Dåligt sexliv

För att det är bögigt att hålla på och klämma på kukar?

Du är offtopic

Fixeringen vid testosteronnivåer har blivit en sorts astrologi för högerkillar. Det förekommer förvisso, men om inte en läkare ställer diagnosen och ordinerar en behandling så skulle jag inte lägga för mycket vikt vid den förklaringen.

Det blir sällan bra i längden att ha ett sexliv där den ena känner sig förpliktigad att ställa upp på sex när den inte vill. Prata om era behov och gå i terapi om det känns bra. Lusten kan komma tillbaka när man minst anar det, men ibland får man finna sig i att ens partner helt enkelt inte vill och då kanske ni kan diskutera ett upplägg där du får din sexualitet tillgodosedd samtidigt som han inte känner sig pressad att ställa upp när han inte vill?

Det verkar icke-ansvarstagande och dåligt. Om sex är viktigt för dig, vilket det borde vara, så får du ju allvarligt överväga om det är värt att vara med någon som inte bryr sig.

Min fundering är oxå om det kan vara så att han har för mycket i sitt sociala liv som gör att hans lust/intresse är väldigt lågt.

Självklart men kanske inte över en period av flera år.

Jag är 50+ och märker absolut att min lust minskar om jag är orolig för något, har mycket på jobbet eller har huvudet fullt av olika grubblerier. Mitt fokus behöver vara i nuet för att jag ska fungera bra i sängen.

Däremot bör ju sånt gå upp och ner. Är man konstant ofokuserad och osugen på sin partner kan man ju lika gärna vara rumskompisar.

[quote=coden-reborn|95092262]
Självklart men kanske inte över en period av flera år.

Jag är 50+ och märker absolut att min lust minskar om jag är orolig för något, har mycket på jobbet eller har huvudet fullt av olika grubblerier. Mitt fokus behöver vara i nuet för att jag ska fungera bra i sängen.

Däremot bör ju sånt gå upp och ner. Är man konstant ofokuserad och osugen på sin partner kan man ju lika gärna vara rumskompisar.
[/
Just nu är det lite kring ett barn med diagnos och sjuka föräldrar i hans liv och har varit de senaste 2 åren.
Så tänker att det påverkar honom. Vet inte om storleken på snopen oxå påverkar? Givetvis inget jag påpekat.

Håller med att finns inget intresse kan man göra slut och istället vara singel och när man är sugen kan man gå ut på krogen och ragga.

Om man känner/ upplever det så borde man kanske inte fria till den man håller kär…..

Du ger mat.

Jag är vacker intelligent kvinna och får inga väskor?

Buhu

Då kan du köpa väskan själv 😁

Går ju inte att spekulera i hans inre demoner, både sjuka föräldrar och barn med diagnoser kan naturligtvis sänka ett libido till ett minimum men över en så lång period som ett par år? Nja, då börjar man ju fundera på om han iklätt sig offerrollen och stannar kvar där för att det är bekvämare än att faktiskt ta hand om sin relation också.

Ska inte döma honom, han gör säkert så gott han kan men har ju sett många människor genom åren ha det jobbigt och ha problem. En del har hanterat det efter bästa förmåga, tagit vara på de små korn av glöd och positivism som ändå funnits och hankat sig fram medan andra har funnit sig mer tillrätta med att vara under isen, använt det som ursäkt för att inte ens försöka osv.

Om du inte har påpekat att han är mindre än vad du är van vid (bra tänkt) så förstår jag inte varför han skulle undvika sex med dig pga det. Har han själv sagt att han tycker han är pinsamt liten? Så länge det inte är en uppenbar micropenis så borde det inte vara själ till att undvika att vara intima men återigen, alla är ju olika.

Det är som sagt svårt att veta hur han tänker, vad han känner. När jag frågar honom så är allt bra och han trivs i vår relation.
Jag är hans andra förhållande så han har inte jättemycket erfarenhet av förhållanden.
Hans penis är mellan 6-7 cm i slakt tillstånd, har inte mätt med linjal utan måttat med mitt lillfinger.
Även om man är mindre där nere så finns det ställningar som båda kan njuta i.
I helgen tog han dock intiativ till petting 😋
Jag frågade om han kan tänka sig att ta Viagra och det kunde han. Han kunde tänka sig att köpa sexleksaker så det känns ju både hoppfullt och bra.
Jag älskar honom väldigt mycket och vill verkligen inte att det ska ta slut. Han friade dessutom nyligen. Så jag hoppas bara innerligt att han valt mig/vill vara med mig av genuina och rätt grunder.
Han kanske hade mått bra av att gå och prata med någon själv för att reda ut saker som hände i hans tidigare förhållande, bortgången i familjen och bekymmerna kring barnet med diagnosen.