Citat:
Ursprungligen postat av
Flusser
Okej, köper dina invändningar. Men du tror inte att människor över buskis vill skratta i livet? Hur gör de det i så fall? Är det någonting vi vill lära oss, eller någonting vi vill uppleva? Folk älskar att ha ihjäl varandra i spel, det borde finnas desto mindre i PEGI 18, än mindre när man sträcker ut huvudet från fönstret och ser skottlossning ljuda över blomster- och frukthandel. Det här är frågor du måste tänka kring. Har du inte gjort det? Boy, O'boy. Din inlärningskurva är närmast radikalt efterbliven, no offense.
Du skriver rörigt och det är inte helt lätt att förstå vad du menar, men jag gör ett försök. Att min ''inlärningskurva är närmast radikalt efterbliven'' är tex. en väldigt konstig formulering. Jag förstår det som att du gör antaganden om att jag inte reflekterat över (spel-)kulturen eller fiktionens roll i människors liv eller något sådant? Ett helt opåkallat antagande i så fall.
För att återgå till ämnet så går det säkert att utveckla hyfsade spel med den där edgelord-estetiken som du föreslår, men du fokuserar på fel sak. Om någon ska investera timmar i att spela ett sånt där onkel kånkel-spel så måste det ha andra kvaliteter än att peach visar pattarna eller pikachu runkar. Det finns ju flera gamla rockstar-spel (bully och manhunt tex), postalserien och ett gäng andra kultspel som väckte förfäran och avsky när de släpptes. Att kultspel som dessa fortfarande har fans och en viss status är ju i första hand för att de var underhållande och förhållandevis välkonstruerade spel som folk ville investera tid i. Chockfaktorn bidrog med en särprägel, men var inte huvudskälet bakom framgången.