Vad händer med SD, M, KD och L efter deras brakförlust i valet 2026?

Du har rätt i att många nationalkonservativa partier vuxit i Europa. Men du smugglar in slutsatsen att samma utveckling automatiskt gäller Sverige.

Det gör den inte.

AFD, Nationell samling och Reform UK växer i helt andra partisystem och med andra konfliktlinjer. Svensk spelteori ser annorlunda ut. Här är SD fortfarande det parti som flest mittenväljare säger sig ogilla, vilket gör regeringsfrågan skitsvår för M. Ett sänke.

Den avgörande frågan är därför inte om SD blir större eller mindre. Den är om SD kan hjälpa högern att vinna mitten. Just nu pekar opinionsläget snarare åt precis motsatt håll.

Ett stort parti är alltså inte alltid ett regeringsvinnande parti. Det är den skillnaden som nu avgör valet 2026.

Ja, vi får väl se vad en S-ledd regering kan åstadkomma. Jag gjorde en partikompass och för mig låg C i topp utifrån vilken politik de vill föra. Sedan tror jag ju inte C kommer få igenom sin politik med de samarbetspartier de har. Det skulle kunna bli så att S bildar en minoritetsregering och börjar stödja sig mer på partier som C och KD under mandatperioden. Det vore ju ett lyckligt utfall. Men jag tror inte det blir så.

Det jag skrev om nationalkonservativa partier handlar mer om övergripande trender där de stärks. Jag reagerade mot en analys som var ungefär: Ny demokrati dansade en sommar och sen gick de bort sig. Jag tror inte SD kommer implodera. Det där är bara önsketänkande.

När Tidöpartierna nu sannolikt förlorar valet 2026 blir det inte bara ett regeringsskifte. Det blir en identitetskris för hela det gänget.

Den officiella förklaringen kommer först att skylla på svåra tider, krig i närområdet, inflation, lågkonjunktur, tuffa reformer som inte hunnit verka. Det är väl delvis sant. Men det räcker inte. För en regering kan vara formellt stabil och ändå uppfattas som otillräcklig. Väljarna belönar inte bara ordning i Rosenbad. De vill se att trygghet, skola, vård, integration, ekonomi och vardag faktiskt fungerar bättre.

Det är ju där Tidö faller med brakförlust, inte på något kaos, utan på för låg upplevd leverans. Väljarna tycker så.

Moderaterna får då sin svåraste fråga sedan Reinfeldt. Är partiet fortfarande ett brett statsbärande borgerligt parti, eller bara administrativ motor i ett SD-dominerat block? När M nu gör ett svagt val kommer vissa kräva mer mitten, andra mer hård höger. Kristersson kan överleva första rundan, men inte frågan. Sannolikt behöver han bytas ut, likt Bo Lundgren för länge sedan.

Liberalerna står inför något ännu brutalare, sin egen överlevnad. När L åker ur riksdagen blir det inte bara ett dåligt valresultat, utan domen över ett parti som försökte vara skolparti, borgerligt samvete, Tidöstöd och liberal varningsklocka samtidigt. Det blev för mycket balansakt och för lite mark under fötterna. De var för svaga.

Kristdemokraterna får sin egen prövning. Partiet har blivit tydligare under Ebba Busch, men också mycket smalare. Vård, familj och trygghet är starka teman. Men om väljarna istället uppfattar KD som ännu ett argt högerblocksparti bland andra försvinner särarten. Då kommer frågan om KD sks tillbaka till omsorgs- och vårdprofilen eller ännu djupare in i kulturkonservativ blockpolitik?

Sverigedemokraterna kan samtidigt göra ett hyggligt val och ändå bli största förloraren. När Tidö nu faller hårt kommer partiets interna slutsats sannolikt bli att de kompromissade för mycket med Moderaterna. SD fick inflytande, men också ansvar för undantag, förseningar och uteblivna resultat. Efter förlusten lär kravet bli tydligt att nästa gång i en oklar framtid måste det till ministerposter, hårdare villkor och mindre tålamod med borgerlig försiktighet.

Det är här Medborgerlig Samling, Alternativ för Sverige och Örebropartiet kommer in.

MED kommer försöka samla frihetliga och reformborgerliga väljare som tycker att Moderaterna blivit för försiktiga, Liberalerna för trasiga och SD för socialt kollektivistiskt. Budskapet blir mindre stat, mer tjänstemannaansvar, lägre skatt, äganderätt och institutionell omstart. Problemet är att svenska småpartier sällan växer bara av att ha rätt i vissa sakfrågor. De behöver organisation, kända företrädare och en väljarkår som vågar ”riskera” sin röst.

AfS kommer säga att SD blivit ett trött gammalt parti. Det är deras chans – och deras återvändsgränd. De kan locka de mest besvikna SD-väljarna med återvandring, EU-motstånd och systemkritik. Men partiet har redan visat hur svårt det är att ta sig från radikal missnöjesmiljö till bred valrörelse.

Lokala Örebropartiet är mer intressant. Markus Allard kan bli den tydligaste blåslampan mot SD efter en stor Tidö-förlust. ÖP kan säga att SD fick chansen men blev Moderaternas gisslan. Där finns en politisk öppning. ÖP blandar slöserikritik, välfärdsretorik, migrationskritik och folkhemsarg kommunpolitik på ett sätt som stör både SD, M och vänstern.

Men även ÖP möter ju verkligheten efter valet. Kommunal politik avgörs inte i kul klipp på nätet, utan i budget, nämnder, skola, socialtjänst, äldreomsorg, personalförsörjning och kompromisser. Allards stora test blir därför inte om han kan få rätt i en debatt. Det är om han kan få en kommun och region att fungera bättre. Tveksamt.

Efter valet 2026 kan högern därför spricka i tre riktningar. Den moderata riktningen vill återta mitten och statsbärarrollen. Den sverigedemokratiska riktningen vill ha hårdare nationalism, mer kontroll och full regeringsmakt. Den lilla kvarvarande frihetliga riktningen vill minska staten, återupprätta ansvar och göra Sverige mer företagsamt.

Den som vinner den striden om några år blir den som förstår att väljare inte längre nöjer sig med blocklojalitet. Sverige behöver stram migration, men också fungerande integration. Hårdare kriminalpolitik, men också skola och socialtjänst som fångar barn tidigt. Lägre skatt på arbete, men också vård och äldreomsorg som levererar. Mer energi, snabbare tillstånd, starkare företagande och bättre uppföljning av varje skattekrona.

Vänstern har sin gamla svaghet att tro på mer pengar är samma sak som reform. Högern har sin nya svaghet, att hårdare ton är samma sak som resultat.

Tidöprojektets största historiska betydelse kan därför bli konstigt paradoxal. Ja, det visade sig att SD kunde bli regeringsunderlag. Men om projektet faller visar det också att stabilitet utan tillräcklig samhällsleverans inte räcker.

Efter Tidö kommer högerns verkliga prövning, att välja mellan megafon, förvaltning och äkta reformpolitik.

Sverige behöver inte bara en ny regering. Sverige behöver en ny verkstad. Vad tror du kommer hända?

Ja jag skulle vilja säga Tidölaget kommer att göra det de alltid gör: det vill säga säga att det är sossarnas fel.

Vad tror du SD kommer göra internt? Och M?

Jag blir också C i valkompasserna… 😉

Jag känner inte så stort behov av att försöka förstå kärnan i varför folk röstar på SD och om jag ska vara helt ärlig tror jag att det är lite av ett problem som löser sig själv. Det känns som att det kommer bli som i andra länder i europa där liknande partier fått makt/ännu större inflytande. Folket kommer inse att de inte sitter på den enkla och uppenbara lösningen utan att samhället är mycket mer komplex och förtroendet kommer dala. Det är såklart trist att vi som land kommer ta skada under resans gång, men så länge skadan minimeras är det ett nödvändigt ont.

Om du inte fattar varför folk röstar på SD har du nog större problem att tampas med än SD väljares åsikter.
Jag klipper in ett annat inlägg jag gjorde i en annan tråd nyss.

Om något annat parti fattat eller rättare sagt erkänt vilken enorm belastning massinvandringen var/är för 20 - 30 år sedan så hade dom blivit det största partiet i Sverige.
Svensken har aldrig velat ha massinvandring, speciellt inte av individer från barbariska kulturer.
Alla undersökningar som SOM Institutet gjort sedan 1990 pekar på att en mycket hög majoritet av Svenskar varit emot flyktingmottagandet.
Ändå gjorde politikerna tvärtom, vilka krafter låg bakom detta?
Att totalt dissa folkviljan.


I början av 1990-talet låg motståndet mot ökat flyktingmottagande på omkring 65–66 %.
Under 2000-talet sjönk det till omkring 39–47 %.
Efter 2015 steg det igen till över 50 % och har därefter legat relativt stabilt kring 55–57 %.


Här är ungefärliga nivåer från SOM-institutets långa tidsserie för andelen som svarat att det är ett "bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige". Frågan har ställts sedan 1990.
År Andel som ville ta emot färre flyktingar
1990 65 %
1992 66 %
1994 56 %
1996 48 %
1998 44 %
2000 47 %
2002 50 %
2004 46 %
2006 42 %
2008 39 %
2010 41 %
2012 41 %
2014 43 %
2015 52 %
2016 52 %
2017 52 %
2018 53 %
2019 55 %
2020 57 %
2021 56 %
2022 57 %
2023 56 %

Fast du gillar väl inte SD?

Nej, jag har aldrig gillat SD, men jag har röstat på dom i 4 val redan.
Allt pga inlägget du nyss kommenterade, jag är en av dom 55-65 % av Svenskarna som inte velat ha och aldrig kommer vilja ha massinvandring.
Har inget emot invandrare generellt, men MENA folk har jag svårt för.
Om det gör det bättre till mods så gillar jag inget parti.
Och det lutar nog mot att SD inte får min röst en 5 gång.
Som jag kommenterar åtskilliga gånger tidigare så gillar jag inte SDs krypande för Moderaterna och för stora högersväng.
Om SD mot alla odds rycker upp sig och går till val som ensamt parti och tar upp sina gamla frågor så ändrar jag mig nog.
Annars blir det ÖP, om det går att rösta på.

SD kommer troligen röra sig ytterligare åt det vänsterliberala hållet vid förlust.

Detta då SD efter valförlusten kommer anlita någon vänsterextremist för att undersöka varför dom förlorade valet.
Vänsterextremisten kommer då presentera resultatet av undersökningen som visar att SD måste bli mer positiv till invandring och mångkultur för att inte förlora igen.
Som ny partiledare kommer SD få någon invandrartjej som tycker islam är supernajs och att svennen är rasisthora.