När bör man sluta gå till psykolog ?

Jag upplever att jag nått en ny nivå av förståelse för mig själv och helt ärligt skäms jag över att prata med en psykolog om alla mina livsproblem. Jag upplever att jag fysiskt återupplever mina trauma och jag kan aldrig förändra eller ens sudda mina minnen. Jag är så självupptagen att allt som genomsyrar mig är alla mina dumma livsbeslut. Men nu vill jag göra allt för att förskonas med mig själv och aldrig prata om mitt liv. Jag vill må bättre men jag har ochså svårt att må bättre när allt jag berättar till min psykolog enbart visar på att jag vill visa mig vara en människa som försökt. Men istället möts jag av diagnoser som jag till en viss del lider av men som jag inte vill bli förknippad med. Jag skäms extremt mycket och jag upplever att all vårdkontakt bara får mig att bli yr. Jag mår inte bättre av att dela mig av mitt liv och ibland känns det som att jag enbart återberättar i syfte att få lite sympati från min psykolog. Jag vill inte heller komma allt för nära mig psykolog ifall att den slutar och jag aldrig kommer hitta någon som den. Jag lider av övergivenhet trauma utöver mina andra diagnoser och jag vill vara den som lämnar först innan jag blir lämnad. Jag har ochså långbehandlingsplan och jag är rädd att jag inte kan bli botad för mina besvär. Hur bör jag tänka. Att jag går till psykolog är för att avlasta min mentala hälsa men nu känns det som om jag enbart går dit för att övertyga andra om mitt mående och varför jag hamnat där jag hamnat. Blir det lättare om jag bara slutar berätta och kanske bara glömmer och försöker minimera att prata eller tänka på mig själv hela tiden.

Ja det låter fan inte kul.

Det beror på om du får en psykolog på grund av dina diagnoser och att någon viktig person inom vården tycker att du ska vara där eller om det är du själv som sökt hjälp?

Om du löser dina problem så behöver du ju inte gå till en psykolog, tänker jag. Du blir förmodligen rekommenderad en psykolog eftersom att du inte kommer fram i livet?

Får du ut något av din psykologkontakt?
Det låter inte som det.

Det löser sig, på ett eller annat sätt.

Du säger att du har en lång behandlingsplan, är det en övergripande plan eller en du gjort tillsammans med din psykolog?
Jag tänker att när man börjar in samtal hos någon så bör ju första mötet handla om vad du vill få ut av det och vad ni slanga för målsättning. Att bara dryfta sina trauman kan ju snarare vara rent kontraproduktivt om det inte fångas upp rätt.
Sen låter det som att du har problem med att acceptera dina diagnoser, det kanske vore nåt du borde ta upp med psykologen.
Jag skulle föreslå att du lyfter allt det här men psykologen för att ni gemensamt ska ta fram ett mål.

Så gör att svara på frågan när man ska sluta är när det inte ger något alls eller när man känner att målen är uppnådda.

Hur bra är psykologin?

Som akademiskt ämne är det sämst av alla (inget skämt).
Dvs psykologi är det ämnet där minst vetenskapliga arbeten ger samma resultat om det upprepas.
Det är nu nere på 60%.
Orsaken är att psykologin (och psykologer) kan inte skilja på uppmätt vetenskap och den egna filosofin om hur man vill det skall vara.

Det mest kända exemplet är väl hur två psykologer kom fram till att Anders Breivik hade psykos för att psykologerna ville det och inte ville att någon skulle vara kapabel till att göra som Anders.

Det blev ju ett ramaskri bland psykiatrikerna som kände igen autism lång väg.

Psykolog är även märkligt nog ett av sveriges farligaste jobb. Efter kvinnlig präst är kvinnlig psykolog det yrke där det är störst risk för långvarig sjukskrivning och förtidspension.
Orsaken är naturligtvis att det är en sockerbit för folk som redan har psykisk ohälsa när de går in i yrket.

Är det trevligt att prata med någon när man kör i sank? Absolut, men frågan är vad det ger?

Härom dagen fanns det en tråd om KBT verkligen hjälper mot ätstörningar.

Börja träffa den mer sällan och se hur det känns

Mig personligen gav det inget när jag gick till en. Får ut mer att prata med dom i min närhet. Å på din TS så verkar inte du heller få ut nåt av det 😕

Det verkar existera två möjliga scenarion: antingen blir du behandlad enligt en opassande terapiform, eller så är det helt enkelt för smärtsamt för dig att påminnas om trauma. Det är smärtsamt att möta trauma, till och med outhärdligt emellanåt. Det är en del av processen, och det finns inga långsiktiga genvägar. Du måste inte möta allt på en gång dock, utan du kan ta det i egen takt. Det är dock rekommenderat att få så mycket koncentrerat som möjligt avhandlat för att minimera utdraget lidande eller orsaka problem i framtiden.

Men – om det är så att psykologen inte är villig att ordinera dig en potentiellt bättre typ av terapi på grund av högmod eller negligerar det i och med ett slentrianmässigt arbetsschema, kanske det är dags att överväga att bara sluta komma på besöken och undvika kontakt. Psykologen kan då vara villig att skriva ut dig. Du behöver då verkligen visa att du klarar dig själv, eller att du får hjälp på annat håll.

Vem skulle få för sig att bara öppna sig 100% för en okänd människa?

Jag har väldigt svårt att tro att någon gör det.

Min läkare rekomenderade mig att samtala med en psykolog och jag har av just den skälen sökt kontakt med en psykolog. Jag hoppas ochså att mina problem löser av sig självt men jag har dessvärre då och då hamnat i käpphjul som jag på egen hand haft svårt att tänka en utväg ifrån.

Tack så mycket. Det hoppas jag verkligen.

Får du ut nånting av din kontakt med psykolog?