Vänsterpartiet vill utreda statlig fastighetsskatt på dyra villor (maj 2026)

Jag tror att vår oenighet beror på att du drar en betydligt starkare slutsats än vad dina premisser faktiskt motiverar.

Jag accepterar flera av dina utgångspunkter. Lågräntemiljön bidrog till stigande bostadspriser.
Jag accepterar också att "home voters" existerar, att det finns ett betydande politiskt motstånd mot reformer som riskerar att pressa bostadspriser och att regeringar ofta har prioriterat åtgärder som stöttat efterfrågan snarare än angripit prisnivåerna.

Där vi skiljer oss åt är slutsatsen.

Du menar att detta innebär att fastighetsskatt är den enda politiskt realistiska lösningen. Jag menar att den slutsatsen inte följer logiskt.

Att en reform inte har genomförts på 30 år visar att den varit politiskt svår. Det visar inte att den är politiskt omöjlig. Det är två olika påståenden. Politik förändras över tid. Många reformer som under lång tid betraktats som politiskt omöjliga har senare genomförts när opinionen, de ekonomiska förutsättningarna eller den politiska sammansättningen förändrats.

Du hänvisar också till att regeringen inte genomfört de reformer den talat om.
Det är en legitim kritik av regeringens prioriteringar, men det är fortfarande inte ett bevis för att reformerna är ogenomförbara. Det visar endast att de inte har genomförts.

Dessutom tycker jag att du presenterar en alltför ensidig förklaringsmodell.
Den nationalekonomiska forskningen beskriver normalt bostadspriser som resultatet av flera samverkande faktorer: räntor, kreditmarknad, regleringar, utbudsbegränsningar, planprocesser, demografi, urbanisering och politiska incitament. Du lyfter i princip fram en faktor, bostadsägarnas incitament, och gör den till den dominerande förklaringen.
Den slutsatsen är långt ifrån etablerad konsensus.

Jag säger inte att en fastighetsskatt saknar effekt. Den kan mycket väl påverka incitament och prisnivåer. Det jag ifrågasätter är påståendet att den därför skulle vara den enda realistiska lösningen.
Det är ett betydligt starkare påstående än det underlag du presenterat motiverar.

Jag vill även avsluta med en motfråga.

Om fastighetsskatt är den politiskt realistiska lösningen därför att den är möjlig att genomföra, hur förklarar du då att Sverige avskaffade den statliga fastighetsskatten efter att den blivit politiskt så kontroversiell?
Det verkar snarare visa att även fastighetsskatt kan vara politiskt mycket svår att upprätthålla.

Jo du har sagt det ett par gånger nu att du anser att trots att en politisk reform inte har genomförts på 30 år, saknar stöd från aktiva politiker och möter på massivt motstånd från den väljargrupp som politiker värnar mest om så är det inte omöjligt att genomföra.
Enligt din logik så är det fullt rimligt att förvänta sig att vinna på Euro jackpott för det är inte omöjligt, det är bara osannolikt så då är det ok!


Hur vi hamnade med en övervärderad bostadsmarknad och hur den upprätthålls är två helt olika frågeställningar.
Det du lyfter fram är vad som driver bostadspriser, det är inte drivet bakom som är frågan här utan motståndet mot att åtgärda problemet och det har endast en förklaring.
Det saknas politisk vilja för att folk tror att om bostäder blir billigare så förlorar de pengar, en vanföreställning men det är vad folk tycker.


Den statliga fastighetsskatten avskaffades av samma anledning som vi precis diskuterat.
Politiker har länge värnat om äldre bostadsägare och det var för deras skull som fastighetsskatten förändrades från en statlig modell till en kommunal modell, det skulle bli billigare för äldre bostadsägare i centrala kommuner att äga bostäder på bekostnad av offentlig finansiering och mindre orter.

Här finns en fin artikel som sammanfattar detta rätt väl och även bevisar min poäng:
"Kartläggning visar samtidigt att det finns ”vinnarkommuner” även i glesbygden, där summan av avgifter och skatt har minskat. Dit hör Överkalix, Dorotea och Malå. Förklaringen är att det är kommuner som brottas med utflyttning och att marknadspriserna helt enkelt gått ned, vilket även innebär att fastighetsavgiften sjunker."

Sjunkande marknadspriser leder till lägre fastighetsskatt, vilket är en win-win. Billigare bostäder och mer skatteintäkter om priserna inte minskar och fastighetsskatten funkar som ett tak på hur tokigt dyra bostäder får bli.
Sätter man ett tak genom beskattning kommer inte folk bry sig ifall det byggs mer och priserna sjunker, tvärtom är det en bra sak för då blir skatten lägre och det är en realistisk väg framåt.
Tills att man får bort det felaktiga tankesättet att högre bostadspris är bra och att en bostad är ett sparande så går det inte att åtgärda problemen

Du visar att en fastighetsskatt kan påverka beteenden och ge skatteintäkter, det förnekar jag inte. Men det är fortfarande inte samma sak som att den därför är den enda politiskt realistiska lösningen. Den statliga fastighetsskatten på bostäder avskaffades faktiskt i Sverige från och med 2008 och ersattes av en kommunal fastighetsavgift. Regeringens egen motivering var att skatten mötte omfattande kritik, inte tog tillräcklig hänsyn till bärkraft, kunde skapa likviditetsproblem, var oförutsägbar och hade låg legitimitet.

Dessutom är den nuvarande fastighetsavgiften takbegränsad. Skatteverket anger att småhus betalar 0,75 procent av taxeringsvärdet men aldrig mer än takbeloppet, och riksdagen beskriver att just takbeloppet och avgiftsbefrielsen för nya bostäder begränsar hur mycket kommunernas intäkter faktiskt kan öka. Det betyder att sambandet mellan lägre priser och högre skatteintäkter inte är mekaniskt eller obegränsat.

Så jag köper att fastighetsskatt kan vara ett verktyg. Jag köper inte att du därmed har visat att den är den enda realistiska vägen fram. Du har visat att den kan ha effekt och att den historiskt varit politiskt känslig. Det är något helt annat än att bevisa att alla andra reformer är uteslutna.

Vilken AI använde du för att få fram detta svaret?


Det är det enda realistiska alternativet för om du föreslår politik som skulle innebära ens en pytteliten sänkning av bostadspriserna så skulle bostadsägare bli galna och rösta kvickt för att återinföra politik som trycker upp priserna.

Det realistiska alternativet är att införa en fastighetsskatt som ligger avsevärt lägre än 13 miljoner, säg 5-6 miljoner och som är avsevärt högre än 0,75% av marknadsvärde. Snarare 5-10% av marknadsvärdet.
När folk inser att "hm...högre pris leder till högre skatt" kommer de rätt snabbt koppla samman att högre pris inte är bra för dem eftersom de inte vill betala mer i skatt.
Då kan man samla stöd för att bygga mer, förenkla regler och luckra upp prissättningsregler för att sänka priserna med syfte att sänka skatten för stackars missgynnade bostadsägare (synd om dem såklart) och då kan vi äntligen få ner priserna på bostäder.
Vi kanske inte får det prisfallet på 80-90% som behövs men 50% borde inte vara orealistiskt att se.

När det är avklarat frias massa kapital upp som kan gå till produktiva investeringar istället för att bara trycka upp bostadspriser och Sverige blir ett bättre land för det, med mer produktivitet och lägre bostadspriser.
Det krävs att folk släpper vanföreställningen att högre bostadspriser är bra och där kommer fastighetsskatten in, utan den kan du inte få stödet för att genomföra en effektiv reform för bostadsägare kommer försöka stoppa alla reformer som förbättrar marknaden.

Vägrar fastighetsägare att bidra till lägre priser så får de betala en liten skatt istället, enkelt som så.

Jag tror att vår oenighet beror på att du drar en slutsats som är betydligt starkare än det underlag du presenterar.

Jag accepterar flera av dina premisser. Låga räntor bidrog till stigande bostadspriser. Jag accepterar också att det finns forskning om "home voters", att bostadsägare kan motsätta sig reformer som riskerar att sänka bostadspriser och att politiska incitament därför kan bromsa vissa förändringar.

Däremot följer det inte att fastighetsskatt därför är den enda politiskt realistiska lösningen.

Du hänvisar till att reformer inte genomförts på 30 år. Det är ett empiriskt argument för att de varit politiskt svåra att genomföra. Det är inte ett bevis för att de är politiskt omöjliga. Att något historiskt inte har skett innebär inte att det inte kan ske. Det krävs betydligt mer för att dra den slutsatsen.

Du använder också regeringens agerande som bevis. Men ett politiskt beslut visar endast vilken politik en viss regering valt att prioritera. Det bevisar inte att alternativa reformer varit ogenomförbara. Samma resonemang gäller lokala protester mot nybyggnation. De visar att det finns motstånd, inte att reformer är omöjliga.

Jag tycker också att din analys blir alltför ensidig. Den nationalekonomiska litteraturen pekar generellt på att bostadspriser påverkas av flera samverkande faktorer: räntor, kreditexpansion, utbudsrestriktioner, planprocesser, regleringar, urbanisering, demografi och politiska incitament. Du lyfter fram en av dessa faktorer och behandlar den som den dominerande förklaringen. Det är en möjlig hypotes, men det är inte en etablerad konsensus.

Jag har heller aldrig hävdat att en fastighetsskatt saknar effekt. Den kan påverka incitament och prisnivåer. Det jag ifrågasätter är det betydligt starkare påståendet att den därför skulle vara den enda realistiska lösningen. Den slutsatsen följer inte av de premisser du presenterat.

Jag vill dessutom ställa en fråga tillbaka.

Om fastighetsskatt är den enda politiskt realistiska reformen därför att den är genomförbar, hur förklarar du då att Sverige avskaffade den statliga fastighetsskatten efter att den blivit politiskt så kontroversiell? Det tyder snarare på att även fastighetsskatt kan möta betydande politiskt motstånd.

Det är därför jag menar att du har visat att det finns politiska hinder. Du har däremot inte visat att dessa hinder gör alla andra reformer omöjliga eller att fastighetsskatt därför blir den enda realistiska vägen fram.

Dadgostars villa är kanske värderad till 12.8 miljoner...?

Bara gå och titta på alla villor som kostar minst 13 miljoner - antingen är det i en högstatuskommun eller ett högstatusområde, typ Lidingö, Danderyd, Djursholmen, eller ett palats/en herrgård på landet. Inget som en vanlig svensson bor i.

Din invändning bygger på en orimligt hög bevisbörda och en feltolkning av vad som menas med politisk realism.

Ingen har påstått att det är logiskt eller fysiskt omöjligt att genomföra andra reformer. Det är en halmgubbe. Frågan handlar om vilka reformer som, givet observerat politiskt beteende, faktiskt har möjlighet att genomföras i praktiken. Om en reformkategori under flera decennier konsekvent blockerats av regeringar av olika färg, av kommuner och av starka väljarintressen är det rationellt att dra slutsatsen att den politiska genomförbarheten är mycket låg. Att svara med att den inte är "bevisat omöjlig" missar hela poängen. Nästan ingenting i politik kan bevisas vara omöjligt.

Du försöker också reducera varje enskilt exempel till att det bara visar motstånd. Men när samma mönster upprepas under lång tid och i olika politiska konstellationer upphör det att vara enstaka exempel och blir evidens för en strukturell begränsning. Om varje försök att öka utbudet möter samma typer av hinder är det inte längre rimligt att behandla detta som tillfälligheter.

Vidare är hänvisningen till att bostadspriser påverkas av många faktorer irrelevant för den centrala frågan. Ingen seriös analys hävdar att räntor, utbud, demografi och regleringar inte spelar roll. Men att flera faktorer påverkar priserna innebär inte att alla faktorer är lika viktiga för vilka reformer som är politiskt genomförbara. Du blandar ihop förklaringar till prisutvecklingen med förklaringar till politiskt handlande.

Argumentet att det saknas konsensus om en dominerande förklaring träffar därför inte heller målet. Politisk ekonomi handlar inte om att identifiera en enda orsak till prisnivåer utan om att förstå vilka grupper som har incitament att stödja eller motsätta sig förändringar. Där är bostadsägarnas intressen ett väletablerat och återkommande fenomen. För att avfärda den förklaringen krävs mer än att konstatera att andra faktorer också existerar.

Din avslutande fråga om avskaffandet av fastighetsskatten underminerar dessutom ditt eget resonemang. Att den tidigare fastighetsskatten avskaffades visar inte att fastighetsbeskattning är politiskt omöjlig. Det visar att en specifik utformning var impopulär. Sverige har fortfarande en kommunal fastighetsavgift. Politiskt motstånd mot en viss modell är inte detsamma som att hela reformområdet är stängt. Om den principen skulle accepteras skulle man lika gärna kunna hävda att bostadsbyggande, hyresreformer eller planreformer är omöjliga eftersom även de regelbundet möter motstånd.

Kärnproblemet i din argumentation är att du kräver absolut säkerhet för att acceptera slutsatsen. Men politiska slutsatser bygger aldrig på matematisk bevisning. De bygger på sannolikhetsbedömningar utifrån observerade mönster. När samma hinder återkommer under årtionden, när samma väljargrupper har starka incitament att försvara stigande bostadsvärden och när alternativa reformer gång på gång stoppas, är det fullt rimligt att bedöma att dessa reformer har mycket låg politisk realism. Att då invända att de inte är bevisat omöjliga är inte ett motargument mot slutsatsen utan ett byte av beviskrav.

Nu tycker jag att du gör samma analytiska misstag genom hela diskussionen.

Du presenterar observationer och behandlar dem som bevis för en mycket starkare slutsats.

Jag accepterar att det finns betydande politiskt motstånd mot reformer som riskerar att sänka bostadspriser.
Jag accepterar att bostadsägare har incitament att försvara sina tillgångsvärden. Jag accepterar också att detta har påverkat svensk bostadspolitik under lång tid.

Det följer fortfarande inte att fastighetsskatt därför är den enda politiskt realistiska lösningen.
Det är ett klassiskt felslut att förväxla persistens med nödvändighet.
Att ett politiskt mönster varit stabilt under lång tid innebär inte att alternativa utfall är uteslutna.
Om historisk persistens vore tillräckligt bevis hade ett stort antal omfattande ekonomiska reformer aldrig genomförts, vare sig i Sverige eller internationellt.
Historien visar att politiska jämvikter förändras.
Skattereformen 1990-91,
pensionsreformen och flera stora institutionella reformer genomfördes trots att de under lång tid betraktats som politiskt mycket svåra.
Historisk persistens är därför ett svagt argument för politisk omöjlighet.

Det finns dessutom en intern motsägelse i din argumentation.
Du beskriver bostadsägare som en mycket stark politisk kraft på bostadsmarknaden och menar att de konsekvent blockerar reformer som riskerar att minska deras förmögenhet.

Samtidigt hävdar du att samma grupp skulle acceptera en fastighetsskatt på 5 till 10 procent av marknadsvärdet därför att den på sikt kan förändra deras incitament.

Det är just detta steg som saknar analys.

Om bostadsägare verkligen agerar så konsekvent utifrån sina ekonomiska intressen som du beskriver, varför skulle de acceptera den reform som mest direkt försämrar deras ekonomiska situation?

Du använder samma politiska ekonomi för att först argumentera för att reformer är omöjliga och därefter för att just din egen reform skulle vara möjlig.
Det är inte ett logiskt resonemang.
Det är en intern inkonsistens i modellen som måste förklaras.

Det är därför jag inte ifrågasätter dina observationer.
Jag ifrågasätter inferensen. Dina observationer är förenliga med flera olika slutsatser. Du behandlar dem som om de endast stödjer en.
Det är där din argumentation lämnar evidensen och övergår till ett antagande.

Motargumentet är att hela resonemanget bygger på en felaktig läsning av den ursprungliga tesen.

Ingen har påtalat att fastighetsskatt är den enda tänkbara lösningen i teorin. Poängen är att den kan vara den mest politiskt realistiska vägen givet de incitament som faktiskt dominerar bostadspolitiken, vilket är att bostadspriserna ska upp oavsett vad kostnaden blir. Att hänvisa till att politiska jämvikter kan förändras motbevisar inte detta. Möjlighet är inte samma sak som sannolikhet och om något är extremt osannolikt är det i praktiken samma som omöjligt.

Exemplen med skattereformen och pensionsreformen är dessutom svaga analogier. Att vissa stora reformer genomförts historiskt bevisar inte att just reformer som kraftigt sänker bostadsvärden kan genomföras. Varje reformområde har sina egna väljargrupper, kostnader och politiska låsningar och gör du inget åt själva låsningen och förändrar tankesättet kommer man inte åt problemet.
Vidare skulle man inte börja med en fastighetsskatt på 5-10% utan man börjar lågt och skruvar upp det långsamt över flera år så folk börjar associera högre bostadspriser med högre kostnader och skapar en vilja att sänka bostadspriserna utifrån bostadsägarens egoistiska beteende.

Påståendet om intern motsägelse träffar inte heller målet. Att bostadsägare motsätter sig reformer som sänker deras förmögenhet innebär inte att alla former av fastighetsskatt är politiskt omöjliga. Politik handlar om kompromisser, övergångsregler, undantag och gradvisa förändringar. Att en grupp har starka incitament betyder inte att den har absolut vetorätt mot alla typer av reformer, en mindre reform som inte träffar lika brett kan accepteras medan en reform som direkt påverkar bostadspriserna aldrig kommer accepteras.

Slutligen är kritiken om ”inferens” missriktad. Argumentet bygger inte på logisk nödvändighet utan på en bedömning av politiska incitament och sannolikheter. Att flera slutsatser är möjliga innebär inte att alla slutsatser är lika väl underbyggda, dina förslag är i praktiken omöjliga att genomföra och det är ingen praktisk skillnad på teoretiskt möjlig med extremt osannolik och omöjlig i detta scenario.

Vet inte vad det är för AI modell du använder men du kanske bör undvika att låta dem argumentera för dig, det är väldigt mycket upprepning.

Jag noterar att din tes nu har förändrats.

Tidigare skrev du upprepade gånger att fastighetsskatt var den enda politiskt realistiska lösningen. Nu skriver du istället att den är den mest politiskt realistiska vägen.

Det är inte samma påstående.

Den första formuleringen utesluter i princip alla andra alternativ. Den andra är en sannolikhetsbedömning där andra alternativ fortfarande kan vara realistiska, om än mindre sannolika.

Det är en viktig skillnad, eftersom större delen av vår diskussion har handlat om just detta. Min invändning har hela tiden varit att du inte visat att alla andra reformer är politiskt uteslutna. Nu verkar du själv ha lämnat den ståndpunkten.

Det förändrar också bevisbördan.

Om tesen nu är att fastighetsskatt är den mest sannolika reformen är det en betydligt rimligare ståndpunkt. Men då återstår fortfarande frågan varför just den reformen skulle lyckas övervinna de politiska incitament som du själv beskriver som så starka att de blockerar andra reformer.

Du skriver att skatten ska införas gradvis så att opinionen förändras. Men det är fortfarande en prognos, inte en slutsats som följer av den analys du presenterat. Du antar att opinionen kommer att utvecklas i en viss riktning, men du visar inte varför den skulle göra det.

Det är därför jag fortfarande menar att du presenterar observationer som stöd för en starkare slutsats än vad de faktiskt motiverar.

Vilken regering har någonsin tagit tag i bostadsfrågan? Senast var väl bygget av miljonprogrammet? Att förstöra folks privatekonomi kommer inte lösa det verkliga problemet som är bostadsbristen.