Sverige har blivit ett skolexempel på hur ett samhälle börjar behandla individen som förbrukningsbar. Det låter alltid likadant: säkerhet före rättssäkerhet, systemet före människan, misstanke före bevisning och systemets logik före den enskildes liv.
Jag tänkte själv som många andra: “har man rent mjöl i påsen har man inget att oroa sig för”. En kompis pappa fick sitt BankID avstängt i ungefär ett år. Jag tänkte att det säkert fanns någon anledning. Att sådant inte bara händer. Att systemet nog vet vad det gör.
Sedan hände det mig.
Jag tog emot två privatlån. Inom ungefär tre timmar spärrades jag från banken och BankID. Banken frös min lön och även privatlånen. Jag tänkte först att det bara var ett missförstånd: svara på transaktionsfrågor, visa lånekontrakt, sms och underlag, och sedan skulle det lösas.
Det löstes inte. Trots underlag som visade att pengarna kom från privatlån fick jag inget sakligt svar. Banken meddelade bara att jag skulle förbli avstängd. Jag bad om det mest grundläggande: vilket villkor hade jag brutit mot? Vilken handling var fel? Vad byggde beslutet på?
Jag fick aldrig svar.
Sedan studenten har jag jobbat heltid utan avbrott och aldrig tidigare haft ekonomiska problem. Ändå blev jag på några timmar i praktiken utslängd från det digitala samhället.
Det mest absurda var att banken spärrade mitt BankID och sedan skickade information till bankappen, som kräver BankID. De skickade också brev till en gammal adress. Alltså: de stängde av min digitala legitimation, skickade informationen till en kanal som krävde just den legitimationen, och kunde sedan påstå att jag informerats.
Jag ringde Länsförsäkringar ungefär 15 gånger och besökte kontor minst 5 gånger. Ingen kunde ge svar eller koppla mig vidare. Kundservice hade inte tillgång till informationen. De som hade information fick inte lämna ut den. Klagomålsansvarig svarade inte på mina faktiska frågor. Banken hänvisade bara till en “samlad säkerhetsbedömning”, utan att säga vad den byggde på. De pekade inte ut något konkret villkorsbrott, ingen handling och ingen möjlighet till rättelse. Sedan betraktade de ärendet som avslutat.
Jag kunde inte läsa vad banken skrev, inte ta del av beslutet, inte förstå anklagelsen, inte bemöta beslutet eller rätta till något. Jag var utestängd från både informationen och möjligheten att agera.
Och när BankID spärras i Sverige spärras inte bara en app. I praktiken spärras din identitet.
Jag kunde inte komma åt pengar, tillgångar, värdepapper, kontohistorik, transaktioner eller saldon. Jag kunde inte använda internetbanken eller bankappen. Jag kunde inte göra överföringar, flytta pengar mellan egna konton, föra över pengar till andra, hantera autogiron, stoppa återkommande betalningar, frigöra pengar eller få banken att överföra mina tillgångar. Jag kunde inte kontrollera investeringar, fonder eller aktier.
Jag kunde inte betala räkningar, hyra, el, mobilabonnemang eller andra löpande utgifter. Jag kunde inte ta emot lön, kommande löneutbetalningar eller andra pengar. Jag har fortfarande, 1,5 år senare, inte fått tillbaka min frysta lön eller privatlånen, trots att jag varje månad måste betala tillbaka privatlånen.
Jag kunde inte använda Swish. Jag kunde inte ta emot Swish från familj eller vänner. Jag kunde inte ta emot ekonomisk hjälp. Jag kunde inte själv hjälpa någon annan via Swish. Jag blev beroende av att andra betalade åt mig. Det slog mot min självständighet och integritet.
Eftersom jag inte kunde betala fick jag påminnelser, förseningsavgifter och dröjsmålsränta. Jag hamnade hos inkasso och Kronofogden för första gången i mitt liv. Min kreditvärdighet och framtida möjligheter att få lån, hyra bostad, teckna abonnemang och köpa på avbetalning påverkades. Det var inte slarv. Det var konsekvensen av att jag inte hade faktisk möjlighet att betala.
Jag kunde inte skriva under mitt anställningsavtal. Jag kunde inte börja mitt nya jobb på normalt sätt. Jag kunde inte visa inkomst, anställningsintyg eller lönespecar. Jag kunde inte styrka anställning eller ekonomi för arbetsgivare, hyresvärdar eller banker, eftersom dokumenten låg i Kivra, som också kräver BankID.
Jag kunde inte genomföra min planerade flytt den 1 april till nytt jobb i ny stad. Jag kunde inte betala första hyran, deposition, släp eller andra flyttkostnader. Jag förlorade boendemöjligheter. Jag kunde inte söka bostad normalt eftersom många bostadstjänster kräver BankID. Jag kunde inte visa kontoutdrag, lönespecar eller inkomstbevis som hyresvärdar ofta kräver.
Kivra blev ett eget moment 22. Jag kunde inte logga in. Jag kunde inte läsa digital post, myndighetspost, räkningar, fakturor, inkassokrav, kallelser, avtal eller privata brev. Jag kunde inte byta från digital post till papperspost direkt, eftersom även det krävde BankID eller en lång manuell process. Kivras kundtjänst kunde inte hjälpa mig utan BankID-verifiering. Under en period var jag helt avskuren från min post, vilket gjorde att viktiga brev och krav blev obesvarade.
Jag kunde inte logga in hos Skatteverket eller ändra skatteuppgifter. Jag kunde inte logga in hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen eller CSN. Jag kunde inte söka eller hantera studiemedel, bostadsbidrag, a-kassa, sjukpenning eller socialt stöd. Jag kunde inte använda myndighetstjänster som kräver BankID. Jag kunde inte ens anmäla till Finansinspektionen via deras e-tjänst, eftersom även den kräver BankID.
Jag kunde inte logga in på 1177 eller Vårdguiden. Jag kunde inte söka vård via digitala e-tjänster, boka vårdtider, boka vaccination, hantera e-recept eller legitimera mig i vårdkontakter. Situationen orsakade kraftig stress, sömnsvårigheter, maktlöshet och självmordstankar.
Jag kunde inte byta bank, öppna nytt konto eller söka nytt BankID hos en annan bank. Jag kunde inte söka ny bank digitalt eftersom det krävde BankID. Jag försökte via brev, men det fungerade dåligt eftersom post gick till fel adress. Andra banker krävde anställningsintyg, lönespecar och kontoutdrag för tre månader. Jag kunde inte få fram det, eftersom jag var spärrad från banken och inte kunde logga in i Kivra. Jag kunde inte söka lån för att täcka flytten, inte söka kreditkort eller teckna nya ekonomiska tjänster.
Jag kunde inte hantera mitt mobilabonnemang. Jag kunde inte ändra, pausa eller avsluta det, eftersom operatörer kräver BankID. Jag kunde inte använda vissa appar eller webbtjänster som kräver BankID. Jag kunde inte signera digitala kontrakt, hantera internetärenden, använda e-hälsotjänster eller digital signering.
Jag kunde inte sälja saker på Blocket eller Tradera, eftersom de kräver BankID. Jag kunde inte köpa saker på BankID-verifierade tjänster. Jag kunde inte sälja egna saker för akuta pengar. Jag fick svårt att betala i vardagen: mat, taxi, restaurang, onlineköp, biljetter, kollektivtrafik och annat vanligt. Jag kunde inte använda mobila betallösningar normalt, inte göra snabba överföringar och tappade digitala kvitton, garantier, rabatter och förmåner.
Det drabbade även min familj. Mina föräldrar påverkades psykiskt och ekonomiskt. De behövde ta lån för att hjälpa mig eftersom mina tillgångar och utbetalningar var frysta. Mina föräldrar har haft försäkringar hos Länsförsäkringar i över 30 år: bil-, olycksfalls-, barn- och hemförsäkringar.
Jag blev digitalt osynlig. Jag förlorade kontroll över vardagen, ekonomin, kommunikationen, myndighetskontakter, arbetsdokument och boendeprocesser. Mitt förtroende för banken och digitala samhällsfunktioner rasade.
Jag sitter nu med skulder hos Kronofogden för första gången i mitt liv – inte för att jag inte ville betala, utan för att jag inte kunde betala vissa räkningar eller pausa abonnemang, eftersom även det krävde BankID.
Och BankID kontrolleras i praktiken av privata banker.
Faller man mellan stolarna är man körd. Det finns nästan ingenting man kan göra.
Jag polisanmälde banken eftersom jag menar att agerandet inte bara var fel utan rättsstridigt. Jag skickade juridiska grunder, bevisning och en lång komplettering. Redan i telefon fick jag ett nonchalant svar om att det var onödigt eftersom det ändå inte skulle utredas. Jag bad om diarienummer och förklarade att jag inte ville dra hela ärendet muntligt, utan skulle skicka allt via e-post så fort jag fått diarienumret.
När inget hade hänt på flera månader begärde jag ut handlingarna. Då såg jag att ärendet hade lagts ner innan min fullständiga komplettering hade hunnit beaktas. Beslutet fattades alltså på ett ofullständigt underlag.
Det är det mest skrämmande: som vanlig medborgare är du maktlös när systemet väl bestämmer sig för att du är problemet.
Till alla som tänker att det här ändå är bra för att “oftast blir det rätt”: håll bara tummarna för att ni själva aldrig hamnar på fel sida av systemet.
Det handlar inte om “skumma affärer”. Det handlar om att ens liv kan avgöras av ett överaktivt varningssystem, en intern bedömning och ett knapptryck bakom en skärm – en person du aldrig får veta vem det är, aldrig får prata med och aldrig får möjlighet att bemöta.
Jag tar numera ut min lön direkt och placerar den utanför svenska banksystemet, eftersom jag aldrig igen vågar riskera att bli helt utfryst från samhället på grund av något jag aldrig fick förstå.
Jag har förlorat all tillit till samhällets skyddsnät.
Det största bedrägeriet i Sverige är kanske föreställningen att skyddsnäten alltid finns. Det geniala med det bedrägeriet är att de flesta aldrig märker det. De enda som märker det är de som till slut behöver skyddsnätet – och då är de ofta redan utsatta.
Och vem tror man på då? En enskild person i kris, eller systemet som alla andra fortfarande litar på?
Du som tror att du är säker är aldrig säker.
Jag tänkte exakt samma sak om min kompis pappa.
Sedan hände det mig.
