Citat:
Är det ett hot eller ett löfte? 
Noterar återigen hur Anna gärna refererar till "färgade" människor. Det är inte så konstigt. En stor majoritet av afroamerikaner är kristna. I regel ganska enkelt kristna. Inte megakyrkkristna som den församling Anna tillhör vill vara. Så när de vill förmedla sina budskap gör det de enkelt.
Ett vanligt skäl till att många människor tycker om kyrkan är att de blir accepterade där för den där är. Det kan vara någon som är mobbad, har ett handikapp eller av andra skäl är utanför i det vanliga samhället. Men i kyrkan möter de kärlek och förståelse. Det är rimligt att man då gillar och accepterar läget man är i. Men istället för att hata och hämnas väljer man här att vända andra kinden till. Jag tycker inte om ditt sätt att vara mot mig, så jag förlåter dig och går en annan väg. Det är rimligt. Och fint. Sedan finns det då mäniskor som Anna (Eller Runar S...) som är så uppe i det blå och har bränt så många ljus i alla ändar att människor kring dem flyr. Men de uppfattar inte sig själva som mobbare eller onda människor. Och de är inte de heller, de är bara självupptagna narcisster. Och sådana människor är sjuka på så sätt att de inte tror att de kan göra fel. Runar ser inte ens att han gjort fel när han sitter och gråter i fängelse. Allt är bara orättvist. Anna säger varje dag att hon gör fel och inte är Guds bästa barn, men det är bara ord. Hon är ingen elak människa, hon är bara för mycket. Så när ingen orkar med henne i längden och till slut tackar nej till ännu en menlös fika där hon får berätta om alla fantastiska saker hon gjort, då krackelerar hon och kastar dem under bussen under stor dramatik. Men hon nämner aldrig några namn, för man vet ju aldrig när de kommer krypande igen. Så i deras värld är det alla andra som är förlorare och hon är den som vinner genom att behålla sin egoistska natur för sig själv.
