Citat:
Ursprungligen postat av
particulum1
Är det dock det?
Har du verkligen, och jag menar verkligen, begrundat innebörden av att leva i all evighet?
Inte i tusen år. Inte i en miljon. Inte i en miljard. Utan för evigt.
Förr eller senare hinner man uppleva allt som går att uppleva, tänka varje tanke som går att tänka och ställa varje fråga som går att ställa. Därefter återstår bara en oändlig mängd tid att fundera över att man redan gjort det.
Vi tenderar att betrakta evigt liv som den "ultimata" belöningen.
Jag har länge misstänkt att det lika gärna kan vara den mest välkamouflerade formen av existentiellt straff.
Medvetenhet + oändlighet... när man tänker på det ordentligt... kanske inte så fantastiskt.
Du föreställer dig att leva i all evighet på jorden. Att leva i all evighet med gud är någonting helt annat.
Det kommer aldrig ta slut med saker att utforska, gud skapar snabbare än du utforskar.
Du kommer aldrig känna dig nere eller uttråkad, det är mänskliga känslor som inte nödvändigtvis finns i andra existenstillstånd.
Du kommer aldrig behöva kämpa för någonting, inget
"vakna tidigt för att gå till jobbet".
Inga dåliga avsikter från någon någonsin, alla vill ditt bästa och är moraliskt perfekta.
Dessutom är det mycket möjligt att du kan känna dig som i ett ecstasy eller heroinrus för första gången som aldrig avtar i all evighet, helt utan negativa konsekvenser eller ökande tolerans.
Sen kan jag också tänka mig att om du nu efter några miljoner år skulle vilja sluta finnas, så skulle du kunna diskutera det med gud och ni kommer fram till en lösning. Antingen så har han någon ide som löser ditt begär på ett sätt du inte tänkt på för gud är oändligt smartare än dig, eller i värsta fall så ger han väl dig din önskan. Jag har svårt att tänka mig att gud skulle tvinga dig att finnas om du verkligen kräver att försvinna.