Giorgia Meloni, som knappast kan beskrivas som någon vänsterpolitiker eller aktivistvän, har krävt att Israel ber om ursäkt för behandlingen av de aktivister som försökte leverera humanitär hjälp till Gaza i Palestina. Det säger ganska mycket när en italiensk högerpremiärminister tydligt markerar mot Israel, medan Ulf Kristersson och den svenska regeringen gärna gömmer sig bakom formuleringar om att Sverige “inte kan påverka”.
Det är just där dubbelmoralen blir så tydlig. När det gäller Nato, säkerhetspolitik och andra frågor där regeringen vill framstå som handlingskraftig, då talas det om ansvar, inflytande och mandat. Men när Gaza i Palestina kommer upp blir tonen plötsligt defensiv, vag och full av ursäkter. Då ska Sverige tydligen vara litet, maktlöst och försiktigt.
Men om Meloni kan kräva ansvar av Israel när aktivister förnedras, varför skulle Sverige vara så tandlöst att vi inte ens vågar markera? Det här handlar inte om att Sverige ska “lösa Mellanöstern”. Det handlar om att sluta låtsas som att vi är helt maktlösa när det passar politiskt. Kristersson vill gärna ha mandatet att styra landet, men verkar mindre intresserad av att faktiskt använda det när det gäller Gaza.
Meloni visar ryggrad. Kristersson visar undanflykter. Hon markerar mot övergrepp. Han gömmer sig bakom “vi kan inte”. Det är inte realism, det är feghet i statsministerkostym.
Varför kan en italiensk högerregering kräva ansvar av Israel, men inte den svenska och om Sverige verkligen inte kan påverka någonting, varför söker Kristersson då mandat att leda landet?
Det är just där dubbelmoralen blir så tydlig. När det gäller Nato, säkerhetspolitik och andra frågor där regeringen vill framstå som handlingskraftig, då talas det om ansvar, inflytande och mandat. Men när Gaza i Palestina kommer upp blir tonen plötsligt defensiv, vag och full av ursäkter. Då ska Sverige tydligen vara litet, maktlöst och försiktigt.
Men om Meloni kan kräva ansvar av Israel när aktivister förnedras, varför skulle Sverige vara så tandlöst att vi inte ens vågar markera? Det här handlar inte om att Sverige ska “lösa Mellanöstern”. Det handlar om att sluta låtsas som att vi är helt maktlösa när det passar politiskt. Kristersson vill gärna ha mandatet att styra landet, men verkar mindre intresserad av att faktiskt använda det när det gäller Gaza.
Meloni visar ryggrad. Kristersson visar undanflykter. Hon markerar mot övergrepp. Han gömmer sig bakom “vi kan inte”. Det är inte realism, det är feghet i statsministerkostym.
Varför kan en italiensk högerregering kräva ansvar av Israel, men inte den svenska och om Sverige verkligen inte kan påverka någonting, varför söker Kristersson då mandat att leda landet?