Kina höjer bränslepriserna i landet, och Kinas utrikesminister tar till rätt skarpa formuleringar gällande läget mellan USAs & Irans "blockader".
I normal internationell diplomati signaler man misstycke med att säga att man är "concerned" för nånting, det kinesiska utrikesministeriet använde nu på morgonen "extremely concerned" gällande läget för sjöfarten pga det pågående kriget (också om vapenvilan sannolikt ännu är i kraft). Det är i stort sett den grövsta signalen man kan komma med, på "diplomatiska".
Kina och Ryssland har samtidigt indikerat att man kommer att lägga in sitt veto mot det förslag USA och en del arabländer förbereder för säkerhetsrådet, som också tar sikte på sjöfarten genom Hormuz. En kort förklaring finns på
amerikanska UD.
Sammantaget blir det ett (väldigt) tydligt tecken på hur korten ligger, när Kina å ena sidan är "extremt oroad" över situationen i Persiska viken men samtidigt å andra sidan skjuter ner en amerikansk-ledd resolution som "försvarar Freedom of Navigation genom Hormuz".
Kina vill ha fred och ett öppet Hormuz, och det så snabbt som möjligt. Men den freden ska balanserad och rättvis (ur kinesiska ögon, sen kan man diskutera vilka brillor de har på sig) och Kina kommer INTE att acceptera att USA får sin egen vilja igenom. Och de har Ryssland med sig (till följd av Rysslands egna intressen).
USA har därför (fortsättningsvis) två klara alternativ: fullskaligt krig komplett med en markinvasion, eller ett balanserat fredsavtal som öppnar Hormuz (men utan några "maximalistiska" krav tillgodosedda).
Som den absoluta majoriteten av bedömare världen över kommit fram till innebär det här att:
A) "Trump förlorat det nyligen avslutade kriget", och
B) alla ev. fördelar och nackdelar kommer nu att avgöras av innehållet i fredsfördraget, och
C) det påverkas i sin tur av hur läget förändras av de pågående blockaderna och den globala bränslekrisen.
Vänder man det resonemanget bak-fram (C => B => A) så blir den mest avgörande frågan just nu för vilkendera part (USA eller Iran) det löns att "snabbt" respektive "långsamt" få till ett fredsavtal. Och nästa avgörande fråga är vilka delar av ett ev. fredsavtal som påverkas "av tiden" och på vilket sätt.
I de avseendena går den internationella expertis och (flera) olika håll. De flesta verkar dock anse att USA nu snabbt borde göra den bästa "deal" de kan få (och dra sin kos så att allt "glöms" så fort som möjligt), dvs. att tiden ökar Irans fördelar. Och omvänt verkar de oroa sig över att Iran inbillar sig att de sitter med mer trumf på hand än de egentligen har, och därför försöker dra ut på konflikten.
Det är därför Kina plötsligt har blivit en nyckelspelare. Kina är det enda land som kan sätta en verklig press på Iran, och därmed se till att iranierna inte sitter och gnider på konflikten. Också Lavrov och Ryssland gjort flera uttalanden om att "de också kan medla i konflikten", men tillsvidare är det ingen som bryr sig (

).
Men för att Kina ska kunna sätta press på Iran måste USA och Trump först komma ner till en vettig, acceptabel nivå när det gäller kraven i ett fredsavtal. Om/när USA gör det så kommer Kina att sätta allt sitt pulver på att i princip säga till Iran: "nu fuckin' skriver ni under det här, annars...".
Kina vill inte medla (klokt nog, med tanke på vilka "idioter" de i så fall skulle behöva medla mellan...

), men de vill jättegärna få ett slut på konflikten och de har förstås absolut ingenting emot att vara den part som "pressar fram" den slutliga freden. Det skulle ge Kina enorm cred, inte minst i Asien och Mellanöstern.
Nu är Trump på väg till Kina om några dagar, och potentiellt kunde USA/Trump göra "en deal" innan dess (för att snuva Kina på den ovan beskrivna rollen). Men det kräver förstås att Iran går med på det, och det enda Kina behöver göra är att ringa Iran och säga "hörni, vänta en vecka" så blir det ingen deal "utan Kina". Trump kan också ställa in resan (vilket en del av hans stab tydligen föreslagit, pga av att USAs "förhandlingsläge" är rätt klent just nu), men dels verkar Trump övertygad om sin egen enorma förhandlingsskicklighet (no surprise there), dels ser han verkligen fram emot alla pompa och ståt Kina kommer att ösa över honom och dels är det frågan om USA skulle vinna mera på att försöka blocka Kinas roll (det kan vara ett rätt billigt att ge Kina en geopolitisk "win" om det leder till att Trump får slut på kriget).
Så sannolikt kommer inget att hända förrän 12 maj, då Trump kommer till Kina.
Sen beror det på, det har nu börjat cirkulera rykten om att Kina skulle planera att överenskommelsen om fred görs medan Trump är Kina. Dvs. genom att Aragchi eller nån annan lämplig företrädare för Iran flygs in, Iran och Trump/USA skriver under ett fredsavtal och Kina går dessutom med på någon stor "ekonomisk win" för Trump. Och vräker på med Trump-PR på ett sätt som bara Kina kan, så att han får framstå som en "stor statsman", "skicklig förhandlare" och "den som i stort sett ensam fixade fram fred". Det skulle ge Trump en möjlighet att på klassiskt manér åka hem och vifta med TVÅ avtal, ett för "fred i Mellanöstern och inga iranska kärnvapen" och ett för "den amerikanska ekonomin". Allt detta utanför det medialandskap som råder i USA, vilket dels gör att Trump skulle kunna dominera nyheterna under de 48 första kritiska timmarna och dels att demokraterna skulle framstå som småsinta gnällare om de försöker kritisera hans "stora win".
För Irans del skulle vinsten inte bara vara ett någorlunda balanserat fredsavtal, utan att Kina ställer sig bakom och, i lämpliga ordalag, "garanterar det". Dvs. den "säkerhetsgaranti" som Iran desperat önskat sig i över ett decennium.
Sen är det en annan femma om det i längden visar sig vara en så stor vinst för USA, Kina tänker och planerar i år och decennier, där Trump tänker "i stunden".
Om ovanstående spektakel inte går av stapeln och allt går mer städat till så kommer Kina ändå att sätta till alla klutar på att få Trump/USA att gå med på ett "vettigt" fredsavtal, och när USA kommit ner på en vettig nivå sätta all press på Iran att godkänna det. Kina MÅSTE nämligen i praktiken få ner USA på en rimlig nivå först, för om Kina först skulle gå på Iran och tvinga ner Iran till en rimnlig nivå så finns det en risk att Trump ÄNDÅ säger "nej" (av nån anledning) och då är det kört.