Citat:
Ursprungligen postat av
Malmoepag
du antar fortfarande att “instrumentellt” och “normativt” är ömsesidigt uteslutande kategorier. Men det är just det antagandet jag förnekar.
Poängen är inte att bygga något mystiskt “lager ovanpå” psykologi och mänsklig funktion. Poängen är snarare att normativa praktiker själva kan vara naturalistiska fenomen.
Ansvar, skuld och klander är inte mindre verkliga för att de uppstår ur mänskliga sociala och psykologiska kapaciteter.
Jag försöker inte rädda någon metafysisk rest av teologisk skuld; jag försöker förklara hur genuint ansvar kan existera inom en helt naturalistisk värld.
Så när du frågar: “vad finns utöver funktionell psykologi?” Är svaret i princip: inget övernaturligt alls — och inget sådant behövs heller.
Det betyder dock inte att allt reduceras till ren nyttokalkyl. För mänskliga normsystem fungerar inte bara genom extern beteendekontroll utan genom att människor internaliserar normer, identifierar sig med värderingar, känner skuld, ger skäl, rättfärdigar sig och formar sina framtida dispositioner genom social respons. Klander är därför inte bara ett tekniskt styrmedel utan en del av kommunikationen mellan moraliska agenter.
Här blir framtida AI faktiskt illustrativt. Man kan tänka sig ett avancerat AI-system som uppfyller många av de funktioner vi förknippar med fri vilja: att väga skäl, modellera framtida konsekvenser, lära av kritik, revidera mål och delta i normativa praktiker.
Ett sådant system skulle kunna vara en genuin agent i kompatibilistisk mening även om det helt saknade subjektivt lidande.
Det visar att fri vilja och ansvar inte ytterst är beroende av förmågan att lida eller av någon metafysisk själ.
Samtidigt skulle vår relation till ett sådant AI sannolikt skilja sig från relationen till människor just därför att straff i form av lidande kanske saknar mening för ett system utan upplevelseförmåga.
Ansvar och fri vilja skulle alltså kunna finnas utan att retributivt lidande gör det.
Så kompatibilismen försöker inte bygga magiskt ansvar. Den försöker visa att ansvar, normativitet och moralisk praktik själva är emergenta naturalistiska fenomen. Det är därför jag vänder på frågan och menar att inkompatibilisten ställer upp ett krav på “riktigt ansvar” som inget naturalistiskt universum någonsin skulle kunna uppfylla — och sedan drar slutsatsen att ansvar därför inte finns. Men kompatibilistens poäng är att det relevanta ansvarsbegreppet aldrig behövde vara så metafysiskt från början.
Dennetts idé att funktion och organisation blir normativ på en högre nivå reser frågan hur skuttet från beskrivning av faktiska processer till att dessa får normativ verkan går till. Det tycks i lönndom begås ett grundlöst
är --> bör här.
Om normativiteten inte är blott instrumentell och inte heller baseras på konsekvensöverväganden, vad är det då som skaver om de beskrivna processerna inte får sina utlopp? Vad laddar denna normativitet annat än social stabilitet?
Det som beskrivs gällande mänsklig psykologisk och social funktion är just sådana nyttiga mekanismer som bör få verkan i en instrumentell syn. Det skiljer sig inte, den strikt pragmatiska synen är ingen behavioristisk ingenjörskalkyl. Här finns till skillnad från i vissa andra fall anledning att erinra om begreppet falsk dikotomi.
Nä, det är väl ingen som påstår att fri vilja och ansvar skulle vara beroende av förmågan att uppleva lidande. Den kapaciteten är dock avgörande för att avgöra vad som är moraliskt riktigt. Angående AI:n så tydliggör den fortsatt åsiktsskillnaden. Om en sådan programmeras med "skälkänslighet" inställd så att den sannolikt kommer att släppa igenom en inmatad oönskad impuls, så är du, när den i praktiken släpper igenom impulsen, beredd att utdela förtjänat klander medan jag avvisar det som moraliskt förkastligt.
Jag är sedan första inlägg i detta ämne fortsatt lika oerhört medveten om att kompatibilismens syfte inte är att bygga magiskt ansvar. Men väl ansvar annat än instrumentellt.