Vad göra med denna killen? Hjälp?!

Men du... Nu måste du stanna upp lite och förstå vad som händer i dig.

Det du sysslar med är ett ganska tydligt undvikandemönster + ett hårt självsabotage, inte rimliga dejting-funderingar. Främst verkar du vara verkligt obekväm med tanken på att bli sedd av en annan. (Kolla upp "Fear of being seen")

Det som märks tydligast är att du redan har börjat avvisa dig själv åt honom: “Om jag själv förstör det här innan han får chansen att upptäcka mig, slipper jag smärtan av att bli bortvald.” Ett klassiskt försvarsbeteende...som "skyddar" dig från verklig kontakt och närhet, men inte ifrån effekterna av denna uteblivna kontakt och närhet - ensamhet och lidandet som ligger i att undvika verklig connection.

Du idealiserar honom. Han är snygg, populär, har vänner, fritidsintressen, “ett liv”. Genom det gör honom till någon slags domare i ditt huvud, inte en människa du ska träffa. Du är också väldigt skillad i att nedvärdera dig själv....och redogör för din dissiga inre dialog “jag är inte härlig”, “inte tillräckligt snygg”, “måste gå ner 5 kg”. Det är självförakt, inte självkännedom. Du lurar också dig själv när du gör negativa antaganden kring hans sida i detta: “nu har han tappat intresset”, “han kommer märka”, “han kommer tröttna”. Det är liksom dina rädslor, absolut inte fakta.

Och gumman, nu har du även "lyckats" skapa en självuppfyllande profetia. Du avbokar, drar dig undan och hörs knappt...och sedan tolkar du distansen som bevis på att han (!) har tappat intresset. Trots att det ju är DU som ordnat att en distans smugit sig in...!

När du skriver “Det känns som att jag alltid måste vara härlig annars kommer han tröttna.” hörs din relationella grundskräck: jag får inte vara vanlig, trött, osäker, lite tom, mänsklig, då blir jag lämnad. Du verkar tro att du måste prestera en personlighet för att vara dejtbar. Det är extremt utmattande och det gör autentisk närhet nästan omöjlig, eftersom närhet kräver att man till slut slutar spela charader.

Din “gå vidare”-idé är inte mogen acceptans. Det låter mer som flykt förklädd till realism. Du säger “det är nog för sent” för att slippa göra det äkta och sårbara: ta ansvar, visa intresse och riskera ett nej.

Vill du låta din skam och din otrygghet styra ditt dejtingliv igen? Om inte, bör du skriva nått enkelt utan drama, typ “Jag blev nervös och drog mig undan lite, men jag vill gärna ses om du fortfarande har lust.”

Det är vuxet, inte för mycket och inte heller självutplånande.
Det ger honom möjlighet att svara ja eller nej.

För bra för att verka sant, då är det vanligen inte sant.
Kör på en dejt eller två, men ha backupplan ifall han skulle vara en serievåldtäktsstyckmördare.
Du har kompisar som vet var du är och kan tracka dig via telefon så du inte hittas nergrävd någonstans.

Han är säkert ett creep, men det får du aldrig veta innan du testat.

Det var nog lika bra, så han slapp slösa sin tid på dig.

Gillar när folk ger kloka svar.

Konkret med omgivningen menar jag den kille hon skulle träffa men även högst troligen mot andra också då hon beskriver hur hon är som person. Personer som är så osäkra som TS skapar mer osäkerhet i sin omgivning. Inom dejting är det särskilt allvarligt då framförallt män kan råka mycket illa ut om vi felbedömer en person och/eller om en person "ångrar sig efteråt" eller inte vågade säga nej.

Lägg därtill att ge sig ut i dejtingsvängen utan att vara i någorlunda skick själv, det är direkt oseriöst. Tror inte att TS är en dålig människa medvetet men hon saknar självinsikt och har tydliga egoistiska drag, annars skulle man inte bete sig så som hon gör. Hon skulle fixa till sig själv först.

Ett litet tips är att läsa hennes andra trådar och vad som står där. Då får du lite mer kontext.

// CC

Har lite svårt att se vad du menar men det beror nog på att jag alltid är tydlig om jag inte vill vara nära någon i en dejting-situation.
I vissa fall där man har att göra med någon som inte är mentalt frisk får man spela sina kort rätt så att han inte skadar en längre fram efter att fått nobben.
Hade en sådan dejt som körde hem till mig efter att ha ringt närmare 30 gånger efter dejten. När jag inte svarade så körde personen hem till mig och skrev sms ”gissa var jag är”.
Sådana creeps kan bli skogstokiga om man bara säger ”dra åt helvete”.

Orkar inte kolla TS andra trådar.
Jag anser att man inte måste vara i ett speciellt ”skick” för att dejta.
Vi är här och nu. Ta det eller träffa någon annan.

Tack för långt och fint svar!

Jag förstår vad du menar, men jag skickade ett mess i måndags som han ännu inte svarat något på så ja han är inte intresserad längre. Jag gjorde fel denna gång, men det finns ju tusentals fler killar därute så jag får tänka på detta och försöka att inte göra samma misstag igen helt enkelt.

Men ja, känslan av att inte duga är inte så rolig, därför brukar jag ofta träffa killar som jag inte är så intresserad av. Då känns det mer som att träffa en vän och det blir lättare för mig. Så det är ju något att tänka på framöver med.

Tack återigen för långt svar

Beklagar din dåliga erfarenhet Skriftbyte. Det är ett skitstövelbeteende att göra så som du beskrev att han gjorde och ja, tyvärr, en del män är inte friska de heller...

Bra att du är tydlig. Vi män uppskattar sådant och de flesta vill jag påstå respekterar det också men tyvärr finns även undantag som du bl.a. beskrev ovan.

Man behöver inte vara perfekt för att dejta men det finns gränser anser jag när man inte ska göra det. Alltför många människor (kvinnor som män), letar efter någon som ska "hjälpa" en, som ska "fixa till" en. Fylla ett känslomässigt "hål" etc. Man tror att "någon annan" är lösningen på ens problem i livet. Jag kan tycka att det är både oseriöst, hemskt t.o.m. elakt att utsätta en annan människa för det.

All förståelse att du inte orkar läsa TS tidigare trådar. Det som står däri ger dock lite kontext till mitt svar till henne i denna tråd.

// CC

I alla mina relationer är det tyvärr jag som blivit ”hjälparen” på ett eller flera olika sätt.
Jag är så förbannat trött på det. Så jag håller med dig fullt ut med den biten.
Vill ändå påpeka att det är skillnad på att kunna komplettera varandras svagheter kontra att suga energin ur en annan människa eller ännu värre - livnära sig på personen.

Jag skulle vilja påstå att när både tillit och kommunikationen fungerar, det är då som olikheter kan komplettera istället för att krocka.

Ett litet exempel. Min farfar var mycket morgonpigg, satt i köket fem på morgonen och önskade att tidningen kunde komma tidigare. Somnade sittandes i soffan framför TVn, farmor knuffades till honom; sov inte gubbe! Farmor var motsatsen. Men så var de uppväxt under en tid när man fortfarande var tvugna att elda i spisen. Var klockrent i sommarstugan då jag var liten. Farmor eldade till sent på natten och farfar hade redan sett till att stugan blev varm på morgonen. De var tillsammans i över 60 år, tills döden skilde dem åt.

Till TS, ta till dig av det citerade ovan, extremt bra skrivet av A.E. Tänk på att våra känslor är just det, våra egna! Mardrömmar är inte mer sanna än visioner om något gott. Handlingarna baserade på de tu skiljer sig dock starkt.

Haha sov inte gubbe…
Sådana saker är ju petitesser om allt annat funkar. Står man inte ut med att folk har sina olikheter kan man ju dejta sig själv istället.