Den globala kapitalismen orsakar mänsklighetens demografiska kollaps

De sjunkande globala födelsetalen beskrivs ofta som ett kulturellt skifte, en bieffekt av individualism, feminism eller ren bekvämlighet. Detta är en bekväm lögn som döljer en strukturell systemkollaps. Den demografiska kraschen i västvärlden, liksom i Kina, Iran och Kuba, är det direkta resultatet av att det ekonomiska systemet har brutit det existentiella kontraktet med individen.

Det existentiella kontraktet var under efterkrigstiden: Följ lagarna, sälj din arbetskraft och var lojal. I utbyte garanterar systemet en stabil materiell grundtrygghet, en överkomlig bostad, fungerande välfärd och löftet om att dina barn får en bättre framtid än du. När det kontraktet upprätthålls, reproducerar sig samhället.
Civilisationen befinner sig nu i en global, existentiell strejk i sängkammaren. Orsaken är kapitalismens mutation från en konstruktiv kraft till en parasitär rovdrift på mänsklig infrastruktur.

Systemet vägrar betala för sitt eget underhåll
Varje fungerande ekonomi kräver underhåll av sin viktigaste maskin: människan. Under perioden 1950–1990 betalade systemen för detta underhåll. I de nordiska och europeiska välfärdsstaterna var social trygghet, allmännyttiga bostäder och stabila anställningar strukturella komponenter för ekonomisk stabilitet. Eliterna tvingades investera i befolkningens livsmiljö, dels för att kapitalet var bundet till nationalstaten, dels på grund av 1989-effekten: rädslan för kalla krigets alternativa ideologier krävde att man mutade arbetarklassen med trygghet.

Efter Berlinmurens fall och finansmarknadernas globalisering försvann detta incitament. Makten flyttade från nationalstaten till det gränslösa finansiella kapitalet. Systemet slutade investera i samhällsbygget och övergick till ren externalisering av reproduktionskostnaden.

Kapitalägarna och de kortsiktiga kvartalsmarknaderna fortsätter att kräva en ständig ström av nya skattebetalare, arbetare och konsumenter. Men de vägrar att betala för tillverkningen. Kostnaden, risken och skuldsättningen för att fostra nästa generation har i sin helhet lagts på den enskilda individens privata kreditkort.

Klassrelaterad rovdrift och boendemarknadens utpressning
Denna ekonomiska mutation slår hårt och differentierat beroende på klasstillhörighet. Det är arbetarklassen och den breda medelklassen som bär hela bördan, medan kapitalägarna skummar flödet av den ökade finansiella spekulationen.

Där tak över huvudet tidigare var en social rättighet och en stabil bas för familjebildning, har nyliberala avregleringar förvandlat fastigheter till globala investeringstillgångar och spekulationsobjekt. Arbets- och medelklassen har prissatts ut ur vuxenlivet. Att skaffa en familjebostad kräver idag astronomiska skulder och två maximalt presterande akademikerlöner.

Det moderna systemet kräver en allt mer högspecialiserad och dyrare produkt, den högutbildade arbetaren. Men kostnaden för att kvalificera sig har lagts på individen. Unga vuxna tvingas spendera sina mest fertila år (20 till 30) på att ackumulera studieskulder och harva i osäkra gig-jobb eller tidsbegränsade vikariat. Systemet stjäl den tid och den ekonomiska trygghet som krävs för att våga sätta ett barn till världen.

Det slutgiltiga beviset på att krisen är rent strukturell, och inte kulturell, syns när vi lyfter blicken från västvärlden. Länder med radikalt olika ideologiska ytor, det statskapitalistiska Kina, den islamiska teokratin i Iran och den isolerade planekonomin på Kuba upplever exakt samma demografiska brant.
Dessa stater har drabbats stenhårt som negativa spegelbilder av det globala kapitalets seger:

Kina är inte kommunistiskt i ekonomisk mening; det är en statskapitalistisk maskin helt integrerad i den globala marknaden.
För att locka till sig utländska investeringar skrotade kinesiska partiet den gamla socialistiska grundtryggheten (”järnrisskålen”) och förvandlade sin befolkning till världens billigaste och mest exploaterade arbetskraft.
Rovdriften på unga i Kinas fabriker har varit mer intensiv än i väst. När systemet tvingar unga att arbeta enligt "996-modellen" (09.00 till 21.00, sex dagar i veckan) för att maximera vinsten åt Apple, Tesla och globala aktieägare, utplånas all möjlighet till familjebildning. Kina kraschar demografiskt just för att de anammat kapitalismens mest brutala form på sin egen befolkning.

När Iran och Kuba stängs ute genom finansiell krigföring (sanktioner), stryps deras realekonomier utifrån. Det är det globala kapitalet som dikterar att deras valutor ska bli värdelösa.
Detta tvingar deras regimer att mutera. För att överleva ekonomiskt startar regeringseliterna (som Revolutionsgardet i Iran eller militären på Kuba) korrupta, parasitära skuggbolag på svarta marknaden. De plundrar befolkningens sista resurser för att säkra utländsk valuta. De står inte utanför kapitalismen, de är offer för dess mest våldsamma, perifera form.

Västvärlden har under decennier kunnat dölja sin egen ovilja att betala för mänsklig reproduktion genom att importera färdigproducerat mänskligt kapital utifrån (brain drain). Men Kina, Iran och Kuba har inte haft tillgång till denna importhushållning av människor. Tvärtom drabbas de av att deras egna unga, välutbildade generationer flyr systemen.

Kina, Iran och Kuba är kanariefåglarna i den globala gruvan. De visar i realtid hur slutstationen ser ut för ett parasitärt system som tömt sin egen befolkning på substans, utan förmågan att dölja förfallet med billig utländsk arbetskraft.

Den globala födelsekrisen är kapitalismens biologiska återvändsgränd. När ett system gör mänskligt liv till en förbrukningsvara, gör individen det enda rationella att vägrar leverera nya kuggar till maskineriet.

Varför var en enda vanlig LO-lön nog för att försörja en hel familj och köpa hus på 1970-talet, medan det idag krävs två akademikerlöner och maxade banklån för en skokartong till lägenhet?

Varför tvingas unga kvinnor och män skjuta upp familjebildningen tills biologin säger stopp, bara för att möta arbetsmarknadens krav på "hundra procent flexibilitet och karriär" mellan 20 och 35?

Vem bär den ekonomiska risken om du skaffar barn i dagens nyliberala system, du själv eller de storföretag som i framtiden behöver barnet som arbetare och konsument?

Är det en slump att de länder som har de mest brutala, oreglerade arbetsmarknaderna (som Kinas "996"-system eller Sydkoreas extremkapitalism) också har världens absolut lägsta och mest katastrofala födelsetal?

Varför skärs det ner på förlossningsvård, förskolor och mödravård samtidigt som miljarderna rullar in till riskkapitalbolagen i välfärdssektorn?

Varför jublar börsen och fastighetsbolagen när bostadspriserna stiger, när det i verkligheten betyder att nästa generation unga familjer blir mer förslavade under bankernas räntekrav?

Nä det är jordens eget medvetande som som påverkar människor psykiskt, moder jord vill inte ha fler människor, sen att denna psykiska påverkan får olika uttryck i form av idéer, spelar ingen roll, det är jordens medvetande som påverkar oss psykiskt. Tihi!

Kraven har ändrats för att alla har det bättre - att försörja ngn idag är helt annorlunda än då
Räntorna var högre då och levnadsstandarden lägre totalt.
Dina påståenden är felaktiga och försöker lura folk.

De basbehov som krävs för att reproducera livet: kvadratmeter boende, el, värme, kollektivtrafik, barnomsorg och välfärd har stigit dramatiskt mycket snabbare än lönerna. Att en tv är billigare kompenserar inte för att en trerummare i en tillväxtort kostar tio till femton gånger en årsarbetarlön idag, jämfört med runt tre gånger en årsarbetarlön på 1970-talet. Att kalla det "högre krav" när unga bara vill ha ett hem med ett barnrum är rent hånfullt.

På 70-talet lånade du kanske 100 000 kr till ett hus när du tjänade 35 000 kr om året. Skulden var alltså cirka 3 gånger årsinkomsten. Om räntan var 10 % betalade du 10 000 kr om året i ränta och det var dessutom avdragsgillt till nästan 100 % mot hög inflation som snabbt åt upp själva skulden.

Idag lånar ett akademikerpar 4–5 miljoner kr på en kombinerad årsinkomst på 800 000 kr. Skuldkvoten är astronomisk. Även med en lägre ränta äter ränteutgifterna och de tvingande amorteringskraven upp en gigantisk del av den disponibla inkomsten och inflationen äter inte längre upp skulden på samma sätt. Att titta på bara ränteprocentsatsen och ignorera skuldens storlek i förhållande till lönen är ekonomisk analfabetism.

När kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden på 70- och 80-talet dubblerades hushållens arbetskraft. Tanken var att detta skulle skapa ett enormt överflöd och ekonomisk frihet för familjen.
Vad hände istället? Marknaden (särskilt bankerna och boendemarknaden) sög omedelbart upp den extra köpkraften. Eftersom utbudet på bostäder har hållits artificiellt lågt, ledde två löner bara till att unga par började överbudda varandra på bostadsmarknaden. Idag är två löner inte en lyx eller en "högre standard" det är det absoluta minimum som krävs bara för att få skriva på ett lån för en standardlägenhet. kapitalismen har stulit den ekonomiska vinsten av att båda föräldrarna arbetar.

Din analys och dina slutsats missar helt elefanten i rummet - fiatvalutasystemet som i princip alla länder i världen idag är grundat på. Det innebär att centralbanker världen över kan skapa pengar ur tomma intet, vilket resulterar i en konstant utspädning av valuta och inflation. Priset på tillgångar, allt från råvaror till bostäder, har ökat kraftigt på grund av just detta. Där ligger roten till allt ont i grund och botten. Det är egentligen en indirekt beskattning i praktiken, alternativet till detta är ett monetärt system grundat i guld, silver och koppar som tidigare och som är mycket svårare att manipulera. Vi befinner oss dock nära en extrem där nuvarande tillstånd börjar nå vägs ände. Kanske får vi under vår livstid se en förändring till det bättre där folket med de små hattarna äntligen tappar greppet om västvärlden. Det demografiska krisläget är bara ett av alla symptom, det finns så mycket mer.

Fiat-systemet och tillgångsinflationen är absolut en central del av mekanismen, det är det finansiella verktyget som har drivit upp bostadspriserna och prissatt unga familjer ur marknaden. Men du förväxlar verktyget med drivkraften.

Det nuvarande monetära systemet trycker inte pengar av sig självt. Det styrs av en politisk och ekonomisk struktur. Systemet trycker pengar till storbanker och finansmarknad istället för till välfärd och bostäder på uppdrag av den nyliberala kapitalismens krav på fiktiv tillväxt.

Historien visar att 1800-talets stenhårda guldmyntfot inte hindrade kapitalet från att suga märgen ur arbetarklassen genom misär, barnarbete och extrema klassklyftor. Utan fiat-valuta trycks lönerna ner direkt istället för via inflation, slutstationen för den unga familjens trygghet blir exakt densamma.

Konspirationsteorier skyddar systemet, det flyttar fokus från spelreglerna (öppna lagar, avregleringar och systemstruktur) till spelarna. Det fungerar som kapitalets ultimata skyddsväst, splittrar motståndet och raderar ut all politisk trovärdighet i debatten.



Trädrötterna skickar ut bio-elektriska kvantsignaler genom jorden, haven muttrar en kollektiv undermedveten frekvens, och plötsligt slår en osynlig kosmisk broms till i hela mänsklighetens nervsystem. Det är som en global mental uppdatering som laddas ner i sömnen.

Vi är bara celler i en gigantisk organism, och just nu har organismen bestämt sig för att det är dags för en lång, tyst meditation på obestämd tid. Det är bara att luta sig tillbaka och flyta med i de kosmiska vibrationerna!

Du jag tror att ditt svar här faktist ligger närmare verkligheten än vad man kan tro.

Ett talande exempel på att globohomo är orsaken till kollapsen i fertilitet är att de enda verkliga motexemplen är grupper som lever helt eller delvis utanför den strukturen, t.ex. Amish i USA. Men mer religiösa och "familjevänliga" länder som Polen har ingen som helst motståndskraft jmf. med t.ex. Nederländerna och Sverige, eftersom livsbetingelserna blir så likartade då Polen också är en del av globohomos internationella struktur. Faktiskt kan man säga att den generösa välfärdsstaten i Sverige var ett tag lite av en stötdämpare på den här utvecklingen, men nu har fertilitet sjunkit ytterligare här också.

Barn har omvandlats till ett dyrt privat livstilsprojekt.

För att bryta det här hade vi behövt geopolitisk makt som var stark nog att gå en annan väg. Det räcker inte med konventionell välfärdstatlig familjepolitik och konservativ retorik. Det skulle krävas makt nog att organisera samhället efter andra mål än global konkurrenskraft, arbetsmarknadsflexibilitet, konsumtion och evig tillväxt.

Att Polen kollapsar demografiskt trots en konservativ och familjevänlig retorik bevisar att ideologi är helt maktlös mot ekonomisk realitet. Så länge ett land är integrerat i den globala marknadens spelregler, där bostäder är spekulationsobjekt och unga måste maxa sin flexibilitet på arbetsmarknaden, blir resultatet detsamma. Amish klarar sig endast för att de har kopplat bort sig totalt från den kapitalistiska ekonomin, äger sin egen jord utan banksystemet och lever utanför.

Den starka, generösa välfärdsstaten (med föräldraförsäkring och subventionerad förskola) fungerade länge som ett skydd som höll födelsetalen uppe jämfört med resten av Europa t.ex(Babyboomen på 90-talet). Men i takt med att välfärden har rullats tillbaka, bostadsmarknaden avreglerats och otrygga anställningar blivit norm, har stötdämparen slutat fungera. Nu faller fertiliteten här också.

Systemet måste tvingas bokföra kostnaden för sitt eget mänskliga underhåll. Reproduktion och produktion måste värderas lika högt.

Bostäder, skola, vård och omsorg ska överhuvudtaget inte finnas på en marknad. När bottenplattan är garanterad försvinner den existentiella paniken som i dag stoppar familjebildningen.

Genom att säkra det kollektiva (ekonomin och tryggheten) frigör vi individen på riktigt. När du slipper osäkra gig-jobb, studieskulder och skenande marknadshyror får du äntligen friheten att välja ditt liv, ta det lugnt och sätta barn till världen utan att det innebär ett ekonomiskt självmord.

Marknaden måste underordnas det mänskliga livet.

Du verkar inte veta hur verkligheten ser ut.