Citat:
Ursprungligen postat av
Bimbodeluxe
Menar du att kvinnor behöver män mer än män behöver kvinnor i samhället eller som partners?
Skulle alla svenska män som i ett trollslag gå upp i rök, så skulle Sverige bli som världen i The Walking Dead på kortare tid än det tog dig att plöja igenom Valerie Solanas samlade produktion av psykotisk litteratur. Föreställer mig att du läser ganska långsamt, liksom formar orden med munnen när du stakar dig genom meningarna.
Tyvärr verkar det inte bättre än att vetenskapen är enig om att vara i ett förhållande är mer avgörande för mäns psykiska välbefinnande än för kvinnors. En förklaring kan ju vara att incels som blir utan murra bygger upp sånt jävla hat och bitterhet, som de hanterar totalt självdestruktivt, t ex alkohol, tröstätning eller droger, istället för att gå i terapi samt att försöka bli den bästa versionen av sig själv. Här har ju vården ett jävla jobb att göra för att förändra den nordiska stereotypa stoiska mansbilden av en tystlåten man som inte kan hoppa upp i terapeutens knä, lipandes som en liten unge.
Eftersom jag trivs ganska bra att vara singel och inte har erfarenhet av att vara sambo eller gift, så blir ju mitt perspektiv något udda. Tror jag har undvikande personlighetsstörning eller nåt, helt normal i huvudet är jag fan inte. Har aldrig varit särskilt kramig av mig och tyckt att den sortens fysisk närhet kan faktiskt vara lite jobbig. Jag är dessutom jävligt feg och fobiskt konflikträdd, så att leva med en kvinna föreställer jag mig att skulle vara som att frivilligt befinna sig i ett evigt krig. Varenda jävla dag tjafsas det om helt meningslösa konflikter. Alltså man ska nog skatta sig bra lycklig om man hittat en själsfrände, annars är det ju helt obegripligt vad både män och kvinnor tvingas stå ut med i förhållanden.
Är det för att tvåsamhetsnormen upplevs som rättfärdigad av de flesta, i mycket högre grad än vad jag respekterar den? Varje dag förvånas jag över hur många som aktivt väljer att hellre leva i skitusla, värdelösa, destruktiva relationer än att vara singel. Jag upplever det som ganska osannolikt att träffa en intelligent kvinna där personkemin stämmer samtidigt som jag attraheras av hennes utseende. Kalla mig kompromisslös eller kräsen, men någon jävla standard får jag väl ha? För mig är valet enkelt: ska jag inleda en relation med en kvinna så måste hon, på det stora hela, göra mitt liv bättre, inte sämre. Tyvärr har jag vant mig med ungkarlslivet, så tror det kan vara lite halvsvårt att ge upp den frihet och självfokus jag vant mig vid.