8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Ja, och det är den dimensionen som försvinner helt i systemriddarnas resonemang.
Elsa är ett kroniskt sjukt barn som rycktes upp från sina föräldrar, sitt hem och allt som var tryggt och välbekant utan förvarning, utan förklaring hon kunde förstå och utan att hennes egna önskemål respekterades. Hon har sedan dess fått träffa sin mamma genom ett brev i veckan.

Vad trauma av det slaget gör med ett barn vet vi från forskningen:
Separation från primära anknytningspersoner är ett av de mest skadliga traumana ett barn kan utsättas för. Det aktiverar stressresponssystem på ett sätt som påverkar hjärnans utveckling, immunförsvaret och förmågan att reglera känslor särskilt hos barn med redan nedsatt hälsa.

För ett kroniskt sjukt barn som Elsa är den psykologiska dimensionen ännu allvarligare. Hennes trygghet, hennes rutiner, hennes medicinska vård allt hanterades av hennes föräldrar. Att förlora det i ett slag är inte bara en separation. Det är ett fullständigt sammanbrott av hennes hela tillvaro.

Och det finns ett djupt ironiskt i det hela. Systemet motiverade omhändertagandet delvis med att Elsa behövde skyddas från psykologisk påverkan från sin mamma. Sedan utsatte samma system henne för ett av de mest psykologiskt skadliga ingrepp som kan drabba ett barn.

Elsa skrev brev om att hon inte ville vara kvar. Det publicerades. Det är ett barns eget vittnesbörd om sitt lidande i ett system som påstår sig verka för barnets bästa.

Det går knappt att föreställa sig. Men det måste föreställas. Annars fortsätter systemet som om ingenting hänt.

Politiker och socionomer borde inte få jobba med LVU överhuvudtaget. Det är långt över deras kompetensområde och det här fallet bevisar det bortom allt rimligt tvivel.

Det framgår av domarna att sjukvården gjort fel under hela sex års tid. Domstolen noterade det och lade ingen vikt vid det.

Istället gick de på socialsekreterarens berättelse.
En icke medicinskt utbildad persons tolkning av andrahandsinformation vägde tyngre än sex års dokumenterade fel från sjukvårdens sida och tyngre än behandlande läkarens direkta vittnesmål inför rätten.

Det kan vi inte veta säkert. Men vilken förälder som helst hade varit jobbig i den situationen.
Det handlar om en farlig och potentiellt dödlig sjukdom med upp till 20 procents dödlighet. Felbehandling dödar. En engagerad och påläst förälder som ifrågasätter vården, söker second opinions och kräver svar är inte ett tecken på patologi utan det är ett tecken på att hon förstod allvaret.

Kompisdoktorn A.S sa det direkt under ed: pålästa föräldrar som ifrågasätter vården är vanliga och det är inte fel att vara aktiv som förälder.

Att systemet sedan vände exakt det mot henne är skandalen. Systemet hade fel.

Ja, det är här problemet ligger. Dessa personer gör fel och måste strida för att försvara sig. De har makten på sin sida och använder arrogans och självgodhet som ett pansar. Det är egentligen oerhört tragiska människor – men de orsakar enorm skada när de får makt över andra människor.

Det är som du säger – som i en skräckfilm.

Omständigheterna har inte förändrats. Bedömningen har förändrats.
Elsa har fortfarande samma diagnos. Föräldrarna är samma föräldrar. Det som förändrats är att externa utredare utan den ursprungliga bekräftelsebiasen granskade samma fall och kom till en annan slutsats.

En nämndledamot erkänner öppet att medias granskning var avgörande. Systemet korrigerade inte felet självt.

Det är inte varaktigt förändrade omständigheter. Det är ett felaktigt beslut som till slut tvingades korrigeras utifrån av en mamma som hann ladda ner journalerna, en kompisdoktor som vittnade under ed och ett radioprogram som granskade primärkällorna.

Instruktionsboken beskriver hur det ska fungera. Det här fallet visar hur det faktiskt fungerar.

Berätta hur hade det sett ut vid ett annat utfall där förälder vill byta vård och där föräldern gör en anmälan mot sjukhuset för fel ordinerad vård insats?

Och de kontaktar socialtjänsten för att dölja sina fel?

Ugglan från fablernas värld läser ur sin instruktionsbok och tror att föräldrarna fått insikt i vad de gjort fel.

Men den externa utredningen pekar i en helt annan riktning.
Fyra månaders oberoende granskning. Enhällig rekommendation att LVU ska hävas. En sakkunnig som ändrade sin bedömning om misshandelstesen när följdfrågor ställdes.

Det är inte föräldrarnas insikt som häver LVU:et. Det är en ny utredning som granskade primärkällorna utan socialsekreterarens filter och kom till en helt annan slutsats.

Omständigheterna är desamma. Föräldrarna är desamma. Diagnosen är densamma.
Det enda som förändrats är att någon äntligen läste primärkällorna. Något domstolen aldrig gjorde.

Exakt. När det sedan kommer in en 21-sidor lång IVO-anmälan i princip dagen efter man haft ett möte om planeringen framåt för Elsa... så tror jag att vården kände att bilden av att "något inte står rätt till" kraftigt förstärktes. Det är uppenbart att oron och olustkänslan funnits ett bra tag innan. L.E verkar ju ha tyckt bra om mamman dessutom, vilket troligen gjort det svårnavigerat. "Kafferumssnacket" har troligen inte ens involverat L.E utan andra inom sjukhuset.

Nämndemän ska alltså lyssnas på när de framför kritik trots att de när beslutar anses vara inkompetenta med några få timmars utbildning och inte ens läst dokumentation i ärenden och om de läst knappt förstår vad de läser dessutom sover de under förhandlingar

Nej, det är fullständigt ofattbart att ansvarige läkare inte kallat till SIP-möte långt tidigare. Samverkan med exempelvis assistenten, skolan, dietist, socialtjänsten om eventuella andra LSS-insatser och föräldrarna är vårdens lagstadgade skyldighet.

Lär dig skilja på nämndeman och nämndledamot.

Den enda skillnaden är var de är verksamma , det är i båda fallen lekmän som är politiskt tillsatta utan någon specifik utbildning

Ska man inte lyssna på den kritik som en nämndledamot i socialnämnden lämnar?

Vi tycker helt olika här. Jag har inte tolkat någonting i domarna, Kalibers reportage eller på familjens Instagramkonto - som är kopplat till samordningssvårigheter mellan olika instanser. Mamman nämner ingenting om det i intervjuer eller reportage. Det är väldigt vanligt att samordning är en tung del i familjer som är en del av LSS. Ofta fungerar inte alls samtalet mellan skola, habilitering och vård exempelvis. Eller så vill familjen ha mer assistans men blir nekade av FK - varpå vården och skolan behöver kommer in för att hjälpa till att belysa alla svårigheter för att få hjälp till ex assistans i skolan eller avlastning hemma etc. Du är insatt, så du vet vad jag menar.

Men tillbaka till Elsa. Ingenstans lyfter någon, vad jag sett, att samordning mellan olika instanser varit ett problem. Vården har ingen anledning gå utanför sin (väldigt tydliga) roll för att upprätta ett SIP-möte för delar som dom inte upplever som ett problem. Elsa har assistans i skolan. Elsa har anpassningar i skolan. Elsa har 100% assistans hemma.

Det som inte fungerar är relationen och kontakten med vården. Enbart vården. Vård inom olika verksamheter, absolut, men fortfarande inom vården. I det läget är det inte en naturlig väg att gå med SIP. Det är absolut inte heller något lagkrav. SIP som verktyg är inte applicerbart i det utgångsläget som finns beskrivet.