Citat:
Många ord, men fortfarande inga svar.
Du kan inte visa att någon faktiskt fått upprättelse till följd av just Dumpens arbetssätt. Inte på det sättet och inte i den omfattning som ditt resonemang förutsätter.
Istället återkommer samma formuleringar om att det borde ha hjälpt, att det kan ha hjälpt eller att man får anta att det hjälpt. Men det är ju något helt annat än att faktiskt kunna peka på konkreta fall där sambandet går att belägga.
Det är väl egentligen det som är kärnan i problemet. Du verkar utgå från att nyttan är så självklar att den inte behöver visas, samtidigt som du accepterar väldigt konkreta skador för anhöriga och barn som ett rimligt pris att betala.
När man däremot ber om exempel på den påstådda nyttan, då blir det plötsligt väldigt tunt. Det betyder förstås inte att ingen någonsin kan ha upplevt någon form av upprättelse. Men om man ska använda det som ett argument för att försvara metoden, då måste man kunna visa mer än att man tror att det förhåller sig så.
Räcker det inte med dom artiklarna för att konstatera att det finns ett problem?
Hur många artiklar krävs egentligen innan du tycker att det är värt att ta på allvar?
Tio? Femtio? Hundra?
Hur många människor måste gå ut offentligt och berätta om sina erfarenheter innan det plötsligt får betydelse i dina ögon?
Det där är också märkligt. Å ena sidan verkar enstaka berättelser duga utmärkt när de stödjer den uppfattning man redan har. Å andra sidan avfärdas liknande uppgifter när de pekar på negativa konsekvenser, med motiveringen att underlaget inte är tillräckligt stort. Någonstans måste man väl ändå kunna erkänna att även enstaka fall kan visa att ett problem existerar. Frågan är inte om det drabbat varenda människa, utan om det överhuvudtaget sker och om det hade gått att undvika.
Då blir den intressanta frågan, var går din gräns? Hur många behöver träda fram innan du anser att det är ett problem som är värt att ta på allvar?
Du menar alltså att om en 10-årig flicka sitter och chattar med en 60-årig man, så förväntas hon först gå in på Dumpens hemsida, bläddra igenom tusentals uthängda profiler, bilder, könsbilder och grova chattloggar, för att kontrollera om mannen hon pratar med finns med där?
Eller är tanken att det är föräldrarna som ska sitta och göra den här bakgrundskontrollen, samtidigt som vi utgår ifrån att de på något sätt ignorerar att hon chattar med en 60+ man överhuvudtaget?
Hela det resonemanget faller på hur grooming faktiskt fungerar i praktiken. De förövare som utgör ett riktigt hot på nätet är sällan öppna med sin identitet, sin ålder eller sina faktiska avsikter. De använder falska identiteter, stulna bilder, nya konton och rör sig fritt mellan olika appar och plattformar.
En offentlig uthängning avslöjar vad en person hette och hur han såg ut på en specifik plattform igår. Den hindrar honom inte från att skapa ett nytt, helt anonymt alias på en annan plattform imorgon. Att påstå att uthängningar gör det svårare att agera anonymt online visar på en fundamental brist på förståelse för hur digital teknik och nätgrooming fungerar. Det skyddar inte barnet i den faktiska chatten överhuvudtaget.
Hela ditt resonemang vilar på en föreställning, att man tar någon på orden bara för att de själva skriver att de löser ett visst problem. Men så enkelt är det sällan i verkligheten.
Det finns samtidigt en rad frågor kring hur verksamheten fungerar, vilka konsekvenser arbetssättet får och hur man egentligen väger kortsiktiga effekter mot långsiktiga resultat. Och där blir det mer problematiskt att luta sig enbart mot den egna beskrivningen av vad man åstadkommer.
Man kan mycket väl ha en ambition att arbeta för en god sak, men det säger i sig ganska lite om metoderna är genomtänkta eller om de håller över tid. Det är just där den mer kritiska granskningen borde börja, snarare än sluta.
Du kan inte visa att någon faktiskt fått upprättelse till följd av just Dumpens arbetssätt. Inte på det sättet och inte i den omfattning som ditt resonemang förutsätter.
Istället återkommer samma formuleringar om att det borde ha hjälpt, att det kan ha hjälpt eller att man får anta att det hjälpt. Men det är ju något helt annat än att faktiskt kunna peka på konkreta fall där sambandet går att belägga.
Det är väl egentligen det som är kärnan i problemet. Du verkar utgå från att nyttan är så självklar att den inte behöver visas, samtidigt som du accepterar väldigt konkreta skador för anhöriga och barn som ett rimligt pris att betala.
När man däremot ber om exempel på den påstådda nyttan, då blir det plötsligt väldigt tunt. Det betyder förstås inte att ingen någonsin kan ha upplevt någon form av upprättelse. Men om man ska använda det som ett argument för att försvara metoden, då måste man kunna visa mer än att man tror att det förhåller sig så.
Räcker det inte med dom artiklarna för att konstatera att det finns ett problem?
Hur många artiklar krävs egentligen innan du tycker att det är värt att ta på allvar?
Tio? Femtio? Hundra?
Hur många människor måste gå ut offentligt och berätta om sina erfarenheter innan det plötsligt får betydelse i dina ögon?
Det där är också märkligt. Å ena sidan verkar enstaka berättelser duga utmärkt när de stödjer den uppfattning man redan har. Å andra sidan avfärdas liknande uppgifter när de pekar på negativa konsekvenser, med motiveringen att underlaget inte är tillräckligt stort. Någonstans måste man väl ändå kunna erkänna att även enstaka fall kan visa att ett problem existerar. Frågan är inte om det drabbat varenda människa, utan om det överhuvudtaget sker och om det hade gått att undvika.
Då blir den intressanta frågan, var går din gräns? Hur många behöver träda fram innan du anser att det är ett problem som är värt att ta på allvar?
Du menar alltså att om en 10-årig flicka sitter och chattar med en 60-årig man, så förväntas hon först gå in på Dumpens hemsida, bläddra igenom tusentals uthängda profiler, bilder, könsbilder och grova chattloggar, för att kontrollera om mannen hon pratar med finns med där?
Eller är tanken att det är föräldrarna som ska sitta och göra den här bakgrundskontrollen, samtidigt som vi utgår ifrån att de på något sätt ignorerar att hon chattar med en 60+ man överhuvudtaget?
Hela det resonemanget faller på hur grooming faktiskt fungerar i praktiken. De förövare som utgör ett riktigt hot på nätet är sällan öppna med sin identitet, sin ålder eller sina faktiska avsikter. De använder falska identiteter, stulna bilder, nya konton och rör sig fritt mellan olika appar och plattformar.
En offentlig uthängning avslöjar vad en person hette och hur han såg ut på en specifik plattform igår. Den hindrar honom inte från att skapa ett nytt, helt anonymt alias på en annan plattform imorgon. Att påstå att uthängningar gör det svårare att agera anonymt online visar på en fundamental brist på förståelse för hur digital teknik och nätgrooming fungerar. Det skyddar inte barnet i den faktiska chatten överhuvudtaget.
Hela ditt resonemang vilar på en föreställning, att man tar någon på orden bara för att de själva skriver att de löser ett visst problem. Men så enkelt är det sällan i verkligheten.
Det finns samtidigt en rad frågor kring hur verksamheten fungerar, vilka konsekvenser arbetssättet får och hur man egentligen väger kortsiktiga effekter mot långsiktiga resultat. Och där blir det mer problematiskt att luta sig enbart mot den egna beskrivningen av vad man åstadkommer.
Man kan mycket väl ha en ambition att arbeta för en god sak, men det säger i sig ganska lite om metoderna är genomtänkta eller om de håller över tid. Det är just där den mer kritiska granskningen borde börja, snarare än sluta.
Menar du att jag eller Dumpen ska hänga ut någon som blivit utsatt för sexuella övergrepp?
Ser du inte problemet i det?
Med tanke på att det är nästan 800 gäddor så är det relativt lite artiklar.
Föräldrarna förväntas ha koll på vad en 10 åring gör.
Om det är så hur förklarar du att Dumpen får napp gång på gång? Det visar ju alltid sina riktiga bilder.
Men om gäddorna inte har några anhöriga är det okej att hänga ut dem då?
Ditt resonemang är konstigt, du verkar mena att de som blivit offer för förövarna ska hängas ut.
