det såg ut förut jämfört med idag:
Tidigare praxis: En enstaka stöld gav oftast böter. Åkte personen fast för en serie på till exempel 30 cykelstölder klumpades det ihop till ett sammanhängande brott. Straffet landade kanske på ett par månaders fängelse eller skyddstillsyn. Det gav en proportionerlig påföljd och en chans till rehabilitering.

Det nya systemet: Nu ska varje enskild stöld prissättas och plussas ihop. Det innebär att 30 cykelstölder snabbt slår i det lagstadgade maxtaket för stöld, vilket innebär 4 års fängelse.

Den farliga bieffekten:
När straffet för småbrott blir så här extremt högt försvinner spärrarna för att ta nästa steg. Om en missbrukare vet att han redan riskerar 4 års fängelse för att rulla iväg med några cyklar, vad har han då att förlora? Det marginella straffet för att uppgradera till grövre kriminalitet, som personrån eller inbrott blir i princip noll. När risken ändå är maxad kan tjuven lika gärna "löpa hela linan ut" och begå betydligt allvarligare eller mer våldsamma brott, eftersom straffet ändå blir för högt.

Genom att införa det här systemet går man inte till roten med problemet (missbruk, utanförskap och bristen på vägar in i arbetsmarknaden). Istället symptomlindrar man med drakoniska straff som förvärrar kriminaliteten och göra småtjuvar till hårdbarkade yrkeskriminella under de fyra åren på kåken, allt dessutom till en enorm kostnad för skattebetalarna.

Diskussionsfrågor:

1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?

2. Finns det en risk att vi, genom att höja straffen för småbrott, driver desperata människor mot grövre och mer samhällsfarlig kriminalitet?


VIKTIGAST:

3. Om vi ser till helheten och ritar upp det större mönstret, riskerar vi att skapa ett rent skräcksamhälle?

Samtidigt som straffen plussas ihop görs allt fler småsaker olagliga eller straffas hårdare (t.ex. förolämpning av tjänsteman, folkbokföringsbrott osv.). Parallellt rullas AI-kameror, ansiktsigenkänning och massövervakning ut överallt.

När gränsen för vad som är kriminellt blir allt snävare, straffrabatten försvinner och övervakningen blir total: riskerar vi då inte att bygga en totalitär polisiär kontrollstat? Kommer vanliga medborgare ens våga stå upp för sig själva, protestera eller uttrycka frustration mot myndigheter, när minsta lilla snedsteg i ett övervakat system kan kosta år i fängelse?



OBS!!!!
EDIT / UTÖKAD REFLEKTION (Narkotikabrott):
Nu tog jag ett exempel med cyklar där det finns direkta brottsoffer. Men situationen blir ännu mer absurd om vi tittar på narkotikabrott. Den lagändring som kom för ett par år sedan innebär att varje enskild överlåtelse av narkotika ska ge minst 6 månaders fängelse, oavsett hur liten mängden är.

Tänk er en kille i ett eget missbruk som köper hem 2 hekto cannabis. För att finansiera sitt egna bruk säljer han av det i femgrammare till polarna. 2 hekto fördelat på 5-gramsbitar blir totalt 40 stycken överlåtelser.

​Tidigare praxis: Att sälja en enstaka femma gav dagsböter. Hela verksamheten på 2 hekto klumpades ihop till ett fortsatt brott som gav på sin höjd ett par månaders fängelse.

​Med de nya reglerna: 40 överlåtelser multiplicerat med minimistraffet på 6 månader blir teoretiskt 20 års fängelse för två hekto gräs. Eftersom domstolen bara kan döma till max det dubbla maximistraffet för brottsnivån (narkotikabrott av normalgraden har max 3 år), kommer straffet att landa på 6 års fängelse.

Ska en person alltså sitta av 6 år på kåken för att ha portionerat ut två hekto cannabis till sina kompisar? Det är helt sinnessjukt.

Till er som kommer att skriva "mördare ska inte ha rabatt":
Jag vet att många direkt kommer vilja avfärda det här med att gängkriminella och mördare ska sitta inne på livstid. Men tänk efter lite nu. Ett mord ligger redan på maxstraff, och nej, en dubbelmördare får inte halva priset på mord nummer två i det här sammanhanget på det sättet folk tror.

Att slopa straffrabatten kan absolut argumenteras vara rimligt vid riktigt grova brott såsom överfallsvåldtäkter, rån eller grov misshandel. Men när samma princip tillämpas på "vanliga" småbrott, egendomsbrott utan våld och missbruksrelaterad kriminalitet, då blir slutresultatet helt absurt.



EDIT 2 (Ett filosofiskt och juridiskt perspektiv):
Jag utgår från att tråden kommer att locka till sig en del tangentbordskrigare som argumenterar som barn, så låt oss lyfta blicken lite. Människorov är ett extremt allvarligt brott som helt rättmätigt kan ge lagens strängaste straff. Att kidnappa en människa mot dennes vilja och låsa in vederbörande i ett litet rum i flera år är en djupt kränkande och nedbrytande handling.

När staten gör detta kallas det inte för människorov, utan för lagföring och verkställighet. Men den fysiska och psykologiska verkligheten för den som blir inlåst är densamma.

Det är här proportionalitetsprincipen till varje pris måste beskyddas. Om en person har sålt ett hekto gräs till sina vänner, där alla inblandade parter är vuxna, med på affären och det saknas ett faktiskt brottsoffer, ska han då verkligen behöva utsättas för ett så extremt grovt ingrepp från statens sida?

Är det rimligt att staten svarar med metoder som bär människorovets praktiska signum för handlingar där ingen har kommit till skada?