Vad ångrar du mest i livet?

Egentligen inte något.

Kanske mest att inte vara så anpassad efter resten.

Men för att förstå sig själv tror jag det tar några decennier av obekväma situationer.

Inte något gott utan något ont

Att jag inte ha studerat och skaffat mig en utbildning. Jag fyller 44 år i år men jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir ”stor”

Paradoxalt nog ångrar jag att jag ångrat så mycket genom livet. Som att använda en sticka för att ta bort en sticka, man bara ersätter den med en ny.

Men jag har kommit långt, jag inser att jag tagit så mycket beslut och vågat så mycket att jag ändå kommit långt i livet, och bär rätt stor livserfarenhet för att vara mid 30’s, utan att för den delen ha ett dåligt utgångsläge. Men jag har spenderat för mycket tid på att älta beslut i efterhand.

Relationer är det allra viktigaste vi har i livet!

Vad gäller relationer med fantastiska kvinnor som jag älskat mycket så har jag fuckat upp en del.
- En tjej som jag var dödligt kär i när jag växte upp vågade jag inte visa intresse.
- En mycket söt studentskas gosedjur spydde jag ner efter en blöt studentfest. Det var bara att åka hem med slak kuk mellan benen på morgonen...
- Testade min nya telefonsvarare när när en fantastisk kvinna ringde mig och berättade djupa hemligheter. Senare berättade jag att jag testat den, inte i något annat syfte. Togs inte emot särskilt väl🤥.
- När en tjej gjort slut så tänkte jag, what the fuck! Låg med två nya under en helg. Inte kul för mig når hon på måndagen ville bli ihop igen.
- Sen har många läckra kvinnor visat intresse men just då har jag inte haft kraft/lust att hänga på fastän de varit mycket attraktiva😟.
- Pust. Tyar inte berätta mer😥

Usch, tungt. Men ge inte upp! 🙏

Om man skall försöka se det på ett annorlunda sätt: vad är dessa "minus 1.3 miljoner" för något, egentligen? Är det något man kan ta på, existerar dom i verkligheten? Eller är det ettor och nollor i datorer som snurrar, en feberdröm vi människor hallucinat fram som egentligen bara finns i vår fantasi?

Att jag låtit mig vaggas in i en Peter Pan-tillvaro, levt som en drönare utan mål och nu ligger åren i drivor.

Som många klokt konstaterat i tråden så är det meningslöst att ångra t ex vilka personlighetsdrag man fötts med. Vad som tyvärr tog mig alltför lång tid att inse är hur mycket det faktiskt går att ändra med hjälp av mindfulness eller annan terapi. Oturligt nog har jag alltid haft dålig självkänsla, lågt självförtroende, lågt driv och obefintlig samvetsgrannhet och tänkt att det inte går att göra något åt det, vilket ju är en riktigt mjuk och skön offerkofta. Varför ska jag behöva slita som ett djur för att bygga självförtroende när andra föds med det naturligt?

Så ja, vikten av personlig utveckling är väl något som jag ångrar att jag inte insett tidigare.

Hur går det för dig nu, om det är ok att jag frågar?

Att jag brände alla broar och sänkte alla skepp, scorched earth.
Jag sårade henne onödigt mycket för jag är onödigt självdestruktiv och det är nått jag kommer få leva med resten av mitt liv.

Stora delar av mitt vuxna liv har präglats av alkoholmissbruk, och t ex min mamma ser (felaktigt) det som roten till all misär, när det istället är obehandlad depression, låg självkänsla och avsaknad av självförtroende som lett mig in i drickandet.

Slutade supa för några år sedan och har i sommar varit nykter tre år. Mycket har blivit bättre. T ex har jag fått massor av nya vänner genom arbete, skola och idrott. Tidigare isolerade jag mig framför Flashback med ölen i näven, som sagt drönartillvaro.

Grejen är ju, som jag nämnde för min psykolog för någon vecka sedan, att jag känner mig knappt lyckligare nu än när jag söp som värst. När man nått en nivå av Maslows behovstrappa strävar man efter följande. Och såklart inser jag att mitt liv objektivt, kvalitativt är bättre än tidigare, men för tillfället är det avsaknaden av flickvän och tillsvidareanställning som plågar mig. Människan strävar ju hela tiden efter något bättre. Undras hur det skulle kännas att på det stora hela vara tillfreds med livet och tänka "fan vad bra det går nu, livet leker!". Det har jag aldrig upplevt, någonsin. Utan det har hela tiden varit något skit som legat och gnagat i bakgrunden.

Ok, jag förstår. Jag har lite tankar om det du skriver, men jag håller dom för mig själv, om det inte är så att du vill höra dom. Jag hoppas det löser sig med flickvän och anställning. Bra jobbat med nykterheten och kul att höra att det går bra på många plan. Det är lätt att man inte ser hur stort det är när man inte riktigt mår bra. Tack för att du delade. Ha det så fint.

Berätta gärna!

En annan grej jag ångrar är att jag utbildade mig inom ett väldigt nischat område, när jag mycket väl visste att det i min hemort/region enbart fanns ett tiotal ordinarie tjänster. Och eftersom jag inte är särskilt målmedveten och driven så landade jag inte en tillsvidareanställning och hoppade från vikariat till vikariat i ett decennium tills jag bröt samman, samtidigt som mina jämnåriga hade ordinarie anställningar, bildade familj, kunde få bostadslån och lyckades bli vuxna. Såklart kunde jag flyttat, men det var jag alldeles för feg för att göra.

I ungefär samma ålder var jag fullkomligt ointresserad av att bilda familj, istället ville jag festa och dra iväg på punkspelningar. Jag var så naiv att jag inte förstod att under 20-års åldern så blir det attraktivaste tjejerna upptagna, kanske för resten av livet. Underskattade helt enkelt att det var ett viktigt tidsfönster att forma sin framtid.

Och andra sidan vet jag inte heller vad för gott som ska komma av den här diskussionen. Att ägna sig åt så kallad "rumination" för ju fan inget bra med sig. Jag håller på mycket med mindfulness, men samtidigt känns det nästan omöjligt att helt och fullt leva i nuet, ungefär som man var typ en hund eller nåt. Kan tänka mig att riktigt korkade människor som knappt ägnar sig åt självreflektion eller tvivel har lätt för det.

Ok, jag kommer säga det utan omsvep, jag tror det blir bäst så. Jag säger inte att jag har rätt, bara det att jag måste säga det som att jag har det.

För det första så är det precis som du säger inte alkoholmissbruket som är roten till din olycklighet, men det är inte depressionen, den låga självkänslan eller avsaknaden av självförtroende som är det heller. Alla dom sakerna är symtom.

Och att din mamma anger alkoholmissbruket, som är en handling av dig, som roten - det avlastar henne mentalt från skuldkänslor.

Och detsamma gör du med vad du anser är roten.

Ditt problem är inte att du behöver uppåt i Maslows behovstrappa - du behöver nedåt.