Dumpen - Patrik Sjöberg & Sara Nilsson jagar män som vill utnyttja barn sexuellt

Har du problem med läsförståelsen ?
Hur vet du att gäddan söker efter offer på nätet utöver familjen? Varför söka efter något som redan finns ?

Där kom den igen. Du litar blint på att alla gäddor är förstagångsförbrytare?
Du menar att gäddorna är nöjda på hemmafronten?

Det är knappast första gången när de kommer i kontakt med Dumpen.
Ofta har de ju chattat med ett stort antal av fiskare/barn.

Gäddan kan väl finnas på fler ställen än ett.
Varför vill du inte att man letar på nätet efter Gäddor?

Verkar vara pisspåse på gång för Sara.


-Vi har haft konferens med svenska och holländska specialister. Det är inte utan risk att operera. Det kan vara så att vi får ta bort urinblåsan och nedre delen av magsäcken för att få bort allt.

Funderade en stund över läkarens ord.
Vad ska jag med en urinblåsa till om jag inte lever? Då lever jag hellre utan urinblåsa.
Om det nu är så att de skulle behöva ta bort den. Det är inte säkert.

Tur att tumörerna inte fick möjlighet att växa mer. Tack alla ❤️

ENHERTU-behandlingen bromsade in deras framfart och släckte aktiviteten i alla utom en, som har lite upptag men utan tillväxt.

Det är dock en tidsfråga innan cancern lär sig att lura behandlingen och tumörerna växer igen. Alltså tackade jag ja till operation.

Chansen att bli helt frisk är liten.
Men i min journal står nu långtidspalliativ.
Det känns mycket bättre än palliativ.

Känner tacksamhet över den vindpust som nyss strök över min kind. Precis som morgondagen, så är den ingen självklarhet.

Ok, du åker till grannstaden för att köpa mjölk . Inte så rationellt men ,men.
Dumpens främsta argument för att motivera uthängningar är eventuella offers upprättelse.
Låt oss gå till redovisningar där utgångspunkten är ca 800 gäddor.
1. Det är fullt möjligt att redovisa följande när det gäller upprättelse.
Gädda A har x antal offer som fått upprättelse
Gädda B har X antal offer som fått upprättelse.
Självklart utan att avslöja offrens identitet.
2. Så här många familjer har erbjudits hjälp och så här många har fått hjälp av dumpen.
Möjligheten finns nog att en del nekar, då de inte vill ha med charlataner att göra.
3.Så här många barn (offer) har fått traumahjälp av dumpen.
4. Så här många andra offer har fått upprättelse när det gäller gärningsmän som förgripit sig inom släkt/familj.
Allt detta är möjligt att redovisa då det dels är förenat med kostnader då verksamheten bygger på donationer, men också för trovärdighetens skull.De har ju mycket på sin konto där trovärdigheten verkligen kan ifrågasättas.

Jag litar varken på gäddor eller på dumpen, men jag tvivlar starkt på att alla ca 800 har förgripit sig på barn i verkligheten . Åtminstone så länge det inte kan vederläggas utan bara bygger på fantasifulla antaganden. Åter igen , tonåringar träffar inte Börje 50+ för sex. Det är en sak att Börje vill , vilket ofta framgår av chattarna , men en annan sak är att han inte får.
Som vuxen föredrar jag verkligheten framför rena sagor.

Vad är det du inte förstår?? Har jag uttryckt att jag inte vill att man letar efter gäddor på nätet?
Kan du visa var i så fall?
Dessutom handlade det hela om gäddor som förgripit sig inom familj/släkt och att de inte skulle ha samma behov av att söka på nätet.
Vad har du för problem? Dags att kontakta dumpens traumaenhet??

Vad spelar det för roll om Dumpen redovisar något då du ändå inte litar på dem?
Nej alla har nog inte gjort det men sannolikt har många gjort det.

Hur vet du så mycket om hur barn agerar? Deras hjärna är inte ens färdigutvecklad.
Till skillnad från gäddor som vet precis vad de gör.

Jag fattar inte hur du resonerar med ditt scenario att barn inte träffar 50+?
Om det är sant, vad spelar det för roll?

Förminskar det beteendet att det inte finns något barn(offer) i Dumpens tillvägagångssätt?

Det skulle öka trovärdigheten och jag tycker det är konstigt att sektmedlemmar som donerar hit och dit inte efterlyser redovisningar på detta område.
Sannolikt är ett antagande.
Just för att jag inte trodde på deras scenario wallraffade jag några månader dels under 2024 och dels under 2025. Jag skapade ett fakekonto med en fakebild och utgav mig för att vara 50+.
Jag sökte relativt aktivt på plattformar som enligt uppgift frekventeras av tonåringar.
Resultatet till 99,9 % blev inget svar alls alternativt blockering , till min stora glädje.
Några ytterst få svarade med ett modus operandi som påminde om dumpen , men inget jag med säkerhet kan vederlägga då jag inte gick vidare med dem. Avsikten var ju varken att chatta eller träffa någon , utan bara få syn på hur många som verkligen svarar en för dem helt okänd 50+ eller vuxen.
Detta är anledningen till att jag fick kännedom om att tonåringar inte svarar okända vuxna. Däremot äger det sin riktighet att det finns en del män som söker tonåringar på nätet , vilket dumpen ju visar Dock träffar de inga i verkligheten och därmed kan man bortse ifrån att de har förgripit sig på X antal som påstås , men med några undantag.

Men du utgår ju redan från att Dumpen ljuger om allt?
Jag gissar att du skulle misstro allt ändå, eftersom du har den inställningen du har.

Jag skulle nog inte lägga så mycket vikt på ditt "wallraffande" i några månader.
Menar du att det bevisar något?
Sedan kommer ju många av gäddorna in som tips.

Många ord, men fortfarande inga svar.
Du kan inte visa att någon faktiskt fått upprättelse till följd av just Dumpens arbetssätt. Inte på det sättet och inte i den omfattning som ditt resonemang förutsätter.

Istället återkommer samma formuleringar om att det borde ha hjälpt, att det kan ha hjälpt eller att man får anta att det hjälpt. Men det är ju något helt annat än att faktiskt kunna peka på konkreta fall där sambandet går att belägga.

Det är väl egentligen det som är kärnan i problemet. Du verkar utgå från att nyttan är så självklar att den inte behöver visas, samtidigt som du accepterar väldigt konkreta skador för anhöriga och barn som ett rimligt pris att betala.

När man däremot ber om exempel på den påstådda nyttan, då blir det plötsligt väldigt tunt. Det betyder förstås inte att ingen någonsin kan ha upplevt någon form av upprättelse. Men om man ska använda det som ett argument för att försvara metoden, då måste man kunna visa mer än att man tror att det förhåller sig så.

Räcker det inte med dom artiklarna för att konstatera att det finns ett problem?
Hur många artiklar krävs egentligen innan du tycker att det är värt att ta på allvar?
Tio? Femtio? Hundra?
Hur många människor måste gå ut offentligt och berätta om sina erfarenheter innan det plötsligt får betydelse i dina ögon?

Det där är också märkligt. Å ena sidan verkar enstaka berättelser duga utmärkt när de stödjer den uppfattning man redan har. Å andra sidan avfärdas liknande uppgifter när de pekar på negativa konsekvenser, med motiveringen att underlaget inte är tillräckligt stort. Någonstans måste man väl ändå kunna erkänna att även enstaka fall kan visa att ett problem existerar. Frågan är inte om det drabbat varenda människa, utan om det överhuvudtaget sker och om det hade gått att undvika.

Då blir den intressanta frågan, var går din gräns? Hur många behöver träda fram innan du anser att det är ett problem som är värt att ta på allvar?

Du menar alltså att om en 10-årig flicka sitter och chattar med en 60-årig man, så förväntas hon först gå in på Dumpens hemsida, bläddra igenom tusentals uthängda profiler, bilder, könsbilder och grova chattloggar, för att kontrollera om mannen hon pratar med finns med där?
Eller är tanken att det är föräldrarna som ska sitta och göra den här bakgrundskontrollen, samtidigt som vi utgår ifrån att de på något sätt ignorerar att hon chattar med en 60+ man överhuvudtaget?

Hela det resonemanget faller på hur grooming faktiskt fungerar i praktiken. De förövare som utgör ett riktigt hot på nätet är sällan öppna med sin identitet, sin ålder eller sina faktiska avsikter. De använder falska identiteter, stulna bilder, nya konton och rör sig fritt mellan olika appar och plattformar.
En offentlig uthängning avslöjar vad en person hette och hur han såg ut på en specifik plattform igår. Den hindrar honom inte från att skapa ett nytt, helt anonymt alias på en annan plattform imorgon. Att påstå att uthängningar gör det svårare att agera anonymt online visar på en fundamental brist på förståelse för hur digital teknik och nätgrooming fungerar. Det skyddar inte barnet i den faktiska chatten överhuvudtaget.

Hela ditt resonemang vilar på en föreställning, att man tar någon på orden bara för att de själva skriver att de löser ett visst problem. Men så enkelt är det sällan i verkligheten.

Det finns samtidigt en rad frågor kring hur verksamheten fungerar, vilka konsekvenser arbetssättet får och hur man egentligen väger kortsiktiga effekter mot långsiktiga resultat. Och där blir det mer problematiskt att luta sig enbart mot den egna beskrivningen av vad man åstadkommer.

Man kan mycket väl ha en ambition att arbeta för en god sak, men det säger i sig ganska lite om metoderna är genomtänkta eller om de håller över tid. Det är just där den mer kritiska granskningen borde börja, snarare än sluta.

Det är olika diskutioner.
Men jag förstår att du inte kan se skillnad på sak och sak.

Anhöriga som drabbas av konsekvenserna av uthängningar är i sig en ganska allvarlig sak. Det i sig borde egentligen vara tillräckligt för att åtminstone väcka en diskussion om proportioner och metoder.

Men intrycket man ibland får är att den typen av skador inte riktigt ges någon självständig vikt, utan snarare ses som en accepterad bieffekt så länge syftet anses vara gott. När det gäller barnen till de uthängda blir det hela ännu mer känsligt. För där handlar det inte om någon abstrakt följdverkan, utan om konkreta individer som kan drabbas av utfrysning, mobbning och socialt stigma i sin vardag.

Det är också viktigt att hålla isär två saker här. Frågan om själva det påstådda brottet å ena sidan, och frågan om hur man väljer att hantera och kommunicera kring det å andra sidan. Det är inte samma sak.
Just därför blir det problematiskt om man accepterar att skada barn som en del av ett budskap eller en metod. Oavsett hur god intentionen sägs vara, så är det en gräns som man aldrig bör passera.

Rent generellt, när det gäller uthängningar oavsett vilket brott eller klandervärt beteende det handlar om, så tycker jag inte att det är en särskilt bra väg att gå. Det har jag varit tydlig med flera gånger.

Skälet är ganska enkelt, det riskerar att bli kontraproduktivt om målet faktiskt är att minska brottslighet och förebygga återfall.

För om fokus hamnar på offentlig exponering och sociala konsekvenser snarare än strukturerat arbete med vård och uppföljning, då är det inte alls självklart att resultatet blir det man säger sig vilja uppnå. Snarare kan det i vissa fall gå åt motsatt håll.

Och då blir den centrala frågan inte bara vad man vill åstadkomma, utan också vilka metoder som faktiskt fungerar i längden.

Ser du skillnaden här?

Det ena handlar om att undvika att skada barn och anhöriga som i praktiken inte har någon del i det hela.

Det andra handlar om att förebygga brott och minska risken för återfall, alltså själva kärnfrågan i ett brottsbekämpande arbete.

Och det är ju just där det blir viktigt att inte blanda ihop de två perspektiven, eftersom de i grunden handlar om helt olika saker.

Om du nu faktiskt ställde lite mer genomtänkta och ingående frågor, och deltog i diskussionen på ett sätt som sträcker sig lite längre än korta inlägg utan större substans, så hade det också varit betydligt enklare att föra ett mer seriöst resonemang och ge mer utförliga svar.