Dumpen - Patrik Sjöberg & Sara Nilsson jagar män som vill utnyttja barn sexuellt

På SVT går dokumentären To catch a predator. I den framställs det som extremt att en man tog livet av sig på grund av TV-programmet med Chris Hansen. Detts behandlas mycket i programmet. Fiskarna berättar hur dåligt de mår över att ha drivit en man till självmord och även en polis är starkt påverkad av detta. Är verkligen USA och Sverige så olika? Det är betydligt fler självmord för gäddor än det som problematiseras i dokumentären. Folk som var inblandade i programmet mår dåligt över detta självmord. Men har någon i Dumpen uttryckt något liknande? Är det klenare virke hos amerikanerna?

Jag håller i stora drag med i det du skriver. Det talas ofta, och med rätta, högt om vikten av att skydda barn. Det är en fråga som engagerar de flesta människor, och det ska den också göra.

Men det som blir svårt att förstå är varför engagemanget tycks upphöra när det handlar om barn som råkar vara anhöriga till någon som hängts ut. Då verkar samma principer plötsligt väga betydligt lättare.

Man kan inte gärna hävda att man bryr sig om barn som grupp och i nästa andetag signalera att vissa barns lidande är mer acceptabelt än andras. Att vissa barn är värda all omtanke och alla skyddsåtgärder, medan andra får bära konsekvenserna av vuxnas handlingar därför att de råkade födas in i fel familj.

Det är där resonemanget börjar skava ordentligt. För barns värde kan rimligen inte vara villkorat av vilka deras föräldrar är. Antingen anser man att barn ska skyddas från onödig skada och utsatthet, eller så gör man det inte. Men man kan inte utan vidare byta princip beroende på vilket barn det råkar handla om och samtidigt hävda att man konsekvent sätter barnens bästa främst. Det blir en ganska selektiv form av empati.

Om man ser till konsekvenserna för de barn som drabbas, så är det faktiskt inte självklart att det ena är särskilt mycket bättre. Att medvetet utsätta barn för situationer som leder till skam, oro, utfrysning eller andra psykiska påfrestningar är svårt att beskriva som vare sig omtänksamt eller barnvänligt, oavsett hur gott syftet påstås vara.

Det är också det som gör resonemanget så märkligt. Man kan inte med ena handen säga att barns välmående är det viktigaste som finns och med den andra acceptera metoder orsakar barns lidande.

Om barnperspektivet verkligen ska vara vägledande, då måste man bedöma handlingar utifrån vilka konsekvenser de får för just barnen, inte utifrån hur goda avsikter de vuxna säger sig ha.

Det finns egentligen ingen följare, och ingen av de drivande personerna bakom verksamheten, som på ett övertygande sätt har kunnat förklara hur den här metoden effektivt förhindrar att någon fortsätter med sitt beteende.

Att väcka debatt och uppmärksamma ett problem är inget konstigt. Det har människor och organisationer gjort genom hela historien. Men det hade också gått att göra utan att samtidigt utsätta barn och anhöriga för den typ av konsekvenser som den här arbetsmetoden leder till.

För om syftet verkligen är att värna barn, då borde man rimligen också vara beredd att förändra metoden om det leder till att barn drabbas av trauma, utfrysning och mobbning. Men som du också är inne på finns det en mindre smickrande aspekt av det hela. Den här formen av offentlig exponering skapar uppmärksamhet och intäkter. Det blir ett starkt incitament att fortsätta på samma väg, även när invändningar om de negativa konsekvenserna förs fram.

Hur förenar man budskapet om att skydda barn med en metod där barn far illa? Det är en motsättning som ingen hittills tycks ha lyckats ge något riktigt övertygande svar på.

Deras försök att mildra skadan genom att erbjuda ett inledande stödsamtal till anhöriga och barn framstår, åtminstone för mig, mer som ett hån än som en seriös lösning.

Man kan inte först bidra till att människor hamnar i en situation där de utsätts för skada och sedan luta sig tillbaka och säga att man erbjuder ett samtal som kompensation. Det är ungefär som att gå ut på stan, slå in tänderna på folk och därefter förklara att de gärna får laga en av dem tänderna på den egna tandläkarmottagningen. Det förändrar inte det faktum att skadan redan har uppstått.

Det som gör mig bekymrad är också den nonchalans som tycks finnas inför de barn som drabbas av uthängningarna. Som om deras lidande vore en beklaglig men acceptabel. En av frontfigurerna har exempelvis sagt att det är skolans ansvar att ta hand om de elever som till följd av uthängningarna blir utsatta för mobbning och utfrysning. Hon har också hänvisat till att hon själv blev mobbad som barn på grund av sitt mörka hår.

Jag har svårt att förstå hur det resonemanget skulle göra saken bättre. Att man själv blivit illa behandlad som barn kan knappast användas som ett argument för att acceptera att andra barn ska utsättas för mobbning och utanförskap i dag.

Tvärtom borde den erfarenheten rimligen leda till en större förståelse för vilka konsekvenser mobbning och utanförskap faktiskt får. Inte till en hållning där man konstaterar att det är någon annans ansvar att hantera följderna av en metod man själv valt att använda. Det är den inställningen jag tycker är så svår att förlika med ett budskap om att alltid sätta barnens bästa främst.

Ur mitt perspektiv innebär ett stöd till den här arbetsmetoden, oavsett om det kommer från privatpersoner eller politiker, att man också accepterar de konsekvenser som följer av den. Om man samtidigt vet att barn och anhöriga drabbas av utanförskap, mobbning och psykisk belastning, då kan man inte låtsas som att det är någon annans problem. Man stödjer inte bara syftet man säger sig tro på, utan även metoden och dess följdverkningar.

Många försöker ha kakan och äta den. Man talar gärna om att värna barn, men blir märkbart mindre intresserad när det handlar om de barn som hamnar i skottlinjen till följd av det arbetssätt man försvarar.

I mina ögon innebär det att man åtminstone måste att ta ansvar för att metoden bidrar till utanförskap och trauma även för barn. Man kan inte applådera verktyget och samtidigt låtsas som att man inte ser märkena det lämnar efter sig.

Spot on.

Patrik som i vanlig ordning inte tänkt till innan han ber ai skriva en artikel, borde förstått att om någon, ”journalistisk verksamhet” som Dumpen vill kalla sig, rapporterar ensidigt så är det Dumpen.

Ett initierat och välskrivet inlägg som på ett tydligt sätt klargör detta problem. TACK! De som påpekar att närståendes barn utsätts på olika sätt bemöts med att ingen bryr sig om de barn som utsatts för sexuella övergrepp. På ett oärligt sätt likställs det med att man i princip skulle tycka att det är bra att barn blir föremål för sexuella övergrepp . Frontfigurerna och deras tillskyndare har en hel arsenal av liknande argument för att ta udden av eventuell kritik , då deras verksamhet är oantastlig med tanke på att de värnar om barn . Man får intrycket av att de är de enda i vårt samhälle som på ett riktigt och ett ädelt sätt bryr sig om barn. Dessutom bortser tillskyndarna helt och hållet ifrån det ekonomiska incitamentet , vilket har blivit än viktigare när det en gång så fantastiska Impulskollen blev paria efter gammelmedias "orättvisa" granskning.

Ja, många följare verkar ganska snabbt hamna i slutsatsen att den som kritiserar arbetsmetoden tycker att det vore bättre om barn blev utnyttjade. Men det är naturligtvis inte det som sägs.

Det är ett märkligt sätt att föra en diskussion på. Man behöver inte välja mellan att acceptera övergrepp mot barn och att okritiskt försvara en viss metod. Det går utmärkt att ta barns utsatthet på största allvar och samtidigt ifrågasätta om ett arbetssätt är effektivt, proportionerligt och etiskt försvarbart.

Det jag återkommer till är att det i Dumpens fall inte handlar om barn som man med säkerhet och direkt skyddar genom själva uthängningen. Den nyttan antas ofta finnas, men den är betydligt svårare att visa i praktiken.

Däremot finns det barn som direkt och konkret påverkas av konsekvenserna av metoden. Barn som förlorar vänner, blir utfrysta, mobbade eller lever med oro och skam över något de själva inte har haft någon del i.

Det innebär inte att man försvarar vuxnas handlingar eller bortser från allvaret i brott mot barn. Det innebär bara att man vägrar acceptera idén att vissa barns lidande är ett rimligt pris att betala för en metod vars positiva effekter ofta tas för givna snarare än faktiskt kan visas.

För om man säger att man alltid sätter barnens bästa först, då måste det rimligen gälla alla barn. Inte bara de barn som passar.

Det som vissa av de mest hängivna förespråkarna antingen inte förstår, eller väljer att inte se, är att det finns riktiga barn som drabbas av väldigt verkliga konsekvenser under lång tid framöver.
Det handlar inte om teoretiska resonemang eller abstrakta bieffekter. Det handlar om barn som kan få leva med utfrysning, mobbning, oro och ett stigma som de själva inte har gjort någonting för att förtjäna.

Jag har fortfarande inte hört någon komma med ett riktigt övertygande argument för varför den skadan skulle vara berättigad.

Jag har inte hört någon förklara hur den här metoden faktiskt hindrar anonyma personer på nätet från att fortsätta agera under ny identitet.

Jag har inte hört någon förklara hur offentlig exponering och social utslagning får en människa utan framtidstro, socialt sammanhang eller hopp att motiveras till att bli en bättre människa, snarare än att sjunka ännu djupare ner i destruktivitet och bitterhet.

Självklart väljer inte alla den vägen. Människor reagerar olika. Men det vore också naivt att påstå att den här metoden inte riskerar att öka den utveckling hos vissa individer.

Det märkliga är att de här frågorna nästan aldrig besvaras. Istället återkommer samma försäkringar om goda intentioner och övertygelse om att syftet i sig räcker som argument.

Men goda avsikter är inte detsamma som bra resultat. Om man säger sig arbeta för barns bästa måste man också kunna redogöra för varför de barn som faktiskt och konkret drabbas av metoden anses vara ett acceptabelt pris att betala.

Det där med tidsaspekten och barnen är en jävligt tung poäng. Det är precis den absolut mörkaste ironin i hela den här cirkusen. De påstår att de gör allt för barnen, men i själva verket skapar de ett trauma som kommer att eka i decennier för just de barn som råkar vara släkt med de uthängda.

När de där sjuåringarna är 20 år och inser att deras familjs undergång har legat uppe som kommersiell underhållning och klickbete på nätet - finansierat med skattemedel via partipolitiskt stöd - då kommer den verkliga räkningen. Det är en hel generation av indirekta offer som dumpas i diket för att hålla igång aktiebolagets Swish-flöde idag.

Och som du säger: vägen till helvetet kantas av goda avsikter. Det började säkert som en personlig drivkraft hos grundarna, vilket man kan förstå, men när det förvandlas till en miljonbusiness och ett politiskt slagträ dör all etik. Det blir en maskin som måste matas med nya ansikten varje vecka för att inte gå i konkurs.

Att politiker på högre ort saknar den här konsekvensanalysen och istället köper in sig i konceptet för att plocka billiga moralpoäng är inget annat än ett totalt haveri.

Ja, många följare verkar ganska snabbt hamna i slutsatsen att den som kritiserar arbetsmetoden tycker att det vore bättre om barn blev utnyttjade. Men det är naturligtvis inte det som sägs.

Det är ett märkligt sätt att föra en diskussion på. Man behöver inte välja mellan att acceptera övergrepp mot barn och att okritiskt försvara en viss metod. Det går utmärkt att ta barns utsatthet på största allvar och samtidigt ifrågasätta om ett arbetssätt är effektivt, proportionerligt och etiskt försvarbart.

Det jag återkommer till är att det i Dumpens fall inte handlar om barn som man med säkerhet och direkt skyddar genom själva uthängningen. Den nyttan antas ofta finnas, men den är betydligt svårare att visa i praktiken.

Däremot finns det barn som direkt och konkret påverkas av konsekvenserna av metoden. Barn som förlorar vänner, blir utfrysta, mobbade eller lever med oro och skam över något de själva inte har haft någon del i.

Det innebär inte att man försvarar vuxnas handlingar eller bortser från allvaret i brott mot barn. Det innebär bara att man vägrar acceptera idén att vissa barns lidande är ett rimligt pris att betala för en metod vars positiva effekter ofta tas för givna snarare än faktiskt kan visas.

För om man säger att man alltid sätter barnens bästa först, då måste det rimligen gälla alla barn. Inte bara de barn som passar.

Det som vissa av de mest hängivna förespråkarna antingen inte förstår, eller väljer att inte se, är att det finns riktiga barn som drabbas av väldigt verkliga konsekvenser under lång tid framöver.
Det handlar inte om teoretiska resonemang eller abstrakta bieffekter. Det handlar om barn som kan få leva med utfrysning, mobbning, oro och ett stigma som de själva inte har gjort någonting för att förtjäna.

Jag har fortfarande inte hört någon komma med ett riktigt övertygande argument för varför den skadan skulle vara berättigad.

Jag har inte hört någon förklara hur den här metoden faktiskt hindrar anonyma personer på nätet från att fortsätta agera under ny identitet.

Jag har inte hört någon förklara hur offentlig exponering och social utslagning får en människa utan framtidstro, socialt sammanhang eller hopp att motiveras till att bli en bättre människa, snarare än att sjunka ännu djupare ner i destruktivitet och bitterhet.

Självklart väljer inte alla den vägen. Människor reagerar olika. Men det vore också naivt att påstå att den här metoden inte riskerar att öka den utveckling hos vissa individer.

Det märkliga är att de här frågorna nästan aldrig besvaras. Istället återkommer samma försäkringar om goda intentioner och övertygelse om att syftet i sig räcker som argument.

Men goda avsikter är inte detsamma som bra resultat. Om man säger sig arbeta för barns bästa måste man också kunna redogöra för varför de barn som faktiskt och konkret drabbas av metoden anses vara ett acceptabelt pris att betala.

Det finns många och även här i tråden som förfasar sig över dessa ca 20 suicidfall och lägg där till media på olika sätt. Dock bekymrar det inte alls dumpens frontfigurer och sektmedlemmarna som väljer att relativisera dessa självmord. Lyssna gärna på samtalet med 775 för att få en uppfattning om hur Sara ser på det hela.

Men hur många har tagit livet av sig på grund av gäddorna?

Det är nog rätt många. Då de som blivit utsatta för sexuella övergrepp är överrepresenterade i självmordsfall.

Var det ett svar på mitt inlägg från den ignoranta papegojan eller vanlig fokusförflyttning för att obstruera seriös diskussion? Det är det enda du ägnar dig åt . OMG!!

Vad menar du med fokusförflyttning?

Du skrev ju om självmord och jag bemötte det.

Kan du hålla dig till ämnet någon enda gång? Skrev jag om självmord rent generellt ?
Läs igen och redogör exakt för vad jag skrev , utan dina snedvridna tolkningar och fokusförflyttningar? Klarar du det?