Vilka politiker representerar bäst konservatism?

Tråden är öppen för både historiska och nutida exempel.

Utifrån ett amerikanskt perspektiv kan man fundera på de politiker som skrev konstitutionen. Edmund Burke ansåg förvisso att den amerikanska revolutionen var rättfärdig eftersom den grundades på frihet medan den franska grundades på jämlikhet. Och de liberala principer som fanns i denna konstitution har blivit en del av konservativ ideologi (även om den amerikanska konservatism har knutit an till George Washington, Thomas Jefferson inte bara utifrån deras ideologi utan också sett dem som källor till patriotism och nationellt arv och annat som har ett värde för konservativa). Men likaväl var det mycket i det hela som då var icke-konservativt. Därför går jag till mer nutida exempel:

Ronald Reagan. Under kalla kriget var den amerikanska högern förenad i sin anti-kommunism. Och Reagan vann kampen mot Sovjet. Dessutom lyckades han representera flera sidor av denna amerikanska konservatism - han återskapade en amerikansk patriotism, han förde en politik i en riktning mot fri marknad och han förde över den moralkonservativa kristna högern till republikanerna. Därtill måste man se till politisk framgång - han vann två val och i ett av fallen var det en dominerande stegen och dessutom gjorde hans arv det lättare för hans vicepresident George Bush den äldre att bli nästa president. Än idag rankas han högt som president av den amerikanska offentligheten.

Pat Buchanan är mitt nästa exempel. Han startade som Vita Huset-medarbetare och har mest varit samhällsdebattör men hans valkampanjer gör honom till politiker - viktigast är hans insats i republikanska primärvalet 1992. Självklart saknar han Reagans politiska framgångar men han är viktigt konservativ på andra sätt:

I sin roll som Nixons rådgivare körde han hårt på att de borde försöka vinna väljare bland så kallade "white ethnics" - som irländsk- och italiensk-amerikaner. Dessa etniska grupper var traditionellt del av det demokratiska partiet som dominerade amerikansk politik från och med fram till 1932 fram till och med Nixons tid som president. Buchanan trodde republikanerna kunde vinna deras röster utifrån konservativa frågor om patriotism och traditionella värderingar och han fick rätt i det.

Nästa punkt handlar mer om honom som person. Han har uttryckt en stark lojalitet till sin bakgrund - i alltifrån hur han talat om sina förfäder som stred i amerikanska inbördeskriget till hur den katolska tro han fick hemifrån har format honom. Amerikansk konservatism handlar kanske mer om politiska principer än europeisk men likaväl finns det även ur ett amerikanskt perspektiv ett värde i lojalitet mot sin kulturella bakgrund på ett sätt som inte är lika relevant för exempelvis liberaler.

En annan sak är vad han kämpat för sedan han slutade som både Vita Huset-medarbetare och relevant politiker (jag ser ingen relevans i hans kandidatur för Reform Party år 2000 - i jämförelse med att han 1992 fick ett stöd tillräckligt stort för att vara politiskt viktigt). Efter kalla kriget återkopplade han till den gamla amerikanska höger som var viktig innan andra världskriget och inte trodde på ett USA med politiska ambitioner på global nivå. Utifrån det kunde Buchanan kritisera utrikespolitiken som George W. Bush bedrev - en så kallad neo-konservativ politik som inte var riktigt konservativ. Utöver det kan man se att många av de frågor Buchanan bedrev varit viktiga för Trump. Men det är värd en debatt om Trump verkligen kan ses som konservativ - personligen ser jag honom som en höger-auktoritär av en annan typ.

Vilka andra intressanta konservativa politiker kan man nämna?

Förstår inte varför du körde i diket redan i trådstarten genom att rabbla massa amerikaner. Vi kan annars börja med:

Klemens von Metternich -- restaurationspolitiken efter Napoleon är kanske den mest konsekventa konservativa maktutövningen i modern europeisk historia.

Otto von Bismarck -- representerar en konservatism som är genuint europeisk till karaktären: paternalistisk, statsorienterad, skeptisk till laissez-faire, pragmatisk och realpolitisk.

Mindre förändringar och större stabilitet låter ju bättre än kaos och förhastade slutsatser och snabba pengar.
Lättare att fin sjystera ett vapen bakom en kulle än i Rambo stil.

Fast jag vet inte vilket part.
Men det partiet som har mest koll på allt med flest kunniga , dvs Miljöpartiet

Jag skulle vilja säga Gösta Boman. Han var partiledare i en tid då de traditionella ideologierna fortfarande präglade partierna. Det kan man inte säga att de gör i dag. M är inte ett renodlat konservativt parti.

Äh, jag definierar konservatism på ett brett sätt - om inte annat leder det till en intressantare diskussion. Och även om USA förfallit som nation kan man i alla fall historiskt se massor av konservativa element i landet - den starka rollen civilsamhället haft och den patriotism som skapat en nationell gemenskap. Lika viktigt är det värde som amerikanerna satt på sitt historiska arv. Och rent sakligt kan man notera en överlag avsaknad av revolutionära förvandlingar - jämför med den franska revolution konservativa brukar kritisera; Frankrike har sedan dess haft flera olika politiska system.

Metternich kan nog ses som ett exempel på en konservativ betoning på realpolitik. I jämförelse med ett annat försök till en ny europeisk ordning efter ett stort europeiskt krig - jag syftar på Wilsons agenda efter första världskriget - blev han inte förledd av radikalt genomdrivna ideologiska ambitioner. Det är ingen slump att Europa efter Metternich hade en lång period av överlag fred medan Wilsons politiska nyordning snabbt föll samman.

Felix zu Schwarzenberg -- undervärderad i historieskrivningen, förmodligen för att han dog redan 1852 och aldrig hann befästa sitt arv. 1848 var ett katastrofår med revolution i Wien, Budapest, Prag och Milano samtidigt. Kejsar Ferdinand var inkompetent och abdikerade, den unge Frans Josef sattes på tronen och Schwarzenberg tog över som ministerpresident i november 1848. Under hans ledning återupprättades habsburgsk auktoritet i imperiet, även om krossandet av den ungerska revolutionen 1849 krävde avgörande rysk hjälp.

Han var ingen ideologisk reaktionär -- utan en kallblodig realpolitiker. Hans berömda svar när någon påpekade att Österrike var skyldigt Ryssland tacksamhet för hjälpen var att Österrike skulle förvåna världen med sin otacksamhet. Det han åsyftade var att en allians byggd på gemensamma intressen är hållbar. En allians byggd på tacksamhetsskuld är det inte eftersom den ena parten per definition befinner sig i underläge.

Det finns goda skäl att tro att tysk och europeisk historia hade utvecklats annorlunda om han fått leva längre. Österrikes diplomatiska isolering efter Krimkriget försvagade monarkin och öppnade ett större manöverutrymme för både Cavour och Bismarck. Med en starkare habsburgsk ledning hade spelplanen sett annorlunda ut.

En definition av konservatism som kan inkludera både Thomas Jefferson och Metternich har tappat en del skärpa.

USA grundades av en revolution som byggde på den abstrakta rättighetsretorik som konservatismen (som uppstod i Frankrike, inte i Storbritannien) definierade sig mot -- abstrakta rättigheter, kontraktstänkandet.

De "konservativa drag" du pekar på -- stark patriotism, civilsamhälle, historiskt arv -- är i det amerikanska fallet paradoxalt nog lojalitet mot ett revolutionärt ursprung. Amerikansk "konservatism" är att bevara den liberala revolutionens resultat. Det är inte mer konservativt än att försvara ryska revolutionens "landvinningar" i 1980-talets Sovjet.


God poäng.

Metternichs Wienordning byggde på att acceptera det befintliga statssystemet och balansera intressen pragmatiskt utan att försöka omforma Europa efter universella principer. Wilsons agenda var raka motsatsen -- självbestämmanderätt, "demokratisering", nationernas förbund -- ett rationalistiskt program för att rita om Europa efter abstrakta idéer om hur världen borde se ut.

Det är också talande hur Frankrike (1814-15) vs. Tyskland (1919) behandlades. En besegrad makt som inkluderas i den nya ordningen har incitament att upprätthålla den. En besegrad makt som förödmjukas och bär skuldbördan får incitament att omstörta den. Frankrike efter Wien blev en garant för ordningen. Tyskland efter Versailles blev så småningom dess dödgrävare.

Jag hör gärna mer om ditt perspektiv. En hel del ser trots allt Bohman som en del av att Moderaterna blivit ett mer liberalt parti. När det kommer till nuläget kan jag hålla med om att Moderaterna inte är ett riktigt konservativt parti men det är det mer än de var under Reinfeldt. Relevant är även en opinionsundersökning jag sett - enligt den har ett skifte skett inom svenska höger-väljare: medan de på 90-talet var en frihetlig höger är de idag en konservativ sådan. Och det handlar om en betydande förändring. Ulf Kristersson var en gång nyliberal men nu är han helt öppen för att regera med SD.

Bra exempel är: Tucker Carlsson, JD Vance samt Donald Trump eller Jimmy Åkessan fast minus sionismen för de två sistnämnda.

Att komma med bajsnödiga fornhistoriska referenser är att skapa en nidbild över konservatismen.

Ueli Maurer från Schwiez och Arvid Horn (mer aristokratiskt maktinriktad person).
Arvid tror jag ju många skulle uppskatta idag med hans vurmande för och respekt för institutioner och rättsordning

Jag kallar inte Thomas Jefferson för konservativ. Han var för sin tid radikal och liberal. Vad jag säger är att hans tänkande blivit en del av amerikansk konservatism. Och att han blivit en amerikansk hjälte på ett konservativt sätt - en patriotisk symbol som representerar ett historiskt arv. Jag vet inte hur snävt du definierar konservatism så jag kanske skjuter fel - men många konservativa tror förövrigt på samma individuella rättigheter som Jefferson. Även om det inte gör honom till konservativ.

Nu snackar vi på nytt om definitionen av konservatism. När du säger att konservatism som ideologi uppstod i Frankrike kan jag godkänna det utifrån en viss ideologisk benämning av vad som är konservativ ideologi. Men den vanligare definition som kan se inom bland annat statsvetenskap menar att Edmund Burke var en av grundarna till konservatism som ideologi.

Ja, abstrakta rättigheter är konservativa skeptiska emot. Men likaväl har många konservativa länge trott på samma individuella rättigheter som den amerikanska konstitutionen fastställer. Man kan även fundera på om den amerikanska agendan om individuella rättigheter bara hade abstrakt grund - du verkar inte se brittisk konservatism som sann konservatism men den som gör det kan fundera på arvet från Storbritannien till USA: redan Magna Charta handlade om rättigheter.

Sedan tänker jag på att även om abstrakt grundade rättigheter inte är ett resultat av konservativ ideologi så kan dessa rättigheter fungera mer eller mindre väl med konservatism. Frankrike är ett exempel på när det inte fungerade - samhället blev totalt anti-konservativt. Men i USA fungerade det bättre. I USA förkastade man inte ett historiskt arv - och hade inte heller lika mycket historiskt arv att förkasta. Den amerikanska revolutionen slaktade ingen överklass och även om många grundlagsfäder var icke-kristna bedrevs ingen statligt repressiv kampanj mot kristendomen. Och även om USA grundades på abstrakta politiska principer hade landet också sin grund i anglosaxisk kultur och etnicitet.

Jag håller med om att tanken om ett socialt kontrakt är helt anti-konservativ. Även här får man dock tänka på att det sociala kontrakt länge fungerade i USA och att det fungerat i samspel med mycket en konservativ kan uppskatta.

Du har en poäng. Amerikanska konservativa stödjer en politisk grund som är liberal och radikal. Även om man kan tillägga (om de nu stödjer ditt eller mitt perspektiv) att de också brutit mot en del i detta liberala arv - som i införandet av In God We Trust-mottot; det matchar inte den liberala grunden om total åtskillnad mellan kyrka och stat.

Det starka amerikanska civilsamhället har kunnat uppstå bland annat för att den amerikanska konstitutionen minimerar statlig makt. Men det förändrar väl inte att det finns något konservativt i detta starka civilsamhället? Jag säger inte att USA varit helt konservativt - absolut inte - men man kan se konservativa inslag och alla dessa kan inte bara ses som ett arv från konstitutionen.

Framförallt tycker jag jämförelsen med Sovjet haltar betydligt. Sovjetisk patriotism var beordrad uppifrån - den amerikanska har haft enorm folklig förankring och denna patriotism må handla delvis om politiska principer men den är även känslomässig och kulturell. Den ryska revolutionen vill avskaffa sitt kulturella arv medan USA utvecklats i samband med sitt.

Arvid Lindman? Han var förvisso framgångsrik på ett sätt som Högerpartiet/Moderaterna sedan inte var på flera årtionden. Och hans vinst valet 1928 bidrog till att Socialdemokraterna blev mindre extrema i sin socialism. I alla fall i valet 1932 - mer långsiktig påverkan är väl svårare att bedöma.

Respekt för institutioner kan vara bra men jag måste ändå kritisera gammal svensk konservatism på den punkten. Betoningen på statskyrkan känns i efterhand som rätt intellektuell fattig. På det akademiska området och inom media-debatt och i den kulturella sfären har det sedan andra världskriget funnits få konservativa. Horace Engdahl är kanske konservativ och han ledde en institution som Svenska Akademin men det betydde inte mycket politiskt. Och när det gäller konservativ samhörighet med militären var det delvis en koppling till specifikt officerskåren. Under socialdemokratiskt styre fick militären mer folklig förankring.

Sedan är det kanske inte orimligt att konservativa politiker i flera årtionden förlorade val - den socialdemokratiska välfärdsstaten var helt enkelt populär. Nu har andan på vissa sätt vänt men uppkomsten av ett konservativt block beror mer på en skicklig politiker som Jimmie Åkesson än den tidigare nyliberalen Ulf Kristersson. Och SD kallar sig för ett socialkonservativt parti.