8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

ja hans utredning borde varit klar i april 2025? Det stämmer med en rimlig tidslinje. Elsa fick mycket riktigt flytta hem till pappan i mars 2026, men var i princip helt isolerad från hela sin familj i ca åtta månader och fick bara kommunicera via handskrivna brev. Det låter inte som ett normalt LVU-fall, utan det bygger på en misstanke om MbP och denna Björn Lundins teorier om hur socialtjänsten ska agera vid sådana misstankar.

Det var först efter media lagt sig i fallet som Elsa flyttades till en släkting

Precis, men då kan man konstatera att sakfrågan förvanskats till att handla om deras personliga åsikter istället för vad som faktiskt är bäst för barnet. Det är där deras lagtrots blir uppenbart.

April 2026 såklart. Lyssna på reportaget.

När maktgalen, prestigefylld socialsekreterare ihop med maktgalen, prestigefylld enhetschef härjar loss - under beteckningen "Barnets bästa" - så bryts det mot lagar, regler och rekommendationer.
Att BARNET och familjer traumatiseras och får skador p g a isolation och psykiskt våld från handläggaren/socialsekreteraren m fl - kommer socialsekreteraren och enhetschefen undan med.
Noll rättsäkerhet. Så SJUKT.

Okej. Men det märkliga är att Elsa trots allt fick komma hem.

Man kan också fråga sig varför just Björn Lundin togs in och varför hans teorier tycks ha fått så stort inflytande under placeringstiden.

Varför isolerades Elsa från hela sin familj under så lång tid?

Av det som framkommit verkar socialtjänsten i hög grad ha utgått från Björn Lundins resonemang, trots att varken polisen eller domstolen verkar ha accepterat MbP-spåret.

En annan sak som väcker frågor är varför protokollet förändrades så pass kraftigt i samband med placeringen. Om Björn Lundin faktiskt gjorde en grundlig genomgång av journalerna borde en sådan förändring rimligen ha uppmärksammats och analyserats.

Det är just sådana omständigheter som gör att många fortfarande ställer frågor om hur bedömningarna gjordes, vilka underlag som användes och varför vissa slutsatser fick så stort genomslag medan andra uppgifter tycks ha fått mindre betydelse.

Ja, många frågor hänger i luften. Vi kan nog dock vara helt säkra på att enda anledningen till att Elsa fick komma hem är all uppmärksamhet i media. Andra fall som reportaget lyfter fram har däremot gått helt under radarn. Hoppas verkligen att media fortsätter att gräva i detta sjuka träsk.

Ja, den enda anledningen till att Elsa faktiskt kom hem verkar vara att hon hade föräldrar med precis rätt nätverk och kunskaper för att kunna försvara sig.

Elsas mamma var socionom. Elsas morfar var tidigare advokat och har sannolikt hjälpt till en hel del juridiskt i bakgrunden.

Dessutom hade familjen något som väldigt få andra familjer har tillgång till: en nära vän till familjen som var tidigare barnläkare och expert inom området. Han gick igenom materialet, granskade journalerna och ställde upp som vittne. Bara den typen av sakkunnigt stöd kan vara helt avgörande när allvarliga medicinska anklagelser ligger till grund för ett omhändertagande.

Föräldrarna gjorde också det som väldigt få förstår att man måste göra. De spelade in samtal med socialtjänsten, laddade ner journalerna innan de spärrades och började metodiskt bygga sitt försvar. När MbP-anklagelserna väl hamnade i domstol kunde de därför slå hål på de värsta påståendena direkt.

Men hur går det för alla andra Elsor?

Alla de familjer där föräldrarna inte är socionomer, inte har en före detta advokat i släkten, inte känner en expert som kan granska journalerna, inte vet hur man begär ut handlingar, inte spelar in möten och inte förstår hur socialtjänstens dokumentation fungerar.

Det är där den verkligt obehagliga frågan finns.

För även med en advokat är det ofta extremt svårt att försvara sig. Advokaten sitter inte hemma kväll efter kväll och korsläser tusentals sidor journaler. Det gör föräldrarna själva om de ens förstår att de måste göra det.

Och samtidigt gömmer sig socialtjänsten bakom sekretessen. Vittnen är svåra att nå. Dokument kommer ut sent eller i kraftigt maskerat skick. Hela processen blir ett slags kafkaprocess där den enskilde förväntas bevisa att myndigheten har fel, samtidigt som myndigheten kontrollerar stora delar av informationen.

Det som slår mig med Elsafallet är därför inte bara att Elsa blev placerad.

Det är att hon hade ovanligt goda förutsättningar att försvara sig: en socionom till mamma, en tidigare advokat till morfar, en sakkunnig barnläkare med expertkunskap som ställde upp och vittnade, tillgång till dokumentation och förmågan att metodiskt granska den.

Och ändå krävdes det en enorm kamp för att få rätt.

Hur många andra familjer hade klarat det?

Och hur många hade förlorat utan att någon någonsin fått veta vad som egentligen hänt?

Vi får hoppas att det finns mer dokumentation som föräldrarna sparat och som kommer fram i kommande avsnitt. Om det här bara är det som redan blivit offentligt så är det tillräckligt anmärkningsvärt som det är.

Min poäng är den att det har begåtts fel från båda sidor. Men mamman pekar all skuld åt vården och det är även den bild som dominerar i media.

Hennes beteende och förhållningssätt till dotterns sjukdom är med stor sannolikhet utifrån det som framkommer det som har till stor del har orsakat situationen, precis som BL skriver.

Men här i tråden så låter det som att detta är ett solklart rättsövergrepp som kommer att skada flickan för livet. En svartvit bild helt utan nyans. Detta helt utan att ta hänsyn till det alternativa scenariet att hon skulle fortsätta att försjukligas och skadas på det sättet.

Vården är den professionella aktören med långtgående lagstadgade skyldigheter som uppenbart har åsidosatts. Att svepande, och utan dokumenterade bevis, skuldbelägga en mamma som desperat försöker hjälpa sitt sjuka barn duger inte. Det är varken ”svartvitt” eller ”utan nyans” att konstatera ett grovt övergrepp från samhällets sida.

Och hur tror du att nästan ett års LVU skulle kunna passera utan att märka barn, föräldrar och närstående för resten av livet? Betraktar du kanske patienter och närstående som själlösa objekt?

Ja, men det är ju en korrekt observation. Det framgår också av domen att vården under lång tid feldoserade näringsdroppet.

Enligt Elsas mamma ska vården dessutom ha sagt till Elsa att hon inte behövde äta någon mat eftersom hon fick all näring via droppet. Om det stämmer handlar det om direkt felaktig information.

Det jag har svårt att förstå är hur mamman kan hållas ansvarig för detta. Av domen framgår tydligt att det är vårdens ansvar att bedöma, ordinera och dosera ett näringsdropp. En förälder har varken tillgång till den medicinska kompetensen eller möjligheten att själv styra behandlingen.

Om problemet var att Elsa fick fel mängd näring via droppet, så är det rimligen vårdens hantering som måste granskas. Att samtidigt rikta anklagelser mot mamman för konsekvenserna av en behandling som vården själv ansvarat för framstår som en märklig logik. Det är trots allt vården som har det medicinska ansvaret för behandlingen, inte föräldern.

Vårdens misstag gjorde att dottern blev betydligt sjukare än vad hon hade behövt bli. Samtidigt ska både mamman och Elsa ha fått felaktig information om sjukdomen och behandlingen.

Hur kan man då lägga skulden på mamman för hennes beteende eller förhållningssätt till sjukdomen? Om vården från början hade gett korrekt information och hanterat behandlingen på rätt sätt, hade Elsa kanske aldrig blivit så sjuk som hon faktiskt blev.

Det är också en fråga som sällan verkar diskuteras: Om vården ansåg att allt hade skötts korrekt, varför ändrade man då behandlingsprotokollet redan från första dagen efter placeringen?

Det är svårt att komma runt den logiska motsättningen. Antingen fanns det problem i den tidigare behandlingen som behövde rättas till, eller så gjorde man omfattande förändringar utan medicinsk anledning. Om förändringarna ledde till förbättringar väcker det naturligtvis frågor om hur behandlingen hanterades innan placeringen.

Det är därför rimligt att granska hela händelseförloppet, inklusive vilken information som gavs till familjen, vilka medicinska bedömningar som gjordes, vilka beslut som fattades och varför behandlingen ändrades när den väl hamnade i andra händer. Det är först då man kan förstå vem som faktiskt bar ansvaret för att Elsa blev så sjuk som hon blev.


Ja, av det som framkommer framstår det som ett mycket allvarligt ingrepp. Att Elsa har påverkats och sannolikt traumatiserats av händelserna är svårt att bortse från. Det finns omfattande forskning om vilka konsekvenser separation från föräldrar och andra nära anknytningspersoner kan få för barn, särskilt när separationen är långvarig eller sker under mycket konfliktfyllda former. Sådana erfarenheter kan påverka barnets psykiska hälsa, stressystem och relationer långt senare i livet.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att graden av påverkan och de långsiktiga effekterna måste bedömas utifrån det enskilda barnet och de faktiska omständigheterna i fallet.

Men oavsett var man landar i skuldfrågan är det svårt att förneka att ett barn som skiljs från sin familj, sina syskon och sin invanda miljö under en längre tid utsätts för en mycket stor belastning. Därför borde varje sådant beslut granskas extremt noggrant och kunna motiveras med stark och väl underbyggd bevisning.

Det verkar dock vara en aspekt som många systemriddare har svårt att ta till sig. Fokus hamnar ofta på att försvara myndigheternas agerande, medan betydligt mindre uppmärksamhet ägnas åt de konsekvenser som ett felaktigt ingripande kan få för barnet. Om utgångspunkten alltid är att myndigheterna måste ha gjort rätt, blir det också svårt att på allvar diskutera vilket pris barnet kan ha fått betala när myndigheterna faktiskt gör fel.

Problemet med systemreligiösa är deras sätt att resonera: skydd av barn går före allt annat, även sunt förnuft.

Enligt den logiken blir själva syftet det viktigaste. Om målet är att skydda ett barn spelar det mindre roll vilka konsekvenser åtgärden får. Om barnet samtidigt traumatiseras, förlorar kontakten med sin familj eller drabbas av långvariga psykiska konsekvenser, ses det ändå som acceptabelt eftersom barnet anses ha blivit "skyddat".

Men där uppstår ett grundläggande problem. De flesta människor skulle aldrig acceptera ett sådant resonemang om det gällde deras egna barn, barnbarn, syskonbarn eller nära vänners barn. Då skulle kraven på bevisning, rättssäkerhet och oberoende granskning plötsligt bli mycket högre.

Det verkar ofta vara lättare att acceptera långtgående ingripanden när det handlar om andras familjer än när det handlar om ens egen. Samtidigt är det just i de mest ingripande processerna som kraven på kontroll, transparens och möjlighet att ifrågasätta uppgifter borde vara som störst.

Om staten ska ha makten att ingripa i familjelivet måste det också finnas robusta möjligheter att granska om de uppgifter som ligger till grund för ingripandet faktiskt stämmer. Annars riskerar processen att upplevas som kafkaliknande: den enskilde förväntas försvara sig mot påståenden som kan vara svåra att kontrollera, samtidigt som konsekvenserna av ett felaktigt beslut kan bli mycket stora för både barn och föräldrar.

En rättsstat måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: att barn ska skyddas när det behövs, och att ingripanden måste bygga på korrekta fakta, rättssäkra processer och möjlighet till oberoende granskning. Det ena får inte användas som ett argument för att bortse från det andra.

På samma sätt kan man hävda att mamman har åsidosatt sina föräldramässiga skyldigheter att rapportera korrekt och onyanserat, så det håller inte som argument. Vårdens ansvar sträcker sig bara så långt, därefter ligger ansvaret hos soc.

Självklart kommer det att påverka henne. Säkerligen negativt. Men inte på långa vägar som man kan förvänta sig att kvarstående somatiska besvär skulle ha gett.

@Kurre, du kan lika gärna lägga ner. Det går inte att föra en vettig diskussion med dig. Det är som att diskutera uppståndelsen med påven.