Att känna sig tvingad till självmord

Jag vill egentligen inte ta livet av mig, men har kommit till en punkt i livet där det nu känns helt oundvikligt. Jag ser ingen annan väg ut längre. Samtidigt tar det emot så mycket att tänka så illa som jag gör om mig själv och hur jag måste göra det för att få sluta på allt. Ser inte mig själv som en bra människa, trodde alltid att jag var det förut.

Köpte rep idag, grinade hela vägen hem för jag vill ju egentligen inte men det måste bli så. Ändå så är det enda som lindrar ångesten att planera. Just nu är planen till sensommaren.

Har ingen i närheten att prata med, skäms för mycket. Har kontakt med psykiatrin men kan ju inte prata med dem heller då det bara hade lett till LPT. Har varit inlagd förut och det späder bara på självhatet ännu mer, mår också sämre av att behöva pausa livet och all stress som det innebär.

Vad gör man ens?

Kontakta någon av de här numren om du mår så dåligt! Självmordslinjen: Ring 90 101 för akuta självmordsrisk. Du kan vara anonym och få hjälp dygnet runt.

Hjälplinjen: Öppet dygnet runt för psykisk hälsa. Du kan ringa 90 390 för stöd och vägledning.

Bris: Ring 116 111 för stöd och hjälp för både självmordstankar och efterlevande.

1177: Besök 1177.se för mer information och kontaktuppgifter till vårdcentraler och stödlinjer.

När du har börjat planera är det dags att ringa någon att prata med och ta ett litet snack med dem. Det är ett tecken på att du är väldigt illa ute.

Ta och ring något utav numren som du fick här innan... Jag tror att de är öppet dygnet runt, och finns där för att man ska ha någon att kunna prata med.

Finns det
Någon anhörig du kan umgås med ikväll?
Skingra tankarna bara Kanske prata om livet i allmänt först och främst?
Jag hör ju att du mår skit.
Du planerar att begå självmord till sensommaren. Finns det någon särskild anledning för det?

Hur ser ditt liv ut annars?

Varför tror du inte att du är en bra människa?

Kan du ge oss ett livstecken?

Jag vet ju inte varför du mår som du gör, men ge inte upp! Ingen förtjänar att må som du gör just nu, absolut ingen.

Jag tror man måste våga lägga sig på rygg och ge upp. "Jag klarar inte att må så här längre. Jag klarar inte att lösa alla dessa knutar. Jag behöver hjälp."

För 2.5 år sedan ungefär skrev jag ett brev till frun och barnen, lämnade mobil och nycklar på bordet och traskade iväg in i skogen. Jag såg ingen väg ut ur situationen jag satt mig i (en halv miljon i spelskulder) och jag skämdes för mycket för att berätta som det var. Jag lever ju än (uppenbarligen), Polisen hittade mig och det blev två veckor på psyket. Där fick för första gången antidepressiva, träffade människor som mig, och folk som kunde ge positiva kommentarer trots att allt känder hemskt. Första året trodde jag naturligtvis inte på dem men långsamt har jag börjat bygga upp mig själv igen, hitta tillbaka till livet.

Ge inte upp! Tänker på dig och hoppas du kommer på andra tankar 🙏

Vilken tur att du finns kvar!

Tack, jag känner lika dant.

Fint att höra, och fint att ha dig med! Jag hoppas TS tar sig en funderare på om hen kanske fått något om bakfoten. Får intrycket av en bra person.

Frågor:

1. Varför tycker du att du är en dålig människa?

2. Är det verkligen enklare att hänga sig själv än att ändra sin personlighet?

3. Menar du allvar?

Tack! Ja, fick också en magkänsla angående trådstarten.

Oändligt lättare, tyvärr (när man är på den plats TS är).