Ursprungligen postat av
ExtremaMitten
När Tidöpartierna nu sannolikt förlorar valet 2026 blir det inte bara ett regeringsskifte. Det blir en identitetskris för hela det gänget.
Den officiella förklaringen kommer först att skylla på svåra tider, krig i närområdet, inflation, lågkonjunktur, tuffa reformer som inte hunnit verka. Det är väl delvis sant. Men det räcker inte. För en regering kan vara formellt stabil och ändå uppfattas som otillräcklig. Väljarna belönar inte bara ordning i Rosenbad. De vill se att trygghet, skola, vård, integration, ekonomi och vardag faktiskt fungerar bättre.
Det är ju där Tidö faller med brakförlust, inte på något kaos, utan på för låg upplevd leverans. Väljarna tycker så.
Moderaterna får då sin svåraste fråga sedan Reinfeldt. Är partiet fortfarande ett brett statsbärande borgerligt parti, eller bara administrativ motor i ett SD-dominerat block? När M nu gör ett svagt val kommer vissa kräva mer mitten, andra mer hård höger. Kristersson kan överleva första rundan, men inte frågan. Sannolikt behöver han bytas ut, likt Bo Lundgren för länge sedan.
Liberalerna står inför något ännu brutalare, sin egen överlevnad. När L åker ur riksdagen blir det inte bara ett dåligt valresultat, utan domen över ett parti som försökte vara skolparti, borgerligt samvete, Tidöstöd och liberal varningsklocka samtidigt. Det blev för mycket balansakt och för lite mark under fötterna. De var för svaga.
Kristdemokraterna får sin egen prövning. Partiet har blivit tydligare under Ebba Busch, men också mycket smalare. Vård, familj och trygghet är starka teman. Men om väljarna istället uppfattar KD som ännu ett argt högerblocksparti bland andra försvinner särarten. Då kommer frågan om KD sks tillbaka till omsorgs- och vårdprofilen eller ännu djupare in i kulturkonservativ blockpolitik?
Sverigedemokraterna kan samtidigt göra ett hyggligt val och ändå bli största förloraren. När Tidö nu faller hårt kommer partiets interna slutsats sannolikt bli att de kompromissade för mycket med Moderaterna. SD fick inflytande, men också ansvar för undantag, förseningar och uteblivna resultat. Efter förlusten lär kravet bli tydligt att nästa gång i en oklar framtid måste det till ministerposter, hårdare villkor och mindre tålamod med borgerlig försiktighet.
Det är här Medborgerlig Samling, Alternativ för Sverige och Örebropartiet kommer in.
MED kommer försöka samla frihetliga och reformborgerliga väljare som tycker att Moderaterna blivit för försiktiga, Liberalerna för trasiga och SD för socialt kollektivistiskt. Budskapet blir mindre stat, mer tjänstemannaansvar, lägre skatt, äganderätt och institutionell omstart. Problemet är att svenska småpartier sällan växer bara av att ha rätt i vissa sakfrågor. De behöver organisation, kända företrädare och en väljarkår som vågar ”riskera” sin röst.
AfS kommer säga att SD blivit ett trött gammalt parti. Det är deras chans – och deras återvändsgränd. De kan locka de mest besvikna SD-väljarna med återvandring, EU-motstånd och systemkritik. Men partiet har redan visat hur svårt det är att ta sig från radikal missnöjesmiljö till bred valrörelse.
Lokala Örebropartiet är mer intressant. Markus Allard kan bli den tydligaste blåslampan mot SD efter en stor Tidö-förlust. ÖP kan säga att SD fick chansen men blev Moderaternas gisslan. Där finns en politisk öppning. ÖP blandar slöserikritik, välfärdsretorik, migrationskritik och folkhemsarg kommunpolitik på ett sätt som stör både SD, M och vänstern.
Men även ÖP möter ju verkligheten efter valet. Kommunal politik avgörs inte i kul klipp på nätet, utan i budget, nämnder, skola, socialtjänst, äldreomsorg, personalförsörjning och kompromisser. Allards stora test blir därför inte om han kan få rätt i en debatt. Det är om han kan få en kommun och region att fungera bättre. Tveksamt.
Efter valet 2026 kan högern därför spricka i tre riktningar. Den moderata riktningen vill återta mitten och statsbärarrollen. Den sverigedemokratiska riktningen vill ha hårdare nationalism, mer kontroll och full regeringsmakt. Den lilla kvarvarande frihetliga riktningen vill minska staten, återupprätta ansvar och göra Sverige mer företagsamt.
Den som vinner den striden om några år blir den som förstår att väljare inte längre nöjer sig med blocklojalitet. Sverige behöver stram migration, men också fungerande integration. Hårdare kriminalpolitik, men också skola och socialtjänst som fångar barn tidigt. Lägre skatt på arbete, men också vård och äldreomsorg som levererar. Mer energi, snabbare tillstånd, starkare företagande och bättre uppföljning av varje skattekrona.
Vänstern har sin gamla svaghet att tro på mer pengar är samma sak som reform. Högern har sin nya svaghet, att hårdare ton är samma sak som resultat.
Tidöprojektets största historiska betydelse kan därför bli konstigt paradoxal. Ja, det visade sig att SD kunde bli regeringsunderlag. Men om projektet faller visar det också att stabilitet utan tillräcklig samhällsleverans inte räcker.
Efter Tidö kommer högerns verkliga prövning, att välja mellan megafon, förvaltning och äkta reformpolitik.
Sverige behöver inte bara en ny regering. Sverige behöver en ny verkstad. Vad tror du kommer hända?
