Att känna sig tvingad till självmord

Ja men fisken behöver vatten för att överleva

Det jag vill få fram är att det man letar efter är det man ser.

När man mår på det där viset, vilket många gör så fastnar man i dom negativa tankarna och spiralerna neråt. Det blir bara mörkare och mörkare och man får tunnelseende. Man ser bara dom dåliga sakerna
Det är inte lätt men någonstans så måste man komma ihåg att man är en bra människa i grunden och att man betyder något för någon. Börjar man leta efter dom är det lättare att se dom helt enkelt

Jag skulle vilja påstå att större delen av vuxna har en nära relation någonstans.
Föräldrar/partner/barn/kollegor o.s.v har den större delen av vuxna befolkningen.

Detta är såklart ingen exklusiv lösning på en mående, det är helt av avvägt till personens förutsättningar och det är mycket annat som måste komma till rätta också.

Men det kan vara något som kanske kan göra det lite lättare för TS iallafall och jag bidrar med det jag kan utifrån mina erfarenheter

Jag vill egentligen inte ta livet av mig, men har kommit till en punkt i livet där det nu känns helt oundvikligt. Jag ser ingen annan väg ut längre. Samtidigt tar det emot så mycket att tänka så illa som jag gör om mig själv och hur jag måste göra det för att få sluta på allt. Ser inte mig själv som en bra människa, trodde alltid att jag var det förut.

Köpte rep idag, grinade hela vägen hem för jag vill ju egentligen inte men det måste bli så. Ändå så är det enda som lindrar ångesten att planera. Just nu är planen till sensommaren.

Har ingen i närheten att prata med, skäms för mycket. Har kontakt med psykiatrin men kan ju inte prata med dem heller då det bara hade lett till LPT. Har varit inlagd förut och det späder bara på självhatet ännu mer, mår också sämre av att behöva pausa livet och all stress som det innebär.

Vad gör man ens?

samtidigt har vi problemet att många är peoplepleasers och det blir en orsak till måendet
gör saker som du vill och för din egen skull
men jag tror vi är överens
vi är alla en del av samhället med rättighet att inte piska oss själva
kanske nån variation av gyllene regeln
tycker du andra ska känna som du gör?

vet att det inte finns nån enkel lösning
men finns det något steg för steg mantra att bryta tankemönstret?
typ en länk?
ta en timmes promenad
läs 10 min
planera något att se fram emot
blunda och lyssna på lugn musik 10 min

Jag vill egentligen inte ta livet av mig, men har kommit till en punkt i livet där det nu känns helt oundvikligt. Jag ser ingen annan väg ut längre. Samtidigt tar det emot så mycket att tänka så illa som jag gör om mig själv och hur jag måste göra det för att få sluta på allt. Ser inte mig själv som en bra människa, trodde alltid att jag var det förut.

Köpte rep idag, grinade hela vägen hem för jag vill ju egentligen inte men det måste bli så. Ändå så är det enda som lindrar ångesten att planera. Just nu är planen till sensommaren.

Har ingen i närheten att prata med, skäms för mycket. Har kontakt med psykiatrin men kan ju inte prata med dem heller då det bara hade lett till LPT. Har varit inlagd förut och det späder bara på självhatet ännu mer, mår också sämre av att behöva pausa livet och all stress som det innebär.

Vad gör man ens?

Jag vill egentligen inte ta livet av mig, men har kommit till en punkt i livet där det nu känns helt oundvikligt. Jag ser ingen annan väg ut längre. Samtidigt tar det emot så mycket att tänka så illa som jag gör om mig själv och hur jag måste göra det för att få sluta på allt. Ser inte mig själv som en bra människa, trodde alltid att jag var det förut.

Köpte rep idag, grinade hela vägen hem för jag vill ju egentligen inte men det måste bli så. Ändå så är det enda som lindrar ångesten att planera. Just nu är planen till sensommaren.

Har ingen i närheten att prata med, skäms för mycket. Har kontakt med psykiatrin men kan ju inte prata med dem heller då det bara hade lett till LPT. Har varit inlagd förut och det späder bara på självhatet ännu mer, mår också sämre av att behöva pausa livet och all stress som det innebär.

Vad gör man ens?