Jag känner att jag måste skriva av mig lite här, och kanske få någon form av input gällande min framtid.
Det började redan på discot i lågstadiet när jag var den enda pojken som inte fick dansa med en tjej på klassdiscot. Tjejen jag gillade sa att jag var ful. Jag var också en ganska tystlåten pojke hela grundskoletiden även fast jag hade kompisar och så i skolan och utanför skolan. På gymnasiet så hade jag extrema akneproblem så där var mitt självförtroende i den absoluta botten och jag pratade nog inte ens med en tjej i hela gymnasiet (bara killar i klassen).
Efter gymnasiet började jag jobba och akneproblemen blev bättre och jag träffade en tjejkompis via en sida och vi umgicks under några år och hon hade många vänner av olika kön och vi hade hemmafester och krogbesök under en period och det var en väldigt rolig period. Det ledde däremot aldrig till någon flickvän för när jag visade intresse så backade dom direkt eller sa något i liknande "men du vi är ju kompisar, eller hur?". Jag var ändå glad över att jag hade ett socialt liv. Till slut så träffade jag en annan tjej via en dejtsida som var många år yngre och vi hade sex en gång så det var skönt att få det överstökat när jag var 22. Det blev dock den första och den sista jag hade sex med. Hon ville faktiskt ses igen två år senare men hennes föräldrar ville inte att hon skulle sova över hos mig p.g.a åldersskillnaden så jag gav bara upp henne och gick vidare. Det sjuka är att jag över 15 år senare nu fortfarande grämer mig över det, hon verkar ha varit den enda tjej som har gillat mig. Jag borde ha gjort mer.
Hur som helst jag försökte med nätdejting i närmare tio år till utan att det ledde till att jag träffade två tjejer som aldrig blev ett möte till med. Det sociala livet har inte varit så stort efter 30 då jag typ gav upp och insåg att ingen ville ha mig. Mitt utseende har ju hämmat mig ordentligt i mitt liv. Jag har alltid sett väldigt många år yngre ut än min riktiga ålder. När jag var 22 såg jag ut som 15. När jag var 28 såg jag ut som 18 och nu när jag något år kvar till 40 gissar folk på att jag är 28 när jag frågar. Därav den enda tjej jag legat med var många år yngre förr vi såg tragiskt nog jämngamla ut.
Allt detta gjorde att jag gav upp att ens försöka flirta med tjejer. Jag har pratat med dom och det är möjligt att jag varit dum och blind och inte sett när tjejer varit intresserade (min tjejkompis sa det till mig).
Nu sitter jag här och har som sagt något år kvar till 40 och börjar känna mig jävligt ensam. Min tjejkompis har skaffat sig tre ungar och mina syskon har familj eller iallafall partner. Jag är den evigt ensamma. Jag reser en hel del men vardagen hemma är väldigt ensam. Hur kul kommer det att vara när man är 50? 60? Och ensam?
Det känns som hela livet är förstört.
Det började redan på discot i lågstadiet när jag var den enda pojken som inte fick dansa med en tjej på klassdiscot. Tjejen jag gillade sa att jag var ful. Jag var också en ganska tystlåten pojke hela grundskoletiden även fast jag hade kompisar och så i skolan och utanför skolan. På gymnasiet så hade jag extrema akneproblem så där var mitt självförtroende i den absoluta botten och jag pratade nog inte ens med en tjej i hela gymnasiet (bara killar i klassen).
Efter gymnasiet började jag jobba och akneproblemen blev bättre och jag träffade en tjejkompis via en sida och vi umgicks under några år och hon hade många vänner av olika kön och vi hade hemmafester och krogbesök under en period och det var en väldigt rolig period. Det ledde däremot aldrig till någon flickvän för när jag visade intresse så backade dom direkt eller sa något i liknande "men du vi är ju kompisar, eller hur?". Jag var ändå glad över att jag hade ett socialt liv. Till slut så träffade jag en annan tjej via en dejtsida som var många år yngre och vi hade sex en gång så det var skönt att få det överstökat när jag var 22. Det blev dock den första och den sista jag hade sex med. Hon ville faktiskt ses igen två år senare men hennes föräldrar ville inte att hon skulle sova över hos mig p.g.a åldersskillnaden så jag gav bara upp henne och gick vidare. Det sjuka är att jag över 15 år senare nu fortfarande grämer mig över det, hon verkar ha varit den enda tjej som har gillat mig. Jag borde ha gjort mer.
Hur som helst jag försökte med nätdejting i närmare tio år till utan att det ledde till att jag träffade två tjejer som aldrig blev ett möte till med. Det sociala livet har inte varit så stort efter 30 då jag typ gav upp och insåg att ingen ville ha mig. Mitt utseende har ju hämmat mig ordentligt i mitt liv. Jag har alltid sett väldigt många år yngre ut än min riktiga ålder. När jag var 22 såg jag ut som 15. När jag var 28 såg jag ut som 18 och nu när jag något år kvar till 40 gissar folk på att jag är 28 när jag frågar. Därav den enda tjej jag legat med var många år yngre förr vi såg tragiskt nog jämngamla ut.
Allt detta gjorde att jag gav upp att ens försöka flirta med tjejer. Jag har pratat med dom och det är möjligt att jag varit dum och blind och inte sett när tjejer varit intresserade (min tjejkompis sa det till mig).
Nu sitter jag här och har som sagt något år kvar till 40 och börjar känna mig jävligt ensam. Min tjejkompis har skaffat sig tre ungar och mina syskon har familj eller iallafall partner. Jag är den evigt ensamma. Jag reser en hel del men vardagen hemma är väldigt ensam. Hur kul kommer det att vara när man är 50? 60? Och ensam?
Det känns som hela livet är förstört.
