Den globala kapitalismen orsakar mänsklighetens demografiska kollaps

Det absolut första du ska göra är en psykologisk krigshandling: Sluta skämmas.

När du känner panik över boendet, ekonomin eller att tiden rinner iväg för att skaffa familj, tryck inte ner det med skuldkänslor. Säg det högt. Prata med dina vänner, dina kollegor och din partner om den ekonomiska utpressningen.

När vi slutar maskera vår strukturella stress som "personliga problem" spricker rökridån. Det är så här klassmedvetande och kollektiv vilja föds, genom att inse att vi alla sitter i samma sjunkande skepp.

Stryp kapitalets möjligheter att hjärntvätta dig.
Marknaden överlever på att du är konstant stimulerad, missnöjd och redo att konsumera för att dämpa din ångest.
Gör din fritid helt värdelös för aktieägarna. Stäng av plattformarna som vill sälja en livsstil du inte har råd med.
Använd ad-block, torrenter och fulstream etc.
Investera din tid i det som är helt gratis och djupt mänskligt: relationer, analog samvaro, natur och lokala nätverk. Att bygga en trygg relation och freda den från marknadens prestationskrav är det mest radikala sabotage du kan utföra mot ett system som vill äga din uppmärksamhet dygnet runt.

Organisera basbehoven lokalt
Gå med i facket och Hyresgästföreningen: Ja, de kan kännas trötta och byråkratiska, men det är de enda lagliga verktyg vi har som faktiskt kan sätta press på kapitalet och hyresvärdarna. Engagera dig och kräv att de spetsar sina argument.

Bygg lokala nätverk: Starta eller gå med i kooperativ, samåkning, lokala byteshandelsgrupper eller odlingskollektiv. Ju mindre beroende du och dina grannar är av de stora kommersiella kedjorna för era basbehov, desto mer makt tar ni tillbaka.

Rösta och kräv systemskifte. Kompromissa inte
När det är val, eller när du diskuterar politik så sluta rösta på plåster.

Siffror på barnbidraget eller små skattesänkningar är irrelevanta. Kräv politiker och partier som vågar prata om de tre grundpelarna: att ta bort vinsten från välfärden, att reglera bostadsmarknaden stenhårt och att skydda medborgarna från den globala marknadens flexibilitetskrav (kravet på att du ständigt ska vara flyttbar, tillgänglig dygnet runt och redo att byta jobb med kort varsel). Om inget parti gör det, skriv debattexten, ställ frågan på möten, tvinga fram samtalet.

Det handlar om att skifta fokus från uppgivenhet till envis, organiserad vägran. Varje gång du prioriterar mänsklig trygghet, gemenskap och reproduktion framför karriärhets och konsumtionsstatus, så vinner du en terrängseger över systemet. Vi bygger det nya folkhemmet i handling, en människa och ett beslut i taget, tills strukturen blir stark nog att skaka av sig parasiterna.


Det klassiska nyliberala standardförsvaret, att reducera en strukturell samhällskollaps till en fråga om "bortskämda ungdomar" som bara vill ha lyx, samtidigt som man drar fram Nordkorea-kortet så fort någon föreslår att marknaden inte ska styra förlossningsvården.

Under folkhemsepoken 50-70-talet byggdes hundratusentals egnahem och miljonprogramsbostäder. En helt vanlig LO-arbetare kunde med en enda lön försörja en familj, betala avgiften på radhuset eller trean, och ha råd med en begagnad Volvo.
År 1970 kostade en genomsnittlig villa ungefär 1–2 årsarbetslöner för en vanlig arbetare. Idag, efter decennier av centralbanksdriven tillgångsinflation, kostar samma villa i tillväxtregioner 5–10 årsarbetslöner. De har blivit rånade på sin köpkraft.
https://cornucopia.se/2014/10/bostadsrattspriserna-utveckling-1970/

Om du vill ha tak över huvudet idag måste du antingen ställa dig i en 20-årig bostadskö eller gå till storbanken och skriva på ett livslångt skuldebrev på miljonbelopp. Det är marknadsekonomisk utpressning.
När boendekostnaderna har skjutit i höjden så extremt, har det blivit en absolut nödvändighet att båda föräldrarna jobbar heltid och maxar sin flexibilitet. Det är just detta ekonomiska tvång som gör att folk tvingas skjuta upp, eller helt avstå ifrån, att skaffa barn.

Det var just under efterkrigstiden, när Sverige hade världens hårdaste regleringar av kapitalet, progressiva skatter och en stenhårt reglerad bostadsmarknad, som vi hade vår högsta reella tillväxt, lägsta ojämlikhet och starkaste framtidstro. Det var då Sverige blev ett av världens rikaste och tryggaste länder. Det var inte kapitalismen som byggde den tryggheten, det var den demokratiska kontrollen över kapitalet.

Det var efter avregleringarna under 80- och 90-talen (som Bildt-regeringens chockterapi och den efterföljande nyliberala slakten av välfärden) som klyftorna i Sverige ökade snabbast i hela OECD.
Det var då skolan privatiserades till riskkapitalister, allmännyttan såldes ut till vrakpris, och förlossningsvården slimmades till bristningsgränsen. Det vi ser idag, den demografiska kraschen, den psykiska ohälsan och den existentiella tomheten. Det är det bittra slutresultatet av det nyliberala marknadsexperimentet.

Du vill att vi ska acceptera att ett fungerande samhälle innebär att unga par ska tvingas flytta till ett isolerat ruckel utan värme och leva på existensminimum för att överhuvudtaget ha råd att föda nästa generation arbetare åt kapitalet. Det är den nyliberala visionen: maximal vinst till toppen, total misär och uppoffring för botten. Vi vägrar acceptera de villkoren. Vi ska inte backa till 1870, vi ska gå framåt.

Polens konservatism är för svag i den här frågan, i praktiken blir det tom retorik ovanpå samma arbetsmarknad, bostadssystem etc.

Angående Amish beror det på vad du menar med "den kapitalistiska ekonomin". De säljer varor, driver företag, handlar, använder pengar och deltar i marknader. Den avgörande skillnaden är att de har egna sociala institutioner, stark intern disciplin och ett liv där familj och arbete hänger ihop. De står alltså utanför globohomo i hög grad.


Det räcker inte för att återställa fertiliteten.

Sverige och Norge har länge haft omfattande familjepolitik och ändå hamnat långt under reproduktionsnivån. En generös välfärdsstat kan som sagt fungera tillfälligt som stötdämpare, men eftersom samhällsekonomin fortfarande bygger på dubbelt heltidsarbete, lång utbildning, sen familjebildning, urbanisering, konsumtionsnormer och individualiserat liv är det inte tillräckligt.

Grundproblemet är inte att vi har för liten offentlig sektor, utan att familjebildningen är underkastad arbetsmarknadens och tillväxtsystemets behov.


Håller med om din sista mening som är kraftfull, men problemet i ovanstående citerade stycken är att du blandar ihop ökad individuell frihet med ökad reproduktion. Det är just individualismen, som ekonomin optimerats för, som gjort familjebildning till ett val bland många andra. Om individen "frigörs" mer än idag, varför resulterar det i barn och inte i resor, konsumtion, självförverkligande och fortsatt uppskjuten familjebildning? Välfärdsstat kan minska den ekonomiska risken med barn, men inte skapa en samhällsordning där familjebildning faktiskt har högre status och prioritet.

Nyliberalismen inom välfärden finns det rimlig kritik mot, men om vi ponerar att välfärden blev helt offentligt driven så ändrar det inte lång utbildning där kvinnor sitter i skolbänken under en stor del av sin reproduktiva period, två arbetande vuxna i ett hushåll för att kunna överleva i en storstad, hög urbaniseringsgrad, geografisk rörlighet som slår sönder den bredare familjen osv.

Ditt inlägg är en bra och skarp kritik av systemets djupbiologiska och strukturella återvändsgränder.

Amish har kapat kopplingen till den spekulativa kredit och bostadsmarknaden. Det är därför deras familjeliv och arbete kan hänga ihop, de äger sina fundament utan att vara slavar under skuldsystemet.

Vi måste underordna marknaden under reproduktionen vilket innebär att artens biologiska överlevnad och trygghet blir samhällets hårda ramverk. Om en ekonomisk mekanism (som spekulation i bostäder eller otrygga gig-jobb) skadar unga människors möjlighet att bilda familj, så ska den mekanismen förbjudas eller regleras bort. Ekonomin ska tjäna livet

Vi behöver en Livsvärdeteori som slår fast att skapandet av nästa generation är samhällets absolut högsta värdeskapande handling. Därför måste den ekonomiska kalendern anpassas efter den biologiska. Samhället ska göra det ekonomiskt lönsamt och tryggt att skaffa barn tidigt. Universitet och karriärstegar måste designas så att de kan pausas, flexas och spridas ut över hela livet. Du kan ta din masterexamen eller bli chef när du är 45, men du kan inte biologiskt föda ditt tredje barn då.


När vi djupdyker i hur människor mår idag, ser vi att existentiell osäkerhet har ätit sig hela vägen in i vårt grundläggande medvetande.

Det raderade tidsperspektivet
Människan är strukturellt byggd för att fungera i tre tidsdimensioner: dåtid (rötter och tradition), nutid (handling) och framtid (hopp och planering). Det nyliberala maskineriet har effektivt amputerat både dåtiden och framtiden, och lämnat oss i ett kroniskt, hyperaktivt och panikslaget evigt nu.

Förr var vuxenblivandet en serie fasta, förutsägbara milstolpar. Du fick en fast anställning, du fick ett förstahandskontrakt eller byggde ett eget hem, och utifrån den fasta plattformen kunde du planera för barn. Idag har arbetsmarknaden ersatt trygghet med begrepp som "agilitet", "flexibilitet" och "livslångt lärande".
Unga vuxna tvingas stapla tidsbegränsade projektanställningar, frilansuppdrag, vikariat och gig-jobb på varandra under sina mest fertila år.
Och sen har vi Tinder som gjort med kärleken vad nyliberalismen gjorde med arbetsmarknaden, den tog bort tryggheten, införde total konkurrens, gjorde alla utbytbara och kallade det för "frihet".
Vilket skapar samma negativa effekter på människan och samhället (Marknadsvärdes-ångest, Emotionell utmattning, Ghosting och avhumanisering).

Förr var bostaden en passiv, trygg bakgrund till livet. Idag är bostaden ett spekulationsobjekt på en oreglerad marknad, driven av centralbankernas räntepolitik och bankernas kreditexpansion.
Att skaffa barn kräver lokala rötter, man vill veta vilken förskola barnet ska gå på, man vill bygga relationer med grannar och ha mor- och farföräldrar i närheten. Men marknaden kräver geografisk rörlighet. Om jobbet försvinner eller hyran chockhöjs förväntas du packa väskan och flytta dit kapitalet behöver dig. Det raderade tidsperspektivet gör oss till ekonomiska nomader. Vi tillåts inte slå rot, och utan rötter växer inga nya grenar.

När framtiden är helt oförutsägbar uppfattar den mänskliga hjärnan det som ett konstant, existentiellt hot. Detta aktiverar det sympatiska nervsystemet, vårt "fajtas-eller-fly"-läge.
Kroppen pumpar ut kortisol och adrenalin. Ur ett evolutionärt perspektiv säger denna hormonella miljö till din biologi: "Vi är i fara just nu, resurserna är osäkra, det är svält eller krig."
Det biologiska svaret på kronisk stress är att stänga ner de funktioner som inte behövs för omedelbar överlevnad. Dit hör reproduktionen. Den existentiella osäkerheten och det raderade tidsperspektivet fungerar som ett kemiskt preventivmedel. Kvinnor får svårare att bli gravida, mäns spermiereproduktion sjunker, och den psykologiska lusten att bilda par dämpas till förmån för ren och skär överlevnadsångest.

Om framtiden ändå är en dimma av skenande priser, klimatkris, nedmonterad välfärd och ekonomisk otrygghet, blir det rationella beslutet att bränna resurserna nu. Det är därför tidsperspektivets kollaps leder rakt in i tröstkonsumtionen och Tinder-svipandet. Vi jagar omedelbara dopaminkickar i nuet eftersom systemet har stulit vår rätt till en förutsägbar morgondag.

Det stora liberala bedrägeriet är att förväxla valfrihet med frihet.
Du har rätt att välja mellan 40 olika sorters frukostflingor, men du har inte rätten att välja en trygg, billig hyresrätt där dina barn kan växa upp utan att du behöver skuldsätta dig för resten av livet. Denna klyfta skapar en enorm existentiell utmattning. Du tvingas agera som ditt eget lilla aktiebolag som ständigt måste göra "smarta val" och upphandla din egen välfärd, samtidigt som du är helt maktlös inför de stora ekonomiska krafterna.

Tröstkonsumtion som dopaminnästning
När en ung människa inser att en genomsnittlig kontantinsats till en lägenhet i stan kräver sparande som sträcker sig decennier framåt, stänger hjärnan av det målet. Det är utom räckhåll.
Konsumtionshetsen är en tröstmekanism. Vi bygger små, tillfälliga dopaminnästomter i ett hus som brinner. Det är ett sätt att köpa sig en illusion av kontroll och status i ett system där den reella, strukturella tryggheten har dragits undan under fötterna på oss.

Existentiell osäkerhet uppstår när marknaden kräver att du ska vara maximalt flexibel, flyttbar och ständigt redo att omdefiniera dig själv för att duga på arbetsmarknaden, samtidigt som din biologi skriker efter rötter, stabilitet och sammanhang. Det är inte dig det är fel på. Din ångest är bara din kropp som talar om för dig att det nuvarande systemet är byggt för kapitalets tillväxt, inte för mänskligt liv.

Vilket föga förvånande är massivt goddag yxskaft.
Jag pekade på grova fel i den historiska beskrivningen.


Också fortsätter svamlet. Skribenten folkgemenskap klarar inte av att bemöta något. Utan kan bara jollra för sig själv.

Ja, det byggdes av helt rimliga skäl. Därför att onda privatkapitalistiska profitjägare hade tagit av sitt kapital och utvecklat hjälpmedel för jordbruket. På så vis ökade de onda privatkapitalistiska profitjägare produktiviteten inom jordbruket så det kunde skötas av färre personer. Och resten flyttade in till städerna för att jobba i fabrik. Och då vill dom bo någonstans. alltså måste bostäder byggas.
Socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna ordnade då så att fogden och hans mannar plundrade landsbygden på kapital och så delades stöldgodset ut som subventioner till bostadsbyggande i städer.

Grannen hade en beg amazon när jag växte upp. Hela tiden tills jag flyttade hemifrån. Dom hade aldrig råd att åka på semester. Hur skulle dom ha råd med det. Och det var tunt med möbler och gammalt och skabbigt. Och trångbott. Men det var ju vad folk hade råd med.
Men när den svårt förvirrade folkgemenskap beskriver saker låter det som en villa då är som en villa nu.

Sådana villor som då fanns kan man köpa nu på booli för 200 kSEK.



Ja, ni till vänster ser inte till att ordna fram hyreshus där ni hyr ut till bruksvärdeshyra
Varför gör NI inte det? Något litet ansvar borde ni väl ta.
(Alla som tror att någon endaste en till vänster gett ett hederligt svar på det, kan gå och ställa sig i skamvrån).

Belåna sig upp över öronen fick mina föräldrar också göra på 50-talet. Hur fantiserade du om att dom skulle fått kapital till ett husbygge ifrån annars?
Det var tom så att man belånade sig mycket hårdare förr än nu. Och husbygget fick man göra stort jobb själv med. Inget för dagens lata kommunister, som bara kräver att någon annan skall servera dom med allt.


Fram till 1950 så var Sverige relativt kapitalistiskt. (S) hade inte hunnit ställa till med så mycket.
En arbetsgivare kunde sparka den som misskötte sig. Och lönesättningen var lite friare. Och det gav tillväxt.

Från 1950 gick det utför med Sverige. Relativt likartade ländeer.
Det kan man läsa om i rapporten i trådstarten här: (FB) Vad som gjorde Sverige rikt, och sedan tvärtom



Ja, Bildt-regeingen avvecklade en rad skadliga saker som (S) hade ställt till med. Resultatet blev bland annat att reallönerna började öka igen. De hade stått still för folket från ca 1975.

Det var ju så att (S) skulle finansiera alla sina vansinniga tokigheter. Och att höja skatterna var vägen fram för dom.

Medan folket i Nordkorea inte fått det bättre sedan 1960 har folket i Sydkorea, tack vare liberalism, fått en standardökning med över 3300%.


Nordkorea visar hur det blir mer kommunism. Det är bara en bekräftelse.
Redan Hayek 1944 hade förstått hur det blir med vänsterpolitiken. Vilket han visade i boken "Road to serfdom". Eller "Vägen till träldom" på svenska. Och det är just trälar folket i NK är.

Så om skribenten folkgemenskap får som han vill blir Sverige ett nordkorea där folket är trälar.

På 1950- och 60-talen var kreditmarknaden hårt reglerad. Du kunde inte belåna dig upp över öronen på det sätt man gör idag, eftersom bankerna krävde massiv egen insats och strikta kalkyler.
Kvoten mellan skuld och inkomst (skuldkvoten) var en bråkdel av dagens. Att jämföra ett lån på ett par årslöner med dagens livslånga skuldberg, där unga tvingas låna upp till 5–9 gånger sin årsinkomst och amortera på 100 år är intellektuellt ohederligt.

Prova att gå till en svensk bank idag med osäkra projektanställningar och säg: "Jag har ingen kontantinsats på en miljon, men jag tänker bygga huset själv på helgerna." Du blir utskrattad innan du ens hunnit sätta dig.
Det är inte karaktären hos de unga som har förändrats, det är det nyliberala skuld och regelverket som har stängt dörren för dem.

Det var under efterkrigstiden, med den skandinaviska modellen (Rehn-Meidner-modellen), som Sverige upplevde sitt ekonomiska underverk. Genom att kombinera stark välfärd med strukturomvandling pressades ineffektiva företag ut medan högproduktiv, kapitalistisk exportindustri gynnades. Det skapade en enorm välståndsökning som fördelades över klassgränserna.

Den ekonomiska krisen i början av 90-talet orsakades inte av för mycket välfärd. Den utlöstes direkt av den nyliberala avregleringen av kreditmarknaden 1985 (den så kallade Novemberrevolutionen), som skapade en ohållbar finansiell spekulationsbubbla inom fastighetssektorn. Det var marknaden som kraschade Sverige, inte folkhemmet.

Löneökningarna under slutet av 90-talet berodde framför allt på den globala IT-boomen, industrins nya spelregler genom Industriavtalet 1997. Det hade ingenting att göra med att Bildt-regeringen sålde ut skolor till riskkapitalister eller slaktade sjukförsäkringen.
Priset för 90-talets nyliberala systemskifte betalades direkt av arbetarklassens och den lägre medelklassens trygghet. Det är därifrån dagens slimmade förlossningsvård, underbemannade äldreomsorg och exploderande ekonomiska klyftor härstammar.

Hayek profeterade i sin bok att den skandinaviska, demokratiska välfärdsstaten oundvikligen skulle leda till totalitär diktatur och träldom. Han hade kapitalt, historiskt fel. De nordiska länderna utvecklades istället till världens mest stabila demokratier med högst levnadsstandard, starkast äganderätt, enorm innovationskraft och högst uppmätt livskvalitet.

Det var marknadens diktat (nyliberalismen) som stal framtidstron och tryggheten från folket. Den väg till träldom vi vandrar på idag är kantad av privata friskolor, skenande bankvinster och en existentiell ångest över om lönen kommer att räcka till nästa räntehöjning. Det är den nyliberala kapitalismen som gör oss ofria, och det är mot den vi måste ta striden.

Du skriver mycket vettigt men om det vore helt som du stäger borde inte stater i västvärlden vilja göra reklam eller andra initiativ för att folk ska skaffa barn eftersom det är ett problem att barn inte finns? Det händer inte.

Samtidigt så klarar människor av att fortplanta sig i Israel trots att levnadskostnaderna där är mycket höga.

För det nyliberala fuskbygget är det mycket mer "kostnadseffektivt" på kort sikt att importera färdigutbildad eller fullvuxen arbetskraft från fattigare delar av världen. Systemet löser den demografiska kraschen genom arbetskrafts- och vinstdrivande migration istället för att lösa de underliggande strukturella felen som gör att den inhemska befolkningen inte kan eller vågar skaffa barn.

Det nuvarande etablissemanget är ideologiskt oförmöget att föra en aggressiv pronatalistisk (barnfrämjande) politik. Att staten skulle gå in och aktivt uppmuntra familjebildning krockar direkt med den nyliberala individualismen, där barn ses som ett privat konsumtionsval (ungefär som att köpa en hund eller en båt) som staten inte ska lägga sig i. Att köra stora statliga kampanjer skulle dessutom kräva att man erkänner att marknadsmodellen har misslyckats med att tillgodose människans mest basala biologiska behov.

Israel lyckas hålla fertiliteten uppe eftersom de har en stark, kollektiv och existentiell berättelse som gör att folket vägrar underordna sina liv under marknadens grafer. Västvärlden har varken en sådan berättelse eller ekonomisk trygghet, och det är därför vår fertilitet kraschar.
Staten i Israel kliver in och subventionerar bort marknadspriset på bostäder för unga par, samtidigt som samhällets kollektiva och familjära strukturer absorberar de ekonomiska smällarna. Människor vågar skaffa barn för att de vet att de inte står ensamma mot marknadskrafterna, de har antingen staten i ryggen i bostadskön, eller sin klan och församling runt hörnet.

Israel visar att kollektiv disciplin trumfar marknaden. Men i en hypersekulär, individualistisk kontext som den svenska kan du inte piska fram kollektiv disciplin genom kulturkrig. Du kan bara uppnå den genom att erbjuda ett system som är så materiellt tryggt att marknaden tappar sitt grepp om människans själ.

Vägen ur vår existentiella återvändsgränd går inte genom att imitera andra länders trauma. Den går genom att återupprätta den skandinaviska idén om att ekonomin ska tjäna livet, inte tvärtom.

Man kunde gjort reklam för att skaffa barn och pratat om det positivt i olika sammanhang utan att det ser ut som att det är instruktioners från socialstyrelsen av typen "ät 4 skivor bröd om dagen".

Det du skriver motsägs av att "import av fullvuxen arbetskraft" händer bara i vita västvärlden Japan, Taiwan, Korea mfl. länder har inte behov av något sådant av någon anledning.

Systemet kan ändras genom att människor byter idéer och blir religiösa eller ideologiska på nya sätt.

Sydkorea är världens varnande exempel. De har en fertilitet på runt 0,7 barn per kvinna, den lägsta i mänsklighetens kända historia. Seoul ligger på katastrofala 0,55. Befolkningen halveras för varje generation.

Varför? För att de har en hyperkapitalistisk, nyliberal arbetsmarknad (Samsung-ekonomin) som kräver 14-timmars arbetsdagar och ett brutalt dyrt, privatiserat skolsystem. Unga sydkoreaner har helt enkelt gett upp.

Japan och Sydkorea har historiskt varit extremt etniskt homogena och invandringskritiska, men nu tvingas de öppna gränserna i panik. Japan har under 2020-talet slagit historiska rekord i antal utländska arbetare, och Sydkorea inför nu massiva program för att importera billiga hembiträden och vårdarbetare från Sydostasien för att rädda sin kollapsande äldreomsorg. De nyliberala ekonomiska lagarna tvingar fram detta, oavsett landets kultur.

Sanningen är att om du rensar bort utrikes födda kvinnors barnafödande från statistiken i västländer som Sverige, Tyskland eller Italien, så kollapsar våra födelsetal rakt ner i de sydkoreanska och japanska katastrofnivåerna.

Det nyliberala systemet i väst har överlevt på lånad tid genom att agera demografisk dammsugare. Vi har sugit upp färdigproducerad humanresurs från resten av världen för att hålla igång hjulen och betala pensionerna, eftersom vår egen marknadsekonomi har gjort det för dyrt och otryggt för den inhemska befolkningen att reproducera sig. Östasien har vägrat invandring, och därför ser vi där det nakna, ofiltrerade slutresultatet av vad renodlad nyliberalism gör med mänsklig biologi: total utplåning.

Som vi konstaterade tidigare lyckas Israel inte tack vare marknadskrafterna, utan trots dem. Det som håller uppe födelsetalen där är en hyper-konkret existentiell överlevnadsberättelse, massiva statliga ingrepp på bostadsmarknaden för unga par och starka, kollektiva familjenätverk som helt saknar motsvarighet i vårt atomiserade samhälle.

Israel är ett land i permanent krigstillstånd med en djupt rotad kollektiv disciplin. Att tro att man kan sitta i en nyliberalt sönderprivatiserad svensk välfärdsstat, titta på mysig reklam från Socialstyrelsen och magiskt uppnå israeliska födelsetal utan att ha vare sig deras existentiella trauma eller deras kollektiva skyddsnät är bortom naivt.

Utan invandringen som demografisk livsuppehållande maskin blir det uppenbart att västvärldens nyliberala modell leder till exakt samma återvändsgränd som i Sydkorea och Japan. Israel är inte ett bevis på att marknadsliberalism fungerar, Israel är ett bevis på att det krävs en extrem, kollektiv och utommarknadslig kraft för att överleva den. Eftersom vi i Norden varken har eller vill ha ett permanent krigstillstånd, är vår enda väg till överlevnad att återbygga tryggheten underifrån, att återupprätta ett materiellt Folkhem 2.0 där ekonomin tvingas tjäna livet.

Jag menade inte att reklam skulle vända trenden men det kanske skulle ha större effekt än noll men det görs inte några försök till att ändra något vilket tyder på att den nuvarande situationen är sådan som de styrande önskar sig den.

Diverse svartmuskiga utlänningar som lever i västerländska länder lyckas av någon anlending fortplanta sig trots att de har mindre ekomomiska resurser och borde ha påverkats av det nyliberala samhället.

Anledningen till att de inte gör något är inte att de är nöjda, utan att de är ideologiskt kastrerade. För att faktiskt höja fertiliteten skulle de tvingas krossa bankernas bolånetak, förbjuda vinstdrivande välfärdsbolag, lagstifta om kortare arbetstid och pressa tillbaka kapitalägarnas vinster till förmån för barnfamiljerna. Det handlar om att högern och nyliberalerna är så hårt bundna till kapitalets vinster att de hellre låter den demografiska kraschen fortgå än att röra vid finansmarknadens vinstintressen och Kapitalägarnas privilegier.

Många utlandsfödda som kommer till västvärlden bär med sig en starkare kollektivistisk familjekultur där barn är en absolut nödvändighet för social trygghet och status. De har precis som de sekulära israelerna vi pratade om en intern disciplin där familjens sammanhållning står över individens konsumtion.

Din tes motsägs dessutom helt av statistiken. Vet du vad som händer med andra och tredje generationens invandrare så fort de integreras i det svenska systemet, tar studielån, gör karriär och flyttar till bostadsrätter? Deras fertilitet kraschar i exakt samma takt som den inhemska befolkningens. Så fort de blir en del av det nyliberala ekorrhjulet drabbas de av exakt samma sterilitet.

De styrande i västvärlden (till skillnad från andra samhällen) har under de senaste 100 åren befrämjat alla typer av tankesätt som är destruktiva och skadar befolkningen (materialism, individualism, promiskuositet, feminism, hbtq osv.) trots att det i slutändan kommer slå tillbaka på dem själva för det är befolkningen och dess arbete som är grunden för deras makt och rikedom.

Jag har svårt att se att befrämjandet av dessa skadliga tankesätt och beteenden är något som har hänt av sig själv eller är oundvikligt så som du vill framställa det som att det nuvarande tillståndet är något som händer som någon sorts naturlag och att det inte finns personer som har starka intressen av att det är som det är och vill behålla det.