När bör man sluta gå till psykolog ?

Det kan ju vara flera saker. Att man blir sämre istf bättre för att man måste prata om bara jobbiga saker så att de mer hamnar i ens vardagshjärna. Jag har alltid tyckt att man ska må bättre inte sämre när man går hem från psykologen. Inte sprudlande glad, men att något har hänt som är positivt. Jag tror inte på att det är bra om man går hem och mår mycket sämre. Jag tror inte alls det är början till att må bättre. Om det är så jobbigt att man går hem med negativa tankar måste det ändå finnas något man har tjänat som är bra också.

Sedan kan det ju vara att man måste ha regelbunden koll med dem för att kunna bli bättre i framtiden och inte bara släppt vind för våg. Men har man då kanske en ostabil identitet så kanske det känns hotande med diagnoser, som om det bara finns två lägen, att bara vara en diagnos eller bara vara helt frisk. Och så ser det inte ut för någon.

Tror terapi är svårt att ge, för hur bra kan man egentligen förstå en annan människa? Man kan inte behandla alla samma, de försöker det ibland men det går ju inte. Har man inte en mönsterigenkänning som psykolog tror jag inte man kan vara en bra psykolog. Man måste förstå varje individ.

Har inga bra erfarenheter av psykologer. De har fått mig att må sämre. Har inte varit hos någon på 30 år.

Nej det skulle jag verkligen inte säga. Och det beror till stor del på att jag just nu befinner mig i en situation där jag är paralyserad av min verklighet. Jag upplever att jag väntat med att psykolog möte och jag har bara i min vuxna ålder sökt vård för min mentala hälsa. Jag kan inte sätta finger på känslan efter psykolog möte men jag känner inte att jag har kunnat bearbeta mina känslor främst samtidigt som jag ska berätta till någon om det jag lever under och levt under. Ibland känns det som att det är mer helande för mig att försöka lämna mina tankar och bara hålla mina livstrauma till mig själv. Jag upplever nästan att jag får bättre förståelse och försåning med mig själv av att aldrig berätta till någon om mitt liv.

Super och/eller knarkar du?
Gå på din egna magkänsla.
Gör det första du tänker på.

ChatGPT är enligt mig betydligt bättre än en psykolog. Tyvärr.

Gick hos en en gång, en erfaren sådan som lär ut till andra. En äldre man.

Exempel:
Det här var första gången jag berättade om ett övergrepp jag hade varit med om. Det första han sa var ”men är du säker på att du inte var med på det?”. Trots att jag innan dess hade varit väldigt tydlig med detaljer om att så var verkligen inte fallet.

Ett annat exempel av samma person:
Får ibland kroppslig ångest, ingen vanlig ångest. Får ångest av att ha gjort för mycket en dag tex, kroppen reagerar så och det är inte psykiskt, läkare har förklarat detta. Den känns i kroppen, jag tänker inget. Han sa ”men haha, nånting är det ju såklart som du tänker på eller är orolig för”.

Det finns bra också. Självklart. Alla ska inte dras över samma kant. Men det skrämmer mig att vissa får hålla på sådär.

Ah okej, men problem löser sig oftast inte av sig själv om det är ett riktigt problem. Är det låtsasproblem så visst, men riktiga problem måste man göra någonting åt. Så du vet

Hittar du ingen lösning så brukar det ju i alla fall alltid finnas en bättre väg? Ta den bättre vägen och sluta babbla om problemen och se till att göra någonting åt dom istället. Ingen människa kan trycka på en knapp för att dina problem ska försvinna, det är du som ror rodret så att säga.

Och känner du att ältandet med psykologen bara är en ”tycka-synd-om-mig-konversation” så tycker jag också att det är dags att avsluta samtalskontakten och göra något åt saken.

Uppenbarligen bär du på någonting som behöver lösas. Frågan är bara hur det ska lösas – om just den psykologen kanske inte är en så lämplig matchning för dig, och om du kanske helt enkelt behöver reda ut problemet själv.

Man måste inte prata med andra om sina trauman – det viktiga är att göra det traumatiska begripligt för sig själv så att man kan gå vidare.