"Man ska vara glad att man har ett jobb."

Visst uppskattar man att man kan arbeta så man slipper bli en hemlös lodare, men glad?

Ok, jag kanske hade fel. Vi kan testa. Du vill ha pengar? Du vinner på travet. Du har alla pengar du behöver. Du säger upp dig. Du slipper jobbet. Fan va gött. Äntligen. Efter alla år. Så jävla gött alltså. Så ini helvetes jävla skönt. Utlösningskänsla alltså. Jag blir fan yr. Helt jävla otroligt. 478 miljoner. Det är ju helt jävla…. asså fan. Fan asså. Så jävla sjukt. Så jääävla sjukt. Så satans jävla sjukt. Nu.. nu jävlar.

Osv.

Vad händer när du är med allt detta? Vad slipper du? Vem slipper du? Vad är det med den som du slipper? Som du aldrig mer behöver möta. Som du kan köpa dig fri från, med alla pengar som du har.

Vem är det du vill slippa?

Och varför?

Nja, visst är det hårt ibland, men man kan väl vara glad över att man är en vuxen självständig människa som genom sitt jobb matar sig själv snarare än att bli matad av andra?

Det kan låta präktigt och boomeraktigt. Man jag hoppas att många arbetande unga människor stannar upp och tänker: – Jag står verkligen själv på mina egna djävla ben och det är faktiskt värt något.

Etniskt svenska bidragstagare är hjältar eftersom de tar pengar från massinvandringen.

Just nu säger alla runt omkring mig det pga jobbsituationen, folk är livrädda att bli av med sina jobb just nu.

Alla kan inte sitta och runka med smala kvinnofingrar på kontor. Samhället skulle krascha direkt.

Den här gamla bögklyschan har alltid retat mig.

Visst uppskattar man att man kan arbeta så man slipper bli en hemlös lodare, men glad?

Inga av mina kollegor har någonsin sett särskilt glada ut, så varför fortlever den här skitklyshan?

Är du verkligen glad när väckarklockan ringer när du sover som bäst?

Man reser sig motvilligt och sitter sedan ett par minuter på sängkanten och reflekterar över livet. Ska man åka till jobbet eller hänga sig?

Äh, människor behöver något att göra. Det är väl kul när lönen kommer?

Nu var det inte mig du frågade men kan svara från mitt perspektiv.

Det jag slipper är att gå upp tidigt på morgonen, jag slipper att tillbringa dagarna med massa idioter, jag slipper låtsas om som att jag har ett intresse av kollegors liv.

Det jag däremot skulle kunna göra är att leva livet. Bara äta massa god mat, resa vart jag vill, ja det skönt ute i solen året om. Det låter inte helt fel.

Den här gamla bögklyschan har alltid retat mig.

Visst uppskattar man att man kan arbeta så man slipper bli en hemlös lodare, men glad?

Inga av mina kollegor har någonsin sett särskilt glada ut, så varför fortlever den här skitklyshan?

Är du verkligen glad när väckarklockan ringer när du sover som bäst?

Man reser sig motvilligt och sitter sedan ett par minuter på sängkanten och reflekterar över livet. Ska man åka till jobbet eller hänga sig?

Om man blir gladare av att inte ha ett jobb så är väl det bra. Det är ju frivilligt!

Låt var och en välja hur man vill leva sitt liv. Är man nöjd med att slå dank, great!!