Universum kan sprudla av liv?

Både jag och nej.

Jag tänker mig ur tredje persons synvinkel. Att argumentera inför mig själv så objektivt vetenskapligt jag bara kan, för att komma närmast sanningen, oavsett om jag gillar den sanningen eller inte. Vad är det som vi i själva verket vet eller kan utesluta? Samt vad är det som vi kan gissa oss till?

Främst försöker jag stänga ute fascinationen. Alla underverk som fyller universum. Alla obesvarade gåtor. Svarta hål, gravitation, mörk materia/energi, supernovor, gammablixtar, elektromagnetisk strålning, kluster och kvasarer etc etc etc. Listan är lång. Universum förefaller således att vara extremt kaotiskt i sin helhet. Ett enda stort mysterium. Men vad händer om vi inte definierar universum som ett mysterium? Allting i universum är ju nödvändigtvis inte en enda stor slumpmässighet, även om det så förefaller att vara åt den mänskliga hjärnan vid första anblick - En optisk illusion. Kanske är det så att hela världsrymden och alla dess fenomen, egentligen är ganska självklart, totalt gentemot vår generella uppfattning?

"The big picture". Sila bort alla detaljer igenom ett grovfilter. Då följer ju hela universum snarare en likformighet. Alla underverk, gåtor och mysterier? De är trots allt, ändlösa upprepningar i oändlighet, oberoende utav om vi förstår dem eller ej. Jag tycker det är en extremt intressant tankebana att förhålla sig till i sammanhanget. Den likformigheten, istället för slumpmässigheten och det totala kaoset. Snarlikt vår planeten jorden vid närmare eftertanke - Abstrakt kaotiskt, men ytterst logiskt i sin helhet. Jag menar, vi har ju en förklaring åt nästan exakt allting här nere. Inte sant?

Så varför? Hur vet vi att den totala existensen också är likformig? -> James Webb-teleskopet. Första operativa deep-field fotot "SMACS 0723" som släpptes utav NASA. Fotot skildrar tusentals galaxer. Där omfånget utav kameralinsen är ungefär i jämförelse som att du skulle hålla upp ett sandkorns diameter mot skyn och sedan knäppa kort med det omfånget. Vilket visserligen är ganska sinnessjukt att ens försöka få grepp om.

Man skulle kunna argumentera för att de här endast är tillfälligheter. Fast sannolikheten är ju desto större att det bara fortsätter på den vägen. Upprepning och likformighet utav fenomen. En vedertagen oändlighet med galaxer. Uppskattningsvis påstår forskarna att vi kan ponera flera BILJONER galaxer i vårt observerbara universum (majoriteten utav dessa som vi förutsatt kan "se", roterar lustigt nog medsols). Där fortsättningsvis varje enskild galax kan innehålla ex hundratals miljarder stjärnor. +/-.

Följaktligen. Hur många exoplaneter tror ni då att det existerar ute i rymden? Med likartade förutsättningar som oss? Haha ja. Vem vet. Gör ekvationen. Med den tanken? Då vore det kanske även jävligt korkat att anta hur just vi vore ensamma om organiskt liv i universum?

Man måste ta hänsyn till tiden i åtanke. Där universums tidslinje är absolut abnorm. Människans evolution framstår som att vara totalt mot alla odds, ur just vårat perspektiv. Dock i universums tidslinje, är vi ej värd daggmask. Inte en knappnål som faller i golvet, inte ett litet kvalster eller en liten atompartikel. Fullständigt intetsägande.

-----

Med detta sagt. Det är endast sannolikhetsberäkningar i realiteten - Det är ej konkret fakta. Utan jag visualiserar som en sorts vågskål. Där sannolikheten fortfarande råder att vår lilla planen må vara en komplett "olyckshändelse" inom kontext.

Vi har de facto inga som helst verkliga bevis för någonting annat. Exempelvis kan vi vända på argumentet mot sig själv.; hur många utav alla exoplaneter skjuter bom? Sannolikt jävligt många. Då skiftar plötsligt vågskålen tvärtemot.

Vi besitter ännu varken teknologin, kunskapen eller resurserna osv osv. Att forska vidare. Lika rimligtvis kommer vi aldrig att förfoga över allt detta inom vår närmaste framtid. Därför kommer vi heller aldrig kunna att få kontakt med andra eventuella livsformer ute i universum, under respektive premisserna. Tyvärr finns det inte en chans i helvetet där.

Vi skulle kunna leka med idén. Ex de där löjliga radiovågorna som de skickat ut? Det är ett spel för gallerierna. Vi skulle då hypotetiskt sett kunna bygga en dysonsfär, ta all energi som "solen" genererar och trycka in all den kapaciteten i en sorts "sändare". Ändå skulle vi effektivt aldrig nå ut med den signalen ens i vår egen galax. Dessutom har vi då en väldigt riktad frekvens som bara kommer peka rakt ut mitt i ingenstans, i ett universum där allting konstant rör på sig.

Det fungerar liksom inte. Vi är alldeles för underutvecklade. Omständigheterna kräver istället vice versa att "andra" tar kontakt med oss. Vilket samtidigt betyder att "andra" vore äckligt långt före oss i utvecklingen. Sedan kan man givetvis fråga sig varför de i så fall över huvud taget kan ha ett intresse utav oss?

Mycket frågor. Få svar.

Intressanta tankar och det där med signalerna är något som jag länge själv tryckt på. Pga de ENORMA avstånden som råder är det ganska värdelöst kommunikationssätt med tanke på den enorma mängden energi som krävs för att skicka på vettigt avstånd och då har vi sedan den långa tiden det skulle kräva att få ett svar (2* antalet ljusår avstånd i år).

Den stora mängden galaxer och den enorma storleken ger ju definitivt många chanser till planeter med goda förutsättningar att behålla och kanske även skapa liv. Det sistnämnda är ju en kritisk aspekt för att ha någon diskussion över huvud taget.

Detta ger mig även funderingar kring att vi som själva är liv är rätt besatta at tsöka efter just liv i Universum. Tänk om Livet vi har på jorden är helt unikt misstag och Universum istället i mycket större utsträckning hyser något som vi inte ens i våra fantasier kan räkna ut. Detta något kanske har ett medvetande och koppling till varandra och därmed har en väldigt tydlig bild av allt inom Universum. Någon form av kollektiv intelligens men där vi inte får eller är mottagliga för att vara med då just vårt liv omöjligjgort denna för oss okända skapelse fastän den är vanligt förekommande i mer än 80% av alla solsystem och är lika vanlig som tex en måne runt våra planeter.

Oavsett så är vi människor väldigt självcentrerade och utgår från hur vi själva är och sätter vår evolution och drivkraft som den mest troliga och naturliga utvecklingen även annorstädes.

Universum är 13,8 miljarder år gammalt. Tänk om någon händelse utspelade sig i andra änden av vårt obseverbara Universum väldigt tidigt, låter säga efter en miljon år efter Big Bang, även om det är sak som skulle ödelägga hela Universum i ljusets hastighet så hade vi ännu inte sett röken av detta. Allt ser bra ut härifrån när vi utgår från vad vi ser från jorden. Läskigt att tänka på att allting vi ser är ur Universums historia.

Jag hoppas och tror att vi kan luska ut hur saker hänger ihop med svarta hål, mörk materia, mörk energi och Big Bang. Jag tror spontant att de är ganska tätt kopplade då jag tror att vårt Universum är ett stort svart hål.

Liv är en av troligtvis flera konstiga abnormiteter men är inte syftet med hela Universum.Vi är tyvärr bara en lite obetydlig parentes universellt sett men likväl skall vi göra det bästa av våra liv och för mänskligheten.

Det observerbara universum är en sfär som är ungefär 93 miljarder ljusår i diameter. Men det är inte hela universum. Det är bara den del där ljuset har haft tid att nå oss sedan Big Bang. Det som ligger bortom denna gräns existerar, men är permanent osynligt för oss eftersom dess ljus ännu inte har hunnit fram. Det verkliga universum är nästan säkert ofattbart mycket större, kanske till och med oändligt.

Enbart inom denna observerbara bubbla uppskattar astronomer att det finns omkring 2 biljoner galaxer.

Vår egen Vintergata innehåller någonstans mellan 200 och 400 miljarder stjärnor. Solen är en av dem – en helt genomsnittlig stjärna, inget särskilt när det gäller storlek, temperatur, ålder eller ljusstyrka. Den befinner sig i en lugn utkant av en medelstor spiralgalax. Så ordinär en stjärna kan vara.

Om vi tar Vintergatans 400 miljarder stjärnor och multiplicerar med 2 biljoner galaxer hamnar vi på omkring 700 sextiljoner stjärnor i det observerbara universum. Det är en sjua följd av 23 nollor.

Nya data från Keplerteleskopet och efterföljande rymdmissioner har bekräftat att nästan varje stjärna har minst en planet i omloppsbana. Många har flera. Försiktiga uppskattningar placerar antalet planeter i det observerbara universum kring 10 upphöjt till 24. En biljon biljoner planeter.

Om bara en på en miljon av dessa planeter ligger i den beboeliga zonen. Om bara en på en miljon av dessa har flytande vatten. Om bara en på en miljon av dessa utvecklar någon form av kemi som närmar sig liv. Då återstår fortfarande en biljon planeter med liv.

Och det är beräkningar som är så försiktiga att de nästan blir absurda.

Vi har utforskat åtta planeter och några månar i vårt eget solsystem. Vi har skickat signaler mot vår närmaste grannstjärna, signaler som tar mer än fyra år att nå fram. Vi har aldrig besökt den. Vi har aldrig ens riktat en landad rymdsond mot den.

Hela vår erfarenhet av universum ryms i ett litet hörn av en genomsnittlig galax bland 2 biljoner andra galaxer.

Frågan är inte om liv existerar någon annanstans.

Frågan är hur någon kunde se dessa siffror och ändå dra slutsatsen att vi är ensamma.

I så fall skulle en planet på (1 miljon)³=10¹⁸ ha liv, dvs bara en galax av Vintergatans storlek på ca en miljon. Enligt Google är medelavståndet mellan galaxer ca 10 miljoner ljusår. Det sannolika avståndet till närmaste galax med liv skulle isf vara omkring
detta avstånd × kubikroten av en miljon, dvs
10×10⁶×100 = 10⁹ ljusår...
Inte precis någon trängsel på den festen. Ensamt!

Absurt försiktiga siffror, speciellt om livets uppkomst? Hur vet du det med en enda datapunkt: jorden? Därför att en miljon känns som en stor siffra? Jämfört med vad? Med bara en datapunkt har vi öht ingen uppfattning ens om rätt storleksordning, dvs om vilket heltal n som ska in i
En planet på 10^n.
Du väljer n=6 och tycker att det är absurt försiktigt, men egentligen skulle det ju lika gärna kunna vara n=137 eller n=10¹⁰⁰... Vi VET inte.

Javisst så är det, vi har en enda datapunkt (jorden), vilket gör att vi inte vet det exakta värdet på n. Det är precis därför trådstarten har ett frågetecken: 'Universum kan sprudla av liv?' – frågan är öppen.


När det gäller sannolikheten (n): Visst, rent teoretiskt kan n vara 137. Men om chansen för liv vore 1 på \(10^{137}\), skulle det statistiskt sett krävas ett nästan oändligt antal universum för att liv ens skulle uppstå en enda gång.

Att Klunsa ger oss en ganska tydlig bild av att vi kan vinna eller förlora. Det blir genast jobbigare att överskåda sannolikheten att vinna ett lotteri om chansen är någonstans i storleksordningen en på miljonen. Pratar vi då om så pass stora tal där vi vårt fiktiva lotteri sitter med en biljon lotter på hand så känner vi ju spontant att vi måste ju vinna massor av priser, iaf minst två. Vi är då den ena vinstlotten och den är given utifrån allt vi vet. Frågan är om det i detta lotteriet fanns mer än en vinst. Livet kan vara väldigt vanligt men det kan också vara extremt ovanligt, Även om vi har Miljardtals Universum liknande vårt så kanske liv inte ens var rimligt att anta.

Det är lätt att förblindas av mängden stjärnor och utifrån det känna att sannolikheten är god för liv annorstädes men det är för oss idag omöjligt att avgöra sannolikheten. Att slå en tärning ger 1 på 6. Lika lätt att förstå som Klunsen ovan. Att blanda en kortlek ger 1:52!. En tämligen enkel operation som man lätt underskattar storleken på då det är 8*10^67. I det sammanhanget är ett Universum med bara 10^13 stjärnor en enormt mikroskopiskt siffra så liten så att en Plancklängd (10^-35 m) känns astronomisk i jämförelse. Då pratar vi blandningen av en vanlig kortlek. Liv kan vara en mycket mer komplex kedja, eller är det ganska vanligt. Det vi vet är att det hänt minst en gång på jorden men vi har inga bevis på att det skett fler gånger ens här där vi uppenbarligen har grymt bra förhållande och vi medvetet försökt skapa mer.