8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Det nämns ju i dom att mamman fört Es talan fram tills sista besöket innan placeringen och då har har läkare uppgivit att flickan var adekvat och vältalig ett påpekande som är lite märkligt om inte uppfattning innan varit att hon inte kunnat eller varit bekväm med att redogöra själv för sitt mående

Allt som ansvarige läkaren gjort och yttrat i det som framkommit är synnerligen märkligt.

Det här är problem som har pågått i decennier och det blir bara värre och värre. Förklaringen ligger i att ingen gör något för att lösa problemen utan inkompetenta politiker och offentliganställda ”direktörer” fortsätter att förstöra verksamheterna.

Den här tråden är mycket intressant för den är som ett tvärsnitt av Sverige. Det finns de som försvarar ”systemet” och de som klagar på ”systemfel”. Ingen av sidorna bryr sig om regelverket utan gastar sina budskap och tar till personangrepp när argumenteten tryter.

Så lunkar det på i Sverige, år efter år. Decennium efter decennium. På så sätt får vi det samhälle som vi förtjänar. Det är barnen och de unga som blir lidande av tidigare generationers ansvarslösa beteende.

Det är egentligen ganska lätt att förstå vad det är som inte fungerar i systemet:

1. Politiker och socionomer som fattar de avgörande besluten är i många fall lekmän inom de komplexa områden de förväntas bedöma.

2. Ingen har något verkligt personligt ansvar när det blir fel.

3. Systemet premierar att göra "för mycket" snarare än "för lite", eftersom konsekvenserna för passivitet upplevs som större än konsekvenserna av överdrivna ingripanden.

4. Avgörande underlag och bevis kan dessutom gömmas undan bakom sekretess, vilket gör att kommuner i praktiken sällan behöver stå till svars när människor skadas av felaktiga beslut.

Hela socialtjänstens hantering av LVU-ärenden behöver enligt min mening genomgå en total omorganisation. Socionomer och politiker bör inte få ha makt att fatta så ingripande beslut utan betydligt starkare krav på oberoende expertgranskning och faktisk specialistkompetens.

Det måste också bli slut på ordningen där material som talar till föräldrars fördel hålls undan bakom sekretess. Vid så allvarliga ingripanden måste allt relevant underlag upp på bordet så att beslut kan granskas ordentligt.

Och självklart ska lekmän inte göra egna tolkningar inom avancerade områden där de saknar kompetens som exempelvis komplicerade medicinska och vårdrelaterade frågor som kan få enorma konsekvenser för både barn och familjer.

Jag tycker att dina inlägg är så bra och bör fungera som väckarklocka för det sovande Sverige.

Socialsekreterare ska inte ha kvar makten att skada barn och familjer med sina subjektiva, sjuka tolkningar.

Toro Hartman (S):



Att flera instanser kommit fram till samma slutsats betyder inte automatiskt att slutsatsen är korrekt om alla instanser utgår från samma selekterade beslutsunderlag från socialtjänsten.

Det är ju socialtjänsten själva som:

• samlar in materialet
• väljer vilka uppgifter som ska lyftas fram
• sammanfattar vittnesmål
• gör sina egna tolkningar
• avgör vad som anses relevant
• och i praktiken även avgör vad som inte ska synas alls

Domstolen gör sedan normalt ingen fullständig faktagranskning av rådatan bakom påståendena. Man sitter inte och går igenom hela journalhistoriken, systemloggar, originalanteckningar, inspelningar eller alla versioner av dokumenten för att kontrollera om socialtjänstens sammanfattningar verkligen stämmer.

Och där ligger hela problemet.

Om underlaget från början innehåller:

• feltolkningar
• överdrifter
• utelämnad information
• vinklade sammanfattningar
• eller rena felaktigheter

…då riskerar exakt samma fel att följa med genom hela processen.

Det blir alltså inte tre oberoende bedömningar av verkligheten.

Det blir tre instanser som bedömer samma narrativ.

Det är en enorm skillnad.

Dessutom är det viktigt att förstå att förvaltningsrätten i praktiken bygger väldigt mycket på tilltron till socialtjänsten som myndighet. Domstolen har sällan möjlighet att själva bedriva någon större egen utredning. Därför blir kvaliteten på socialtjänstens underlag helt avgörande.

Och just därför är argumentet:

"förvaltningsrätten och kammarrätten höll med"

inte alls det starka argument som många tror.

För om beslutsunderlaget aldrig faktagranskats ordentligt från början kan flera instanser mycket väl fatta samma felaktiga beslut.

Du missade poängen i mitt inlägg; istället för svepande klagande på ”systemfel” som ingen ansvarig bryr sig om är det bättre att fokusera på de faktiska processuella fel som begås. Se vidare:
(FB) 8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Precis.
När socialsekreterare bestämt/skapat narrativet ("utredning") på bristande grund och undanhållit viktig fakta som motsäger deras narrativ
och
överdrifter, felaktigheter, lögner och subjektiva tolkningar trummas in i socialnämnd och trummas in i domstol...
Allt för många inbillar sig att det gått rätt till när domstol - som en papegoja - upprepar och slår fast socialsekreterarens felaktiga tolkningar/bedömningar.
Trots att media titt som tätt rapporterar om hur socialtjänsten stjälper istället för hjälper.

Jo, men problemet med LVU-processen är just att det är socialtjänsten som i praktiken klipper filmen precis som de vill utan att behöva visa hela råmaterialet bakom. De kan välja vilka uppgifter som ska lyftas fram, vilka som tonas ned och vilka som aldrig ens kommer upp på bordet, trots att de kan tala emot tesen om att barnet ska tvångsomhändertas.

Hade ett brottmål fungerat på samma sätt hade det sannolikt mötts av hård internationell kritik. Men när det gäller barn och LVU verkar andra principer plötsligt gälla. Då blir rättssäkerheten ofta sekundär.

Jag säger inte emot dig, utan pratar mer generellt om varför så många LVU-processer blir långdragna och djupt skadliga för familjerna som hamnar i dem. För den som drabbas kan det bli ett fullständigt helvete. Särskilt i ett system där det många gånger upplevs räcka att vara skicklig på att bygga ett narrativ, snarare än att faktiskt presentera stark och objektivt verifierad bevisning.

Lägg dessutom till att det personliga ansvaret för vad som skrivs i utredningar i praktiken är mycket begränsat. Det skapar enligt många kritiker en risk för att uppgifter skarvas, vinklas eller i värsta fall fabriceras utan att någon hålls ansvarig. Det borde aldrig få förekomma i så ingripande processer som handlar om att skilja barn från deras familjer, men det är just därför många menar att hela konstruktionen kring LVU-processen behöver granskas och reformeras i grunden.

Ja, alla insatta vet om att det är sådär. Men det gäller inte att ha rätt utan att få rätt. Systemet är korrupt och det är vad man måste förhålla sig till. Dina argument fungerar inte eftersom de ansvariga är experter på att slingra sig runt den typen av argument. Det enda som de inte kan slingra sig ur är exakt lagtext och faktiska bevis.

Ja, precis. Och ofta är det just sekretessen som gör att avgörande uppgifter kan hållas undan från insyn. Men i fallet Adam kom det till slut fram vad det faktiskt var som försökte mörkas och det är just därför externa granskningar och media ibland blir helt avgörande.

Det är också därför många reagerar på hur liknande mönster tycks upprepas i detta fall. I stället för att backa och säga att man kan ha gjort fel hålls den officiella linjen kvar: att allt gått rätt till. Samtidigt är det mycket som snarare pekar åt motsatsen. Hade inte media kopplats in och ett externt vittne tagits in är det fullt möjligt att Elsa fortfarande hade varit placerad hos den frikyrkliga familjen idag.

Det märkliga är nästan att kritik mot socialtjänsten ofta behandlas som något tabu, när verksamheten tvärtom borde tåla mycket hård extern granskning. LVU är ett av de mest ingripande beslut staten kan fatta mot en familj. Just därför borde kraven på transparens, objektivitet och fullständig redovisning av underlaget vara extremt höga.

För fusk, vinklingar eller undanplockad dokumentation ska inte få förekomma vid så allvarliga ingrepp. Inte överhuvudtaget. Och egentligen är det inte särskilt svårt att upptäcka brister om socialtjänsten tvingas spela med öppna kort och inte ges möjlighet att gömma undan material som talar emot den linje de driver.

Det borde vara uppenbart att det finns en tydlig röd tråd här.

Varför kommer socialtjänsten nästan alltid undan och i princip aldrig behöver erkänna fel oavsett hur allvarliga konsekvenserna blivit? Svaret är enkelt: systemet skyddar sig självt genom sekretessen.

Och när kritik väl riktas mot dem kommer nästan alltid samma standardfloskler:
"Det är för barnets bästa."
"Vi kan inte uttala oss på grund av sekretess."
"Vi följer gällande rutiner."

Det spelar nästan ingen roll hur mycket som senare kommer fram. Linjen ligger fast ändå. Officiellt har allt gått rätt till.

Men det är just därför extern granskning är så viktig. För om ett system både får kontrollera berättelsen, välja vilket material som visas upp och samtidigt gömma undan resten bakom sekretess, då blir det i praktiken nästan omöjligt att utkräva ansvar.

Och det är där kärnproblemet ligger. Vid så extrema ingrepp som LVU borde kraven på transparens och faktisk bevisning vara enormt höga. Inte tvärtom.

För i en rättsstat ska ingen myndighet kunna bygga sina egna narrativ utan full insyn och sedan hänvisa till sekretess när någon börjar granska hur processen egentligen gått till.