Citat:
Att kalla ett livslångt trauma för några enstaka artiklar och bagatellisera anhörigas situation på det sättet är inget annat än ren strutsmentalitet. Att Dumpen uppmanar folk att inte ta kontakt hjälper ju inte. Det digitala fotavtrycket och den sociala brännmärkningen försvinner inte för att Dumpen har en disclamer på sin sida. Och anhörigstöd efter publicering? Det är som att jag skjuter dig i benet med ett avsågat hagelgevär och sen erbjuder dig ett plåster för att framstå som human.
Sedan blir din jämförelse med miljörörelsen helt skev. När aktivister i miljörörelsen blockerar en väg, så tar de själva sitt straff i domstol för civil olydnad. De sätter sig inte och hänger ut enskilda privatpersoner med namn och bild på nätet för att tjäna miljoner på klick och Swish.
Att rättsstaten har brister innebär att vi måste ändra lagarna och ge polisen mer resurser - inte att vi ska hyra in ett privat aktiebolag som agerar både polis, åklagare och domare utan någon som helst insyn eller ansvarsutkrävande. Om vi accepterar att kommersiella lynchmobbar ska sköta brottsbekämpningen för att systemet har brister, då är vi snabbt ute på ett jävligt farligt gungfly.
Ska vi ha privata bolag som jagar och hänger ut misstänkta skattesmitare, ekobrottslingar, miljöbovar eller folk som kör för fort, helt utan rättslig prövning eller insyn? Ska vi ha dussintals olika vinstdrivande sajter som tävlar om klick och Swish genom att brännmärka privatpersoner utifrån egna hemmasnickrade moralregler?
Då har vi inte längre ett samhälle, då har vi ett laglöst vilda västern styrt av algoritmer och digitala lynchmobbar. Att rättsstaten är långsam innebär att vi måste laga den - inte att vi ska sälja ut rättsväsendet till högstbjudande aktiebolag på sociala medier.
Sedan blir din jämförelse med miljörörelsen helt skev. När aktivister i miljörörelsen blockerar en väg, så tar de själva sitt straff i domstol för civil olydnad. De sätter sig inte och hänger ut enskilda privatpersoner med namn och bild på nätet för att tjäna miljoner på klick och Swish.
Att rättsstaten har brister innebär att vi måste ändra lagarna och ge polisen mer resurser - inte att vi ska hyra in ett privat aktiebolag som agerar både polis, åklagare och domare utan någon som helst insyn eller ansvarsutkrävande. Om vi accepterar att kommersiella lynchmobbar ska sköta brottsbekämpningen för att systemet har brister, då är vi snabbt ute på ett jävligt farligt gungfly.
Ska vi ha privata bolag som jagar och hänger ut misstänkta skattesmitare, ekobrottslingar, miljöbovar eller folk som kör för fort, helt utan rättslig prövning eller insyn? Ska vi ha dussintals olika vinstdrivande sajter som tävlar om klick och Swish genom att brännmärka privatpersoner utifrån egna hemmasnickrade moralregler?
Då har vi inte längre ett samhälle, då har vi ett laglöst vilda västern styrt av algoritmer och digitala lynchmobbar. Att rättsstaten är långsam innebär att vi måste laga den - inte att vi ska sälja ut rättsväsendet till högstbjudande aktiebolag på sociala medier.
Bra skrivet.
När anhöriga och de konsekvenser som drabbar dem till följd av själva uthängningen kommer på tal, bagatelliseras de ofta eller avfärdas som något man inte behöver fästa särskilt stor vikt vid.
Samtidigt finns det en märklig asymmetri i hur man väljer att resonera. När det gäller den uthängda personen utgår man gärna från det absolut värsta tänkbara scenariot som det ända tänkbara. Man fyller i luckorna med de mörkaste antagandena och behandlar dem som om de vore självklara sanningar.
Men när det gäller anhöriga, framför allt barnen, gör man tvärtom. Då ska allt plötsligt tolkas utifrån det mest gynnsamma tänkbara utfallet. Då antas de klara sig bra. Att de inte påverkas nämnvärt. Att skadorna är begränsade eller övergående.
För även om det "bara" skulle handla om några enstaka barn som utvecklar trauma, psykisk ohälsa eller får sin skolgång präglad av mobbning och utanförskap till följd av den här typen av metoder, så borde det rimligen vara tillräckligt för att stanna upp och fundera. Särskilt om man ser sig själv som barnens förkämpar och bygger hela sin verksamhet kring budskapet att man sätter barns bästa främst.
Det blir också svårt att förstå när frontfigurer bemöter förtvivlade anhöriga med hån och skratt. När en mamma förtvivlat uttrycker oro över sina barns mående borde den spontana reaktionen vara eftertanke och medmänsklighet, inte misstänkliggörande eller förlöjligande.
Alla organisationer och företag kan göra fel. Men det avgörande är vad man gör när bristerna blir synliga. Tar man ansvar? Erkänner man att människor kan ha kommit till skada? Justerar man sina metoder för att minska risken att samma sak händer igen?
Det räcker inte med en kort formulering på en hemsida om den praktiska verkligheten fortsätter att se likadan ut. Att säga att man tar barns mående på allvar är en sak. Att faktiskt förändra sitt arbetssätt när barn far illa är något helt annat.
Att kritisera ett företags metoder och påtala de brister man anser finns är inte detsamma som att försvara de handlingar företaget säger sig vilja motverka. Det är möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Man kan fördöma övergrepp mot barn utan förbehåll och ändå anse att metoder som riskerar att skada andra barn förtjänar att granskas kritiskt. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom borde det vara själva utgångspunkten om man menar allvar med att sätta barnens bästa först.