Ska gamla straff glömmas? Anonymitet vs transparens i samhället

“Be not ashamed of mistakes and thus make them crimes.” — Confucius

När man suttit av sitt straff är man ju fri
Men har man rätt att framstå som ren och oskyldig inför samhället?
Samtidigt måste man ju ha en chans till att bli en del av samhället igen, det tjänar väl alla på
Vad har olika filosofier att säga om det?

Hoppas tråden får en chans ur ett filosofiperspektiv

Nej, man är inte "ren och oskyldig" efter att ha avtjänat sitt straff.
Däremot har man tagit konsekvenserna av sitt brott och bör därmed få en "andra chans" i livet.
Att säga att man är oskyldig är att säga att man aldrig gjort sig skyldig till det man gjort.

Brottet är begånget, skadan är skedd.
Kanske kan man enligt lagen sona brottet, men det är fortfarande begånget.

Alla kan göra "misstag" här i livet, men det beror enligt mig på hur pass allvarliga misstag man har gjort.

Kloka ord.

Om straffet aldrig faktiskt tar slut, då har vi i praktiken lämnat rättsstaten och gått över till social märkning av människor för livet. Lexbase gör att vissa inte bara döms av domstol, utan även av arbetsgivare, hyresvärdar och hela det sociala livet långt efter avtjänat straff. Då blir frågan inte längre ”kan människor förändras?”, utan om samhället ens tillåter det.

Stämmer, gjorde ett inlägg om detta:
https://www.flashback.org/sp95059690
https://www.flashback.org/sp95060832

Fast lagar ändras hela tiden och man kan mycket väl ha varit ren och oskyldig hela tiden. Exempelvis om man har odlat lite cannabis för eget bruk. Din dumma idiot.

Jag tror att fallet är något så udda som att olika filosofiska skolor är ganska överens i denna fråga.

En framåtblickande syn på straffet, enligt vilken det anses rättfärdigat i den mån det innebär nytta för individen och samhället, torde utan tvekan avfärda fortsatt stämpling och stigma efter avtjänat straff som förkastligt.

I en bakåtblickande syn skapar brottet istället en moralisk skuld och som straffet/lidandet neutraliserar. När ett straff av rätt proportion är genomlidet så är handlingen sonad, skuldsaldot är noll och det återstår inget lidande att betala tillbaka.

Det finns i och för sig flera olika typer av bakåtblickande eller retributiva synsätt, men jag tror att samtliga menar något liknande detta. Det skulle enligt dessa helt enkelt vara orättfärdigt att framhärda med vedergällning när den, som det blir, magiska skulden är reglerad.

Jag har läst igenom ovanstående flera gånger och blir lite osäker på vad du frågar om. Det här är min tolkning av frågan:

Avtjänande av straff är en form av skuldreglering, det är uppenbart. Du har en skuld till både offer (om sådana finns) och samhälle (i allmänhet) som ditt straff alltså betalar. Men vi kan inte ha straff som är hårdare än brottet, eller hur. Ett grovt överdrivet exempel vore dödsstraff för fortkörning.

I själva verket är alla straff som utdelas mindre hårda än brottet i sig självt är. Det är faktiskt omöjligt att ha straff som är lika hårda som brottet är. Öga för öga, tand för tand är en omöjlig princip legalt sett. Om du är utfattig och stjäl en miljon kronor från någon så kan vi inte konfiskera något från dig. Vi kan återgälda pengarna om de finns kvar men vad är det korrekta straffet för stöld av en miljon kronor? Från någon som saknar pengar. Straffet måste också vara proportionellt mot andra brott i andra kategorier (proportionalitetsprincipen).

Jag har ingen lust att försvara svensk lagstiftning eller rättsväsende. Som det ser ut idag så finns det både omoraliska och oförsvarbara lagar, liksom lagar som ignoreras. Och dessutom oproportionella straff jämfört med andra brott. Det ser alltså illa ut men är vad vi har att arbeta med.

Men den centrala principen är att när du tjänat ditt straff, vilket är av proportionerligt lägre vikt än brottet du begått .. så är skulden betalad. Minnet av det du gjort försvinner dock inte.

Den återstående skulden mellan brottets allvarlighet och straffets hårdhet är att du måste bära stigmat av ditt agerande:

Du gjorde detta!

Hoppas detta hjälper dig i ditt funderande.

Hur ska det förstås att en handling kan innebära moralisk obalans i tillvaron och som kan återställas endast genom att missdådaren genomlever lidande och det oavsett om det för någon nytta med sig eller inte? I vilket lager bokförs dessa obalanser skuldsaldon?

Kan detta innebära något annat än trolleri?



Det låter som en avvikande form av retributivism, det vill säga att det skulle återstå skuld att för evigt betala efter det att straffet/lidandet nollat den magiska obalansen.

Ja, man är ren och oskyldig efter sitt straff. Det är därför man har straff.

Orenlighet och oskuld efter moraliskt eller etiskt klandervärda handlingar är en illusion. Varje handling, vare sig den betraktas som oskyldig eller skyldig i moralisk eller etisk bemärkelse, bär människan med sig genom livet och ända till döden.

Om du dödar, stjäl eller bedrar någon spelar det ingen roll hur mycket du önskar att det vore annorlunda. Det som är gjort kan aldrig bli ogjort.

Det som är viktigt, det som är användbart, är inte att förneka handlingarnas konsekvenser, utan hur man bär dem.