Citat:
Ursprungligen postat av
Iris73
Jag känner empati för pappan när det gäller en enda sak: att skilsmässan gick igenom gjorde att han troligen inte hade råd att bo kvar i det hus han slitit dygnet runt för att bygga till sig och sin familj.
Här skulle han mista hustrun, huset, 50% av tiden med sina barn, och inte kunna flytta tillbaka till sitt hemland under överskådlig tid. Förfärlig sits. Fruktansvärd.
Men där tar empatin slut. Hans handlingar är avskyvärda, omöjliga att förstå och må han hamna i skärselden för evigt.
Om barnen överlever är de och mamman fria från honom för evigt, det enda man kan vara tacksam över i den här historien
Fria från honom för evigt? Skämtar du? Han har fullständigt förstört deras liv och utsatt dem för ett av de värsta trauman som en människa kan uppleva. OM döttrarna klarar sig utan några som helst men (det får man verkligen hoppas) så kanske, kanske de så småningom kan gå vidare.
Pappan hade också bara kunnat acceptera situationen, gjort det bästa av den, svälja sin stolthet, sålt huset om han nu inte hade haft råd att bo kvar där. Stannat kvar i Sverige och bott i boende han haft råd med och fått träffa sina döttrar eller flyttat tillbaka till NZ. Flickorna kunnat besöka honom och sina farföräldrar några veckor om året. Han hade så många alternativ. Han hade också kunnat söka hjälp.
Men nej, den här pappans ego var allt för skört, så det kunde han inte tänka sig. Istället valde han att fördärva livet för tre människor som han har sagt sitt älska. Så sjukt. Kräks. 🤮
Finns inga som helst förmildrande omständigheter för hans agerande.