Citat:
Även om det alltid är svårt att rangordna lidande var da Costa-fallet extremt på alla nivåer. Man kan också se det som, inte enbart ett fortfarande pågående rättsövergrepp, utan även själva urmodern till de övriga rättsskandalerna som kom i dess spår. Utan da Costa-fallet skulle det förmodligen aldrig existerat ett Quick-, Kevin-, Södertäljeflickan- eller Ulf-fall. Det är ytterligare en orsak till att en upprättelse är av nöden.
Ja av dessa fyra rättshaverier är da Costa-fallet värst.
Det är det enda fallet där två oskyldiga personer verkligen fick löpa gatlopp och förlorade allt utan att någonsin under nästan ett halvt sekel lyckas få upprättelse.
* I Palmeutredning var det egentligen ingen som på grund av utredningsledarnas inkompetens for riktigt illa och fick hela sitt liv förstört. Christer Pettersson åtalades visserligen men frikändes slutligen och fick skadestånd.
* I Quick-debaclet var den som for mest illa Quick själv. Men han var ju, som de som avslog hans skadeståndsansökan motiverade sitt beslut med, faktiskt själv den som aktivt sökte fakta om morden för att kunna ljuga ihop sina påhittade erkännanden. Quick bidrog i allra högsta grad själv till att han blev felaktigt dömd.
*I Kevin-fallet for bröderna ordentligt illa. De fick flytta, miste alla sina vänner och klasskamrater och hamnade i klorna på Soc och familjeutredninginstutioner med sina föräldrar.
Men de kunde ändå växa upp till vettiga unga män med förnuftet och hälsan i behåll och i dag fungerande yrkeskarriärer och liv.
För sitt 20 år långa lidande fick de välförtjänt en mille var och ordentliga ursäkter från staten.
Men i inget annat modernt rättsfall fall har två oskyldiga personer farit så illa under 42 års tid som Teet Härm och Tomas Allgen gjort.
Ingen av dem har någonsin kunnat arbeta igen.
Istället har de tvingats betala tillbaka stora studielån för en lång yrkesutbildning som togs ifrån dem.
De har häcklats, pekats ut och förföljts. Härm försökte ta sitt liv med efterföljande permanent dövhet.
De har i varierande grad blivit folkskygga, deprimerade, fattiga, dränkt sin sorg i missbruk, blivit sjukliga, mycket ensamma och mist kontakten med vänner, anhöriga och barn.
Deras vänner - som röntgenläkaren i Ljungby som lät Allgen lyssna på ett föredrag som röntgenläkaren höll på sjukhuset - blev därefter bestraffad av ansvariga chefer med avskedande från jobbet som röntgenläkare på grund av sin kontakt med ”den ökände allmänläkaren”.
Den stora skillnaden mellan dessa fyra stora rätthaverier i modern tid - da Costa, Palme, Kevin och Quick - ligger i att i bara ett av de fyra fallen har två oskyldiga personer farit riktigt riktigt illa och fått sina liv totalförstörda utan minsta upprättelse under 42 år. Trots flera försök att få det korrigerat.
De tre andra fallen är stora skamfläckar i modern svensk rättshistoria. Men i det fjärde fallet - da Costa - är det inte bara en stor skamfläck utan faktiskt också ett fortfarande pågående rättsövergrepp med två ännu varje dag lidande oskyldiga offer.
Det måste upphöra och korrigeras snarast.
Det är det enda fallet där två oskyldiga personer verkligen fick löpa gatlopp och förlorade allt utan att någonsin under nästan ett halvt sekel lyckas få upprättelse.
* I Palmeutredning var det egentligen ingen som på grund av utredningsledarnas inkompetens for riktigt illa och fick hela sitt liv förstört. Christer Pettersson åtalades visserligen men frikändes slutligen och fick skadestånd.
* I Quick-debaclet var den som for mest illa Quick själv. Men han var ju, som de som avslog hans skadeståndsansökan motiverade sitt beslut med, faktiskt själv den som aktivt sökte fakta om morden för att kunna ljuga ihop sina påhittade erkännanden. Quick bidrog i allra högsta grad själv till att han blev felaktigt dömd.
*I Kevin-fallet for bröderna ordentligt illa. De fick flytta, miste alla sina vänner och klasskamrater och hamnade i klorna på Soc och familjeutredninginstutioner med sina föräldrar.
Men de kunde ändå växa upp till vettiga unga män med förnuftet och hälsan i behåll och i dag fungerande yrkeskarriärer och liv.
För sitt 20 år långa lidande fick de välförtjänt en mille var och ordentliga ursäkter från staten.
Men i inget annat modernt rättsfall fall har två oskyldiga personer farit så illa under 42 års tid som Teet Härm och Tomas Allgen gjort.
Ingen av dem har någonsin kunnat arbeta igen.
Istället har de tvingats betala tillbaka stora studielån för en lång yrkesutbildning som togs ifrån dem.
De har häcklats, pekats ut och förföljts. Härm försökte ta sitt liv med efterföljande permanent dövhet.
De har i varierande grad blivit folkskygga, deprimerade, fattiga, dränkt sin sorg i missbruk, blivit sjukliga, mycket ensamma och mist kontakten med vänner, anhöriga och barn.
Deras vänner - som röntgenläkaren i Ljungby som lät Allgen lyssna på ett föredrag som röntgenläkaren höll på sjukhuset - blev därefter bestraffad av ansvariga chefer med avskedande från jobbet som röntgenläkare på grund av sin kontakt med ”den ökände allmänläkaren”.
Den stora skillnaden mellan dessa fyra stora rätthaverier i modern tid - da Costa, Palme, Kevin och Quick - ligger i att i bara ett av de fyra fallen har två oskyldiga personer farit riktigt riktigt illa och fått sina liv totalförstörda utan minsta upprättelse under 42 år. Trots flera försök att få det korrigerat.
De tre andra fallen är stora skamfläckar i modern svensk rättshistoria. Men i det fjärde fallet - da Costa - är det inte bara en stor skamfläck utan faktiskt också ett fortfarande pågående rättsövergrepp med två ännu varje dag lidande oskyldiga offer.
Det måste upphöra och korrigeras snarast.
Något som jag finner intressant är den så kallat finkulturella vinklingen. Inte bara kvällspressen braskade på med löpsedlar, utan i mer seriös media förekom försåtliga pekoral med offentlig psykoanalysering av de båda läkarna. Att, som exempelvis Yrsa Stenius och Per Svensson applicera sina egna fantasier och fördomar på två personer de aldrig träffat, är givetvis mot all medieetik och normalfungerande moral. Det är också talande att skribenter inom samma medieaktörer som en gång i tiden deltog i övergreppet mot läkarna i dag fördömer samma agerande, utan att någonsin beakta den egna publikationens skuld. Sådana figurer, som Expressens Victor Malm, är antingen djupt okunniga, ignoranta eller hycklande.