Citat:
Ursprungligen postat av
Soffpotatis1357
- 55% ökning jämfört med år 2018.
- Tröskeln för att anmäla har blivit lägre.
- I 44% av anmälningarna handlar det om beteende hos vårdnadshavare.
- Hälften av anmälningarna leder till utredning.
(Ovanstående är punkter från artikeln i TS).
Det har väl varit mer eller mindre känt under en relativt lång tid att fler och fler anmäler för småsaker. Det är alltså både privatpersoner och personal i exempelvis skola och vård som anmäler för minsta lilla. Exempelvis grannar som anmäler för att barn är ute och skriker eller för att föräldrar höjer rösten, det går inte att göra längre utan att utomstående förstår situationen fel. Barn med för hög frånvaro i skolan, den gränsen är relativt låg. Då har skolorna skyldighet att göra en anmälan.
Sen har vi det här med influencers som lägger ut barn och vardag i sociala medier. Där tror jag att det förekommer en hel del orosanmälningar. Både från närstående och från människor som aldrig ens träffat familjerna i fråga. De anmäler med innehållet i deras sociala medier som grund. Detta är ett fenomen som troligtvis också ökat på statistiken i att orosanmälningarna ökat.
Det heter att hälften av anmälningarna leder till utredning. Men som TS skriver "Tror många barn och föräldrar känner en enorm psykisk press av det här". Så är det naturligtvis, oavsett om anmälningarna har grund eller ej. Leder en anmälan till utredning är det tufft för familjen även om familjen ifråga har det bra och inga problem föreligger. Det är klart att det är bra att systemet överhuvudtaget existerar och i de fall där familjer lever i exempelvis våld eller missbruk eller där man inte kan ta hand om barnen är det naturligtvis befogat. Men det har tyvärr gått till överdrift. Vet många som blivit anmälda för märkliga anledningar och mått väldigt dåligt för att de är medvetna om att de är anmälda och att socialen bestämt att de ska utredas, trots märkliga orsaker. Det skapar tyvärr mycket psykisk ohälsa under tiden ända tills utredningen läggs ner, vilket kan ta flera månader.
Sen om man vänder på det och ser det ur socialens perspektiv. Hur "roligt" på en skala är det egentligen för dem med alla konstiga anmälningar som kommer in, men som de ändå väljer att utreda, mer eller mindre för att de måste göra det? Går åt otroligt med resurser för dem, både med befogade och obefogade anmälningar. Blir nog för mycket för dem också många gånger.
Asså, jag har fått en orosanmälan på mig. För en liten skitgrej som vården reagerade över när jag sökte hjälp. Det är en isolerad händelse som hände för ett år sedan, en gång. Men bara för att det finns barn under 18 år i mitt hushåll så är dom skyldiga att göra en anmälan. Jag bad henne att inte göra det, då det verkligen inte finns nån fara att min lille pojk far illa. Men dom har ju såklart anmälningsskyldighet, vilket jag fattar. Men tycker det är så sjukt obefogat och att vi då nu ska behöva ha ett möta med en person från socialen bara för att se om det behövs inledas en utredning eller inte. Detta har lagt så sjukt mkt stress, oro och rädsla på mig men oxå min partner som är väldigt orolig av sig överlag.
Han tror ju det värsta, att dom kommer att dissekera våra liv, vad vi gjort tidigare med mera, hans rädsla är ju att dom ska ta sonen, men det försäkrar jag honom att det kommer dom inte göra. Men jag känner mig oxå väldigt rädd, stressad och orolig. Och jag känner att det finns så många fler som behöver socialen och en ev. utredning, men nä där händer inget. Tröskeln är så låg, men pressen det sätter på oss som föräldrar som nu svävar i en grym ovisshet är så jobbig. Jag vill bara att det ska vara över, att detta mötet som kommer, kommer vara det enda, sen läggs ärendet ner och vi kan gå vidare med våra liv.
Blir bara så jävla förbannad när man blir anmäld för en skitsak. kan man inte se till det stora hela "hmm, verkar det finnas nåt problem här i denna familjen, nä, finns inget annat som tyder på det, två föräldrar som i grunden mår bra, ett barn som är friskt och välmående, men åh mamman gjorde en grej för ett år sedan som vi rynkade på ögonen åt och NU måste vi ju anmäla, vara sig vi vill eller inte tycker att det egentligen behövs." Ibland kan jag tycka att anmälningsplikten är lite väl hög! Vid vissa saker ska man direkt anmäla, men med andra som egentligen kan ligga till grund för värre saker, då skiter man i det.
Om nån har erfarenhet av ett första samtal med soc och vad dom ställer för frågor, får ni gärna svara till mig. Sitter med sån jäkla ångest och oro just nu för mitt barn som inte alls far illa. Vill bara veta att allt kommer gå bra, att det inte blir nån utredning, att samtalat leder till att ärendet läggs ner.
