Dumpen - Patrik Sjöberg & Sara Nilsson jagar män som vill utnyttja barn sexuellt

Mycket ordsallad från dig.

Du verkar ducka frågorna.

Jag tolkade det som du ville att Dumpen skulle redovisa de som fått upprättelse. De som fått upprättelse har ju överlevt sexuella övergrepp. Alltså hänga ut dem.

Är det okej att hänga ut gäddor utan anhöriga?

Hur vet du hur gäddorna jobbar?

Exakt. Utgångspunkten är att man aldrig ska använda metoder som utsätter barn för skada, då är vi överens om att Dumpens arbetsätt är dåligt.

Eftersom det leder till att barn till de uthängda förlorar vänner, blir utfrysta eller utsätts för mobbning och andra sociala konsekvenser.

Det är ju egentligen det här jag försökt säga hela tiden. Frågan handlar inte om att skydda vuxna från kritik eller konsekvenser av sina egna handlingar. Den handlar om att oskyldiga barn inte ska behöva bära en del av straffet.

Om man anser att barns välmående ska väga tyngst, då måste man också våga granska metoder som kan orsaka dem skada, även när de används i vad som sägs vara ett gott syfte. Annars blir principen villkorad, att alla barn är värda att skydda, utom de barn som råkar stå på fel plats i förhållande till rätt person.

Åh herregud.

Du får naturligtvis tro vad du vill. Vi lever i ett fritt samhälle. Men det är inte jag som gång på gång duckar de frågor som faktiskt ställs.

Det är bland annat du som gör just det. Inte sällan besvaras en fråga med en motfråga, och när det väl kommer ett resonemang bygger det oftast på att du tror att något är på ett visst sätt eller att du tycker att det borde fungera så, snarare än på att du faktiskt kan visa att det gör det.

Jag har heller aldrig påstått att jag vet exakt hur de uthängda personerna arbetar eller agerar i varje enskilt fall. Det jag sagt är att Dumpens scenarier och beskrivningar långt ifrån alltid speglar verkligheten på det sätt som vissa verkar ta för givet. Det är inte någon särskilt kontroversiell uppfattning om man tagit del av fler perspektiv än verksamhetens egna berättelser och självbeskrivninga

När det gäller min inställning till uthängningar rent generellt har jag redan redogjort för den flera gånger. Jag tycker inte att offentlig exponering är en bra metod, oavsett om det handlar om personer som gjort sig skyldiga till brott eller andra klandervärda handlingar. Dels därför att oskyldiga människor riskerar att drabbas, dels därför att det finns goda skäl att metoden faktiskt inte leder till de resultat man säger sig vilja uppnå.

Så jag vet faktiskt inte hur många gånger samma sak behöver upprepas innan det går fram. Det är inte brist på svar som är problemet här. Det är snarare oviljan att ta in dem när de inte passar den bild man redan bestämt sig för.

Dumpen letar efter Gäddor, Takanashi letade efter barn och unga.
Ser du ingen skillnad?

Jag hade ingen ambition att publicera något, utan bara checka av dumpens scenarier om de stämde överens med verkligheten. Du som bara har dumpen som källa kanske ska vidga vyerna för att öppna upp och minska trångsyntheten . Det kan faktiskt vara utvecklande.

Det är väl en sak om du gjorde det för någon annans räkning. Typ en tidning. Men du gör det på fritiden? I flera månader? Hur mår du?

Jag har undersökt hur vanligt det är att tonåringar kontaktar vuxna som för dem är helt okända. Jag förstår att den verkligheten inte passar sektmedlemmarnas narrativ , när det gäller dumpen.
Att det finns vuxna som kontaktar och groomar tonåringar är det ingen som ifrågasätter, vilket sektmedlemmarna inbillar sig . Dock sker inga träffar gudskelov i verkligheten , utom i extrema undantagsfall som är illa nog.
Eftersom sektmedlemmarna vill att samtliga ca 800 gäddor i verkligheten har förgripit sig på minst 10 barn så passar min undersökning inte in i deras narrativ.
Så enkelt är det!

Det är väl en sak om du gjorde det för någon annans räkning. Typ en tidning. Men du gör det på fritiden? I flera månader? Hur mår du?

Jag tycker det är märkligt att man kommer på iden att göra en sådan "undersökning".
Det är också märkligt att man efter den "undersökningen" anser sig kunna konstatera att inga träffar sker i verkligheten.

Dumpen letar efter Gäddor, Takanashi letade efter barn och unga.
Ser du ingen skillnad?

Ja precis.
Det är tystnaden som dödar.

Många ord, men fortfarande inga svar.
Du kan inte visa att någon faktiskt fått upprättelse till följd av just Dumpens arbetssätt. Inte på det sättet och inte i den omfattning som ditt resonemang förutsätter.

Istället återkommer samma formuleringar om att det borde ha hjälpt, att det kan ha hjälpt eller att man får anta att det hjälpt. Men det är ju något helt annat än att faktiskt kunna peka på konkreta fall där sambandet går att belägga.

Det är väl egentligen det som är kärnan i problemet. Du verkar utgå från att nyttan är så självklar att den inte behöver visas, samtidigt som du accepterar väldigt konkreta skador för anhöriga och barn som ett rimligt pris att betala.

När man däremot ber om exempel på den påstådda nyttan, då blir det plötsligt väldigt tunt. Det betyder förstås inte att ingen någonsin kan ha upplevt någon form av upprättelse. Men om man ska använda det som ett argument för att försvara metoden, då måste man kunna visa mer än att man tror att det förhåller sig så.

Räcker det inte med dom artiklarna för att konstatera att det finns ett problem?
Hur många artiklar krävs egentligen innan du tycker att det är värt att ta på allvar?
Tio? Femtio? Hundra?
Hur många människor måste gå ut offentligt och berätta om sina erfarenheter innan det plötsligt får betydelse i dina ögon?

Det där är också märkligt. Å ena sidan verkar enstaka berättelser duga utmärkt när de stödjer den uppfattning man redan har. Å andra sidan avfärdas liknande uppgifter när de pekar på negativa konsekvenser, med motiveringen att underlaget inte är tillräckligt stort. Någonstans måste man väl ändå kunna erkänna att även enstaka fall kan visa att ett problem existerar. Frågan är inte om det drabbat varenda människa, utan om det överhuvudtaget sker och om det hade gått att undvika.

Då blir den intressanta frågan, var går din gräns? Hur många behöver träda fram innan du anser att det är ett problem som är värt att ta på allvar?

Du menar alltså att om en 10-årig flicka sitter och chattar med en 60-årig man, så förväntas hon först gå in på Dumpens hemsida, bläddra igenom tusentals uthängda profiler, bilder, könsbilder och grova chattloggar, för att kontrollera om mannen hon pratar med finns med där?
Eller är tanken att det är föräldrarna som ska sitta och göra den här bakgrundskontrollen, samtidigt som vi utgår ifrån att de på något sätt ignorerar att hon chattar med en 60+ man överhuvudtaget?

Hela det resonemanget faller på hur grooming faktiskt fungerar i praktiken. De förövare som utgör ett riktigt hot på nätet är sällan öppna med sin identitet, sin ålder eller sina faktiska avsikter. De använder falska identiteter, stulna bilder, nya konton och rör sig fritt mellan olika appar och plattformar.
En offentlig uthängning avslöjar vad en person hette och hur han såg ut på en specifik plattform igår. Den hindrar honom inte från att skapa ett nytt, helt anonymt alias på en annan plattform imorgon. Att påstå att uthängningar gör det svårare att agera anonymt online visar på en fundamental brist på förståelse för hur digital teknik och nätgrooming fungerar. Det skyddar inte barnet i den faktiska chatten överhuvudtaget.

Hela ditt resonemang vilar på en föreställning, att man tar någon på orden bara för att de själva skriver att de löser ett visst problem. Men så enkelt är det sällan i verkligheten.

Det finns samtidigt en rad frågor kring hur verksamheten fungerar, vilka konsekvenser arbetssättet får och hur man egentligen väger kortsiktiga effekter mot långsiktiga resultat. Och där blir det mer problematiskt att luta sig enbart mot den egna beskrivningen av vad man åstadkommer.

Man kan mycket väl ha en ambition att arbeta för en god sak, men det säger i sig ganska lite om metoderna är genomtänkta eller om de håller över tid. Det är just där den mer kritiska granskningen borde börja, snarare än sluta.