Önskar respons på denna novell

Det var en fredag på senhösten strax efter lunch. Arbetsplatsen var nästan tom. De flesta hade gått hem. Det var regel att arbeta in timmar tidigare i veckan för att få en längre helg.
På sitt kontorsrum satt Elena och Markus kvar. Det brukade vara så, varje fredag.


De jobbade med planeringen inför nästa vecka. Elena tittade upp mot Markus.
”Jag tror att vi får det här kontraktet”.
”Nästa vecka måste vi fokusera på vad vi har som våra konkurrenter inte har”, svarade han.
”Ja, som alltid”, sa hon.
De kunde jobbet. De hade arbetat tillsammans länge nu.

Det knackade på dörren. Markus reste sig och öppnade. Det var HR-chefen. ”Gick det bra på besöket i förmiddags?”
Elena svarade. ”Ja, det tror vi. Det kändes bra”.
”Det gjorde det säkert. Ni kompletterar verkligen varandra. Ha en trevlig helg!” Så stängde hon dörren och gick.

Markus blev stående en sekund, innan han satte sig. Han tittade på skärmen. ”Så; nu gör jag ett litet förtydligande. Du behöver inte läsa det just nu”. Han tog blicken från skärmen.
”Du var som vanligt proffsig på besöket”, fortsatte han. ”Proffsig och påläst”.
”Vi var professionella. Vi är ett bra par”, kompletterade hon honom.
”Besöket kändes lite långt”, sa han. ”Men det var viktigt att vi var där och talade för oss. Nu har vi en bra bild av vad de önskar. Jag tror att de tänker att vi kan ge dem det”.

Elena lutade sig bakåt och blundade. Så reste hon sig från sin stol. ”Ja, så är det säkert, men nu är mina fötter helt slut. Det kändes som vi gick hela förmiddagen. Men det var det förhoppningsvis värt”.
Hon satte sig i soffan i hörnet. På soffbordet stod två tomma lunchlådor.
Elena sparkade av sig pumpsen. Hon drog upp benen framför sig och började massera den ena foten.

Markus reste sig. ”Vi rundar av för idag, tycker jag”. Han vände sig om, tog ett par steg och sträckte sig efter sin lunchlåda.
Han tittade på hennes fötter. Hon hade blek hud och rött nagellack. Markus sträckte ut en hand. Han lät fingertopparna nudda hennes fotled. ”Får jag?”
Elena nickade.
Försiktigt la han handen på hennes vrist. Så började han massera i cirklar.
Hon lutade sig bakåt och slöt ögonen.
Efter en stund sa hon: ”Nu känns det bättre”.


”Kom” sa han, och satte sig bredvid henne och klappade sig själv på knät.
”Här?” sa hon.
”Ja”, svarade han.
När hon sjönk ner hos honom la han armarna runt hennes midja.
De tittade på varandra.
Ingen av dem sa något.
De kysstes.
”Vill vi det här?” viskade Markus.
Elena tittade honom i ögonen: ”Vi är två om det”.
”Har du…”
Elena nickade.
Hon sträckte sig upp mot kontakten på väggen. Lysrören slocknade.



Efteråt låg de stilla bredvid varandra. Markus bröt tystnaden.
“Det här kan inte hända igen”.
“Nej, det kan det inte”, sa hon.
“Vi har våra familjer”.
”Ja, våra familjer”, svarade hon.
Hon tittade upp i taket. Så sa hon: ”Du skulle ha varit hemma nu”.
”Ja, du också”.
Hon blundade.
”Elena, jag vet inte hur jag ska kunna sitta mitt emot dig på måndag”.
“Vi har vetat och förstått sedan länge, eller hur”, sa hon lågt.
Han såg på henne.
”Jag tog varje tillfälle jag kunde att råka ta på dig”.
Hon nickade. ”Så gjorde vi bägge”.


De klädde på sig. Markus tände lysrören. Hans skjorta var skrynklig. Han strök med handflatan över den. Elena rätade till filtarna i soffan. Hon drog sin hårborste genom håret. De sparade de öppna dokumenten. Elena tog telefonen ur väskan. Hon tittade på displayen. Så stängde hon av ”tyst läge”.
Markus gjorde detsamma med sin telefon.
”Inget”, sa Elena. ”Hos dig?”
”Nej, inget”, svarade han.


Markus släckte skrivbordslamporna. Elena tog bägge lunchlådorna. Hon gav den ena till Markus. Han tog på sig sin jacka. Elena tog sin kappa över armen. Hon släckte lysrören. De gick ut i den tomma korridoren. Markus sköt igen dörren.
”På måndag jobbar vi igen”, sa Markus.
”Ja, jobbar igen”, sa hon.
De blev stående.
”Jag tar hissen ner till garaget”, sa Elena.
”Min buss kommer snart”, svarade han.

Vill inte vara en glädjedödare men det där går ju att utveckla. Finns ju skrivarkurser. Storyn är ganska platt och banal, knappt någon handling, ingen större spänning eller passion mellan dem. Det man ser framför sig är snarare två personer som båda lever i tråkiga äktenskap där bästföredatumet gått ut för länge sedan och de råkar mer vara tillgängliga för varandra som distraktion än att de drabbas av den stora kärleken. Så lite mer målande beskrivning behövs för att det ska bli intressant.

Jag greppar vad du menar, men jag vill inte vara en förklarande författare.
Jag beskriver det jag ser och sedan får personernas ord och handlingar tala för sig.
Varför de blivit emotionellt bundna till varandra får ju läsaren veta när Markus berömmer Elenas professionalitet och hon ”returnerar” det direkt. Ur en ömsesidig respekt har alltså emotionella känslor vuxit fram. Huruvida de har det dåligt på hemmaplan avslöjas inte. Och det är medvetet. Jag tror nämligen att man inte alls behöver ha det dåligt på hemmaplan för att känslor till en kollega ska uppstå.

Storyn har som sagt verklighetsbakgrund. Men den är inte självupplevd. M och E var klassföreståndarkollegor på en skola som jag jobbade på för länge sedan. Jag och de andra lärarna blev vittnen till detta. Ja inte till samlaget förstås.
De två satt ofta kvar sent och jobbade tillsammans. Alla vi andra såg att det var något mellan dem, och att de ”kämpade” för att hålla sig professionella.
HR-chefen i novellen var i verkligheten rektorn, och hon sa faktiskt det där med att de kompletterade varandra.

Jag har ju naturligtvis lagt till saker själv, men att de låg med varandra det är med verkligheten överensstämmande. Det vet jag eftersom Markus berättade det för mig långt efteråt. Allt slutade med att Elena när höstterminen var slut lyckades byta arbetsplats. Markus var säker på att hans fru inte visste något. Om Elenas man visste, det vet jag inte.

Novellen är medvetet skriven så att mycket lämna oförklarat. De korta meningarna (staccato) speciellt i slutet där de gör sig ordning för att åka hem, ska symbolisera att de försöker handla normalt som om
inget hade hänt men att de inte klarar det. De är nervösa över om de kan hålla masken när de kommer hem och nervösa inför måndagen veckan efter. Hur ska det bli då?

Du kanske kan skriva medioker tantsnusk. Jag har läst värre än det här.
Jobba mer på att den röda tråden blir starkare. Som någon annan skrev så är det nog ett misstag att de låter lustarna styra för tidigt. Blir en slags tomhet.

Röda tråden…
Ja, jag kan hålla med om att lustarna verkar komma för snabbt.
Men…
Den uppmärksamme läsaren förstår av att de jobbat länge tillsammans och när de berömmer varandras professionalitet att lysten ligger latent. Och E säger ju t o m ”vi är ett bra PAR”. Hon går ju faktiskt utanför professionaliteten där. Lusten latent och nu på eftermiddagen är de mentalt trötta efter förmiddagens kundbesök, garden är alltså nere. Det behövs bara en liten gnista nu, för att fasaden ska rämna. Den avgörande gnistan är Elenas bara fot. I slutet av novellen erkänner Markus att han ”råkat” ta på Elena så ofta han fått chansen. Nu kan han ta på henne på riktigt, det som han egentligen längtat efter men hållit nere. Elena vill samma sak. Varför tar hon av sig skorna och drar upp fötterna i soffan, fullt exponerade?

Du må kalla det tantsnusk, men storyn har som sagt verklighetsbakgrund. Jag vet att de låg med varandra, men jag vet inte exakt hur de kom till den punkten.

Texten du skrev i denna kommentaren var mer intressant och målande än själva novell-versionen. Iaf för mig.
Där saknades någon form av åtrå till varandra. Jag som läsare kunde inte känna känslan för det eller se det framför mig.
Om du ändrar något får du posta och uppdatera här i tråden igen.

Jag saknar drivet i texten. Det jag menar med röda tråden.
Sedan så är de ju lite spännande att de är otrogna men du gör inget speciellt av det tycker jag.

Texten är lite mekanisk också. Den flyter inte.

Alla kommentarerna här visar för mig, upplever jag att novellen faktiskt fungerar.
Kommentarerna handlar bl a om att handlingen är otydlig, förhållandet dem emellan är otydlgt, story är banal.

Ja, det är så och det är medvetet. Någon nämnde tantsnusk. I sådana noveller och romaner får man som läsare allt serverat. Författaren är allvetande. I den här novellen är författaren bara en observatör, han beskriver bara det yttre händelseförloppet och det de säger. Det är upp till läsaren att göra sin egen tolkning.
Det är den s k isbergstekniken och att jag inte likt Hemmingway behärskar den till fullo, det är jag fullt medveten om.

Jag är ledsen men jag upplevde novellen som väldigt dålig och trodde att det var just en kass porrnovell.

Däremot tror jag inte att du nödvändigtvis är en dålig författare. Jag har själv skrivit mängder skit jag publicerat online.

Din novell är platt, utan innehåll och saknar även fungerande dramaturgi vilket inte ens är viktigt för specifikt mig när jag läser.

Kill your darlings. Redan första meningen borde aldrig ha behållits. De i mitten av en redan dålig novell lämnar en klischéematad. Ingen säger saker som "Vill vi det här?"

Hemingway lämnade saker som får en att fortfarande undra. Jag hade till exempel en helt egen tolkning av Vita elefanter (tror jag den hette) som inte helt var i linje med alla erkända som sanna, tolkningar. Korta meningar, är abrupta och absomut laddade mer än långa snirkliga problemet är att du inte levererar något. Dina sista meninga var de enda där du lyckades. Dock fölll du på att du återigen upprepade vad du precis sagt. Hon skulle givetvis bara ha nickat eller sett frånvarande ut. Tom kanske. Något som gett det volym och rundat lite i det enklare.




Du behöver arbeta mycket med ditt novellskrivande. Men så är det för oss alla så fort vi börjar skriva. Det ska strykas och läggas till, rätas till, tas bort och skapa en talande tystnad mellan raderna.

Din mest framträdande teknik är tårta på tårta men inte ens såpass avancerat att det blir vackert, du säger samma sak igen. Det gör jag i inlägg här på Flashback men det är alltid en nackdel som skribent. Ingen vill läsa samma mening om igen.

Ett tips är att du läser igenom noveller och letar efter olika stilfigurer.

Din novell är en bra start, absomut men pretiös i ansatsen på ett vis som inte blir bra. Om du skippat den dramaturgiska kurvan enligt en för dig klar och tydlig sådan hade du kunnat börja någonstans efter att de haft sex. En berättelse ska kunna börja var som helst och särskilt en novell är mitt in i handlingen. Folk behöver inte få veta allt eller följa med någon tråkig resa där en sönderrepeterad historia målas upp. Vi har alla redan hört den förr. Vad kan du berätta på ett nytt vis?

Det saknas miljöbeskrivningar. Heltäckningsmatta? Doften av kopieringspapper? En kaffekopp som någon glömt kvar? Du fattar grejen.

Att få någon hint utan att skriva rakt ut vad de jobbar med säger också ganska mycket om dessa personer. Det blir lite för abstrakt nu.