Vänner - hur många är 'normalt'?

När jag var yngre var jag ganska öppen och "utåt" med lätt för människor.
Efter hand som jag blivit äldre har jag allt svårare för folk i allmänhet.
Jag tycker inte om när det ringer och ringer helst inte själv (men SMS däremot).
Detta har landat i att jag är ganska introvert men den senaste tiden har allt blivit värre.

Tappat kontakten med vänner och tänkte idag att jag inte tror att jag har någon där jag är första/bästa vännen om man säger så.
Hos många ser man att de gör det mesta med samma gäng, men det finns inte här. Lite blandat runtom, men som sagt lite mer ytligt då de har andra de gör mest med.

Jag tycker om att vara ensam, men bara om jag väljer det själv. Detta får mig att må dåligt.
Under ena grabbens uppväxt har han haft det lite likadant. Social och trevlig på alla vis, men inte den som blir bjuden på fester och så. Tror jag mår sämre än honom av det.

Varför är en del väldigt populära på det sättet att de alltid är med överallt (utan att de egentligen själva drar i så mycket)?

Det är (tyvärr) normalt. Har knappt några vänner kvar som umgås.
Prognosen är att det blir än värre.

De "som är med över allt" har ett hål att fylla och är sällan lyckligare även om det kan se så ut.
"A-människor" har enormt driv och får mycket gjort men blir aldrig nöjda med de det gjort utan det skall bara vara mera hela tiden.

Du behöver lite self help Singh. https://www.youtube.com/@selfhelpsingh
Just fu*k'n chill.

Tänkt lite i samma banor och tror nog att det ligger något i det.
Kan vara lite "obehagligt" att behöva umgås med sig själv...

Men ändå intressant hur vissa liksom bara flyter med. De bjuder sällan/aldrig, men blir alltid bjudna överallt.

Jag tänker att ungdomstiden nog sätter sina spår. Här består gängen mycket av kompisar som hängt sen just den tiden till skillnad från mig som inte har kontakt med någon från högstadie-/gymnasietiden.
Klart inte lätt att slå sig in där.

I denna moderna tid har fysiska kontakter och fysiskt umgänge konkurrerats ut av Facebook, YouTube, TikTok och så vidare. Folk, I ALLA ÅLDRAR sitter som klistrade med denna djävulens verktyg. Detta totalt havererar deras dopamin och belöningssystem. Att göra någonting utanför denna fantasiscrollande tillvaro ter sig mer och mer innehållslöst. Glad att jag är 58 och mina vänner samma och lite äldre de flesta. INGEN , snudd på, tar fram sin telefon. Jäkligt roliga kalas. Men till vardags föredrar jag att vara för mig själv och göra det JAG anser vara viktigt. De som ständigt ringer och vill prata, typ varje dag ser jag som lite oroliga vilsna själar som behöver någon sorts stöd eller bekräftelse konstant.
Tro inte att "alla andra" verkar ha så väldans intressanta liv. Det du ser i ditt scrollande är till det mesta fejkat och ordnat för att få likes. Innehållslöst jagande efter bekräftelse alltså.

Ja när jag var yngre så kände jag allt å alla kändes det som. Men har blivit mer tillbakadragen å reserverad (finns dock skäl till det).

Vänner kommer och går i vågor för mig, beroende på var man jobbar eller vilket land man bor i. Jag har rest och bott i olika länder. Ibland har jag inte en enda vän att prata med, och ibland har jag alldeles för många så att det blir jobbigt, vilket gör att jag tröttnar och blir helt ensam igen. Jag tror att det är viktigt att kunna umgås med sig själv också. Men man måste samtidigt vara utåtriktad och söka kontakt för att få vänner. Det är inte så svårt om man vill, men är man väldigt blyg blir det såklart svårare.

Jag tror att de som alltid har vänner runt sig och blir bjudna på fester lägger ner väldigt mycket tid på det. Det skulle jag aldrig orka; jag behöver mitt eget space alldeles för mycket. Vissa är helt tvärtom och måste konstant chatta med någon eller prata i telefon, och de klarar inte ens av tanken på att vara ensamma på helgerna. Det är nog främst de personerna som är med överallt. Jag har varit sådan själv också, men enligt mig blir det bara för mycket.

Fast du beskriver ju något annat. Du berättar att du får nya vänner titt som tätt. Det är nog ovanligt i detta bistra kalla land. TS mfl beskriver ju ett läge där det inte går att finna någon vän.

Jag kan stämma in i kören. Några nya vänner växer inte på träd. Jag ungås egentligen bara med frugan och barnen med undantag från större händelser såsom födelsedagar mm.
Har heller inte fått nya vänner i vuxen ålder utan träffar mina vänner jag växte upp med någon gång om året.

Man får nog bara acceptera att det är så. Jag är nog heller inte den roligaste att hänga med då jag hellre föredrar typ djupa samtal eller filosofiska funderingar. Men så har jag alltid varit och är nog en smula introvert t ex stannar jag hellre hemma än att gå på någon tillställning såvida det inte är en konsert eller något annat liknande!

Ja, du har helt rätt i att det är svårare i Sverige. Att skaffa svenska vänner utomlands är dock mycket enklare, de har oftast en helt annan mentalitet och är mer öppna. Men ja, här hemma kan det vara trögt. Grejen är ju att man måste anstränga sig om man vill ha vänner, de kommer ju inte direkt och knackar på dörren.

Det där med att bara umgås med frugan och barnen blir nog standard i Sverige, folk ses kanske på en pokerkväll eller liknande en gång i månaden. Sverige är generellt ett väldigt ensamt land, helt annorlunda mot exempelvis Spanien. Men som du säger, väljer man att stanna hemma så är det ju ens eget val i slutändan.

Jag är i Sverige nu efter att inte ha bott här på fem år, bara här en kortare tid. Mina gamla vänner har nästan alla familj nu, de ses kanske varannan månad om ens det för en öl. Det roliga jag märker här är att när någon inte är med, så snackas det väldigt mycket skit. Folk snackar skit om varandra även inför mig, trots att jag inte ens är lika nära vän med dem som de är med varandra. Sverige är ett märkligt land på det sättet.

Angående TS, har man något intresse som sport, gaming eller liknande, får man väl söka sig till events där man kan klicka med likasinnade. Det är så jag fick mina vänner i Sverige, via gymmet.

Jag var tvörtom väldigt reserverad som ung. Anledningen är att jag verkligen inte ville umgås med folk då heller.

Så är det absolut. Men vet också de som hamnar i centrum utan att lägga ut speciellt mycket på sociala medier. De liksom bara är en självklar del i allt so händer.

Känner igen detta. Är inte bra på att småprata.
Får alltid lite ångest inför en fest/händelse då jag vet att jag kommer tycka det är jobbigt.

Vad har hänt? Lite så var det med mig också. Kanske till högstadiet, sen när fester/sprit etc. kom in i bilden fick jag det svårare.
Kommit lite och gått under åren med respektive och skede i livet. Men just nu är det helt klart en "dipp".

Livet hände. Många har avlidit. Några flyttade, även jag. En hel del svek å besvikelser. Samt ömsesidigt tappat kontakten men hejar å pratar med varandra när vi stöter på varandra.

Tror det är som du beskriver för många. Kvar har jag några få riktigt äkta vänner å en del bekanta/kompisar. Har inget behov att ha så överdrivet många vänner nu heller.

Noll är väl helt nornalt