Citat:
Ursprungligen postat av
Nattbroder
Den här gamla bögklyschan har alltid retat mig.
Visst uppskattar man att man kan arbeta så man slipper bli en hemlös lodare, men glad?
Inga av mina kollegor har någonsin sett särskilt glada ut, så varför fortlever den här skitklyshan?
Är du verkligen glad när väckarklockan ringer när du sover som bäst?
Man reser sig motvilligt och sitter sedan ett par minuter på sängkanten och reflekterar över livet. Ska man åka till jobbet eller hänga sig?
Jag är GLAD för att jag har ett jobb. När jag inte har ett jobb slöar jag bara bort min tid. När jag har ett jobb gör jag någonting som allt som allt bedöms vara värt att betala för.
Hade jag inte jobb, skulle jag vara tvungen att hitta på nåt värdefullt att syssla med, OCH incitament att göra det. Nej tack. Jag är glad att jobba.
Jag är glad att jag har ett jobb som jag tycker om att göra och som känns värdefullt. Om jag tvekar tittar jag i lönekuvertet och ser: Det är värt att göra, enligt någon annan.
Om man inte trivs med sitt jobb så borde man verkligen vända sig någon annanstans. Hitta något man tycker är värt att pyssla med, och syssla med det. Annars blir det säkert jobbigt.
Det är någon sorts ungdomsgrej, att tro att livet är bättre utan jobb, som om man vore lyckligare och mer nöjd om man stannar uppe länge och missbrukar. Som om det vore frihet och glädje? Nej, ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå vårt samhälle vilar, för att fritt citera Karl-Bertil.
Jag är glad att jag har ett jobb, och du borde vara glad att du har ett jobb. Gör ditt jobb dig olycklig så leta efter en plats där du mår bra!
Hela frågeställningen är omogen och korkad. Blir du GLAD när du äter, är du GLAD när du ansar häcken? Vad fan är alternativet, att sitta med sina arbetslösa polare och tro man är smartare än alla andra? De som tycker det är bättre att sitta på bänken kan väl göra det.