Citat:
Ursprungligen postat av
Dr Scriptum
Först och främst: den amerikanska revolutionen var inte radikalt-utopisk och samhälls-omstörtande som den franska.
Citat:
Ursprungligen postat av
Dr Scriptum
Först och främst innebär ditt resonemang att ett nytt samhälle aldrig kan vara konservativt.
Du återkommer i båda dina svar till samma invändning: dels att den amerikanska revolutionen inte var lika omstörtande som den franska, dels att mitt resonemang skulle göra varje nytt samhälle omöjligt som konservativt. Jag menar att båda invändningarna missar poängen. Frågan är inte om ett samhälle är nytt eller gammalt i sig, och inte heller hur blodig revolutionen blev, utan vilken principordning det nya samhället grundas på och vad det ersätter.
Poängen är inte att ett nytt samhälle per definition är omöjligt att vara konservativt -- utan att det beror på vad det nya samhället bygger på och hur det förhåller sig till det det ersätter.
Ett samhälle som grundas på att bryta med ett existerande arv och ersätta det med rationalistiskt konstruerade principer är antikonservativt i sin grund. USA gjorde just det -- det definierade sig explicit i kontrast till den gamla världen och byggde en ny ordning på abstrakta universella principer.
Det finns dessutom en historisk komplikation du inte tar upp: USA ersatte inte ett vakuum. Det ersatte befintliga samhällen -- indianska, men också franska och spanska koloniala strukturer i olika delar av kontinenten. Expansionen västerut via
Homestead Act och
Manifest Destiny var inte att bygga vidare på något -- det var att aktivt demolera det som fanns och ersätta det med en rationalistiskt planerad agrarindividualism.
Sen är det som kallas amerikansk tradition till stor del nostalgisk retorik om ett förflutet som marknaden själv demolerat. Det klassiska exemplet är
small-town America -- den mytologiserade bilden av det täta lokalsamhället, grannskapet, den lokala kyrkan, familjeföretaget. Det är den amerikanska "konservativa" nostalgiska myten. Men det var marknaden som demolerade det -- inte staten, inte socialismen. Stormarknadskedjor slog ut lokala handlare, bilindustrin omstrukturerade stadsrummet, finansialisering av jordbruk slog ut familjejordbruket, arbetskraftens rörlighet bröt upp det geografiskt förankrade lokalsamhället. Allt drivet av den marknadslogik som den amerikanska "högern" simultant försvarar.
Det finns en intern motsägelse i amerikansk "konservatism" som aldrig lösts: man vill bevara de sociala strukturer som marknaden upplöser, samtidigt som man försvarar den marknad som upplöser dem.
Europeiska konservativa har som kontrast varit skeptiska till kapitalismen och fattat att den måste tämjas och underkastas andra intressen.
Citat:
Ursprungligen postat av
Dr Scriptum
Och dessutom måste du tänka i att i USA fanns det möjligheten till ett nytt samhälls-projekt. Om du kräver ett historiskt arv för ett samhälle ska vara konservativt omöjliggör du möjligheten att USA ens skulle kunna ha en konservativ grund. Vad vore alternativet? Ett USA lämnat till indianerna? USA som brittisk koloni?
"Vad vore alternativet" är en halmdocka. Mitt argument är inte att USA borde ha haft ett annat arv -- mitt argument är att USA inte hade något konservativt arv att bygga på överhuvudtaget. Amerikansk konservatism, ens som alternativ historia, är i princip en total logisk omöjlighet. För att USA skulle ha kunnat grundas på konservativa principer hade det krävt att rörelsen kom från något i stil med ett samhälle med djupa förrevolutionära institutioner, organiskt framvuxen hierarki, etablerad kyrka med verklig auktoritet -- alltså kontinental europeisk kontext. Inte brittisk, och
definitivt inte en kolonialsättning av brittiska dissidenter som flydde just den gamla ordningen.
Citat:
Ursprungligen postat av
Dr Scriptum
Angående Burke som aktivt i liberalt parti - är det så viktigt? Förändras inte ideologier med tiden? Och även om konservatism handlar om att förvalta något kan väl ideologin handla om att förvalta något från början ideologiskt främmande? Och - med all respekt för din uppenbara kunskap på området - tänker jag att det borde finnas ett värde i att statsvetare ser Burke som konservativ och att dagens konservativa politiker följer honom (jag har inte lika konkreta exempel pä politiker som jag har gällande forskning, men det jag säger är väl inte intellektuellt kontroversiellt)? Du verkar ha en ideologiskt snäv bild av vad som är konservatism men i allmän definition - vetenskapligt eller i vanligt tal - tror jag att min breda definition är mer relevant.
Konsensus förklarar inte ursprunget -- den beskriver bara hur begreppet används idag i en anglosaxisk akademisk tradition som själv är färgad av just den retroaktiva omtolkning jag kritiserar. Att många statsvetare följer en felaktig historieskrivning gör inte historieskrivningen korrekt.
Citat:
Ursprungligen postat av
Dr Scriptum
Men jag kan hålla med dig om en mycket viktig sak. Jag har inte koll på de franska tänkare du hänvisar till som grundare till konservativ ideologi - men jag kan tänka mig att de har en poäng när de ser en hel del liberalism hos Burke. Men det ogiltigförklarar väl inte att det även fanns konservatism i hans tänkande? En pragmatiskt orienterad och smhällsbevarande ideologi som konservatism borde väl inte stänga dörren för annorlunda tankar eller för politiska principer som blivit politiskt allmängods?
Du kan mycket väl ha en poäng i vad du säger. Men jag skulle likaväl hävda att din definition och historiska bakgrund är ideologiskt laddad - du har en filosofisk bild av konservatism som inte matchar statsvetenskaplig konsensus. Du kanske har rätt i ideologisk fullkomlighet men du bör acceptera att den allmänna definitionen av konservatism (vetenskapligt eller i vanligt politiskt tal) är den som överlag gäller.
Du vänder på bevisbördan. Det är du som skall bevisa varför den franska rörelsen som faktiskt skapade begreppet och explicit förkastade Burkes kärnpositioner ska sättas åt sidan till förmån för en anglosaxisk akademisk konvention.
"Statsvetenskaplig konsensus gäller" är dessutom en konstig position i en idéhistorisk debatt. Konsensus beskriver hur begreppet används, inte vad det historiskt betyder eller varifrån det kommer. De är två olika frågor.
Citat:
Ursprungligen postat av
Dr Scriptum
Jag kan erkänna att jag inte har djup koll på Magna Charta. Men jag vet att en del ser det som en öppning för individuella rättigheter. Din historiska bedömning kan vara korrekt - att det inte bör ses som individuella rättigheter utan snarare aristokratiska privilegier - men Magna Charta har likaväl setts som ett steg mot individuella rättigheter. Vi är då förövrigt lite tillbaka vid skillnaden mellan den amerikanska revolutionen (som Edmund Burke stödde) och den franska - den förstnämnda hade i alla fall kanske lite historiskt arv att förvalta; den var åtminstone inte lika radikalt förstörande samhällsomstörtande trendbrott som den franska).
Jag godkänner den historie-beskrivning i allmänhet; på grund av det enkla skälet att min kunskap inte räcker till. Men en sak vill jag säga - det radikala och abstrakta i USA som politisk skapelse samexisterade åtminstone med anglosaxisk etnisk-kulturell enhet och även om The Founding Fathers i många fall var deister så försökte de inte krossa kyrkan - till skillnad från de franska revolutionärerna. Med andra ord var de åtminstone neutrala till vad konservativa ofta högaktar.
Jag svarar på resten i ett annat inlägg.
Hur Magna Carta senare tolkats retroaktivt är irrelevant för vad den faktiskt var -- precis samma logik som Burke-problemet. Det är ett mönster i din argumentation: retroaktiv omtolkning används som substitut för historiskt argument.
"Neutrala till kyrkan" är också ett märkligt konservativt försvarskriterium. Att inte aktivt förstöra något är inte detsamma som att värna det. Dessutom var den amerikanska lösningen -- strikt separation mellan kyrka och stat -- i sig en liberal princip som undergrävde religionens institutionella roll i samhället på lång sikt. Resultatet blev en privatiserad, marknadsanpassad religiösitet snarare än en kyrka med verklig institutionell och moralisk auktoritet.
Angående anglosaxisk etnisk-kulturell enhet är det värt att påminna om att äldre liberalism kunde utan större problem samexistera med etnisk nationalism, raslagar och exkluderande medborgarskap. Det gör inte ordningen konservativ; det visar snarare att liberalismen ännu inte hade universaliserat sina egna principer fullt ut.