8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Även föräldrars perspektiv måste få vara med i ekvationen. De föräldrar som varit i processen behöver inte läsa Kafka för att känna igen mönstret. De lever det.Och precis vem som helst kan drabbas. Det är det som gör det så allvarligt.

Systemet fångar upp barn som behöver skyddas det är sant. Men det åker med barn som inte behöver det. Och när det händer begår staten det absolut grövsta brott som kan begås mot en enskild medborgare. Det strider mot de mest fundamentala demokratiska rättigheter vi har.

Vi har nu så många fall i media att det borde stå klart. Det här systemet behöver göras om i grunden innan fler barn och föräldrar skadas.

Det perspektivet får under inga omständigheter glömmas bort. För då är vi ute på riktigt djupa vatten.


"Tänk om" är inte ett juridiskt argument. Det är spekulation.

MBP avskrevs i domstol. Den sakkunnige i hemtagningsutredningen ändrade sin bedömning när följdfrågor ställdes. Elsas behandlande läkare sedan åtta år vittnade direkt inför rätten att han inte kände igen bilden.

Och flickan var inte så dålig som mamman hävdade det är hela L.E:s poäng. Hon åt normalt hemma givet sin tillväxt. Det visste sjukvården. De berättade det aldrig för föräldrarna.
Tänk om är inte nog för elva månaders tvångsplacering.




Det klassiska försvaret: om vi inte agerade och något gick fel hade media skrivit om det.
Men media skrev ändå om det fast för att systemet agerade fel.

Och du medger själv att Elsa borde ha placerats hos släkting eller pappa betydligt snabbare om inte direkt.

Det är hela poängen. Det minst ingripande alternativet prövades aldrig. Istället skildes ett kroniskt sjukt barn från båda sina föräldrar på en orosanmälan med ett felaktigt nutritionspåstående.
Det är inte att agera för barnets bästa. Det är ett trauma som aldrig behövde uppstå.


"Knappast", "måste ha funnits" och "nog på gång" är inte primärkällor. Det är tre gissningar i rad.
Det vi faktiskt vet från domarna: orosanmälan innehöll ett medicinskt felaktigt påstående erkänt av läkaren i domstol. Anmälarna hade inte träffat Elsa på ett och ett halvt år. En av anmälningarna angav enligt domtexten att inget akut hot förelåg.
Starka belägg ser inte ut så.

Och tidslinjen: remissförfrågan till annat sjukhus, IVO-anmälan, orosanmälan från samma sjukhus hon höll på att lämna är en fråga domstolen aldrig analyserade. Att du "knappast" tror det är ett samband ersätter inte den analysen.

Tankeexperiment för trådens systemriddare:
Föreställ dig att brottmålsprocessen fungerade som LVU-processen.
Åklagaren sammanfattar vittnesmål och lämnar sina egna tolkningar till domstolen istället för originaldokumentationen. Försvarsadvokaten får aldrig se primärkällorna utan bara åklagarens sammanfattning av dem. Den tilltalade bevisas skyldig för att en socialsekreterare uppfattat att vittnen sagt något belastande. När vittnen sedan säger något annat direkt inför rätten väljer domstolen handläggarens version.

Inspelningar av förhör klipps. Centrala delar försvinner. Precis som i fallet Adam.
Den tilltalade kan inte försvara sig mot bevis hen aldrig fått se. Bevisen är hemliga för den tilltalades eget bästa.

Om något går fel och den tilltalade faktiskt var oskyldig? Systemet förklarar att beslutet var rätt under omständigheterna och att man sett en positiv utveckling.

Amnesty, FN:s tortyrkommitté och Europadomstolen hade reagerat omedelbart. Sverige hade fått utstå internationell kritik för ett rättssystem utan grundläggande rättssäkerhetsgarantier.

Men det är precis så LVU-processen fungerar. Varje dag. Mot familjer som saknar resurser att försvara sig.

Skillnaden är att offren är barn och att ingen döms till fängelse. De döms bara till separation från sina föräldrar på obestämd tid.

Det verkar trådens systemriddare ha lättare att acceptera.

Mamman sa ju själv under det inspelade läkarbesöket att hon förstod att det förekom en del ”kafferumssnack” om henne. Och Vilma (assistenten) hade ju fått frågan från en sjuksköterska om hon verkligen sett symtomen som mamman rapporterade. Detta var innan mamman lämnade in IVO anmälan så det är inte så svårt att förstå att en orosanmälan var på gång innan IVO- anmälan.

Skrämmande okunskap som kan förklara varför vården och socialtjänsten fungerar så otroligt dåligt sedan så länge. SIP är lagkrav sedan 2010 och en självklarhet för ett barn med så omfattande LSS-insatser som Elsa.

Att personer inom vården och socialtjänsten fortfarande, 16 år efter införandet, inte förstår det är ofattbart men inte förvånande. Inkompetens, arrogans och självgodhet är en dålig kombination – och resultatet ser vi i verkligheten sedan decennier.

Du har fått precis allt om bakfoten, igen.

Det finns en massa olika tillfällen när samverkan ska ske och socialtjänsten ska vara inblandad.

Ett barn med problematik med skolnärvaro, som vistas i riskfyllda miljöer och som har kontakt med BUP kan vara ett exempel där situationen tydligt indikerar att samverkan mellan olika aktörer skulle göra nytta. Socialtjänsten har kanske fått kännedom om situationen av föräldrarna och ett löpande arbete pågår med alla aktörer. I denna situation ska det samverkas i den mån det gör nytta och det finns samtycke. Att sådan sker tar dock inte bort exvis lärarens plikt att anmäla nya missförhållanden som gör att det uppstår annan oro för barnet.

Och om samma barn hittas sex gånger på tre veckor i en känd knarkarkvart, grannen har sett barnet få stryk av pappa och det plötsligt får symptom som pekar på blindtarmsinflammation som föräldrarna vägrar söka för så kommer det inte heller samverkas. Då kommer ordföranden i socialnämnden fatta beslut om omedelbart omhändertagande, socialtjänsten kommer hämta barnet och köra det till sjukhus och utreda sjukdomstillståndet först. Sen kommer barnet placeras i ett jourhem och en utredning görs för att besluta om det ska ansökas om LVU eller ej.

Det kommer också övervägas umgängesbegränsning och så länge en sådan är aktuell och ansvaret ligger hos soc för den unge så brukar det inte hållas formella sip möten eftersom det istället görs löpande. Man kan nog säga att det uppfyller kraven samverkansmässigt på att vara sip men föräldern är inte med.

Orosanmälan fyller alltså ett helt annat behov än SIP. I förevarande fall var soc inte inblandade före orosanmälan och med den information som var vid handen efter orosanmälningarna så kan jag inte se något som helst utrymme att agera på annat sätt än vad socialtjänsten också gjorde. Jag ser inte heller att vården kunde agera på annat sätt när bilden väl klarnade med den kännedom som beskrivs att man hade om mammans agerande och barnet situation och som framkommer i domen. Möjligen kunde man orosanmält tidigare men med risken att det påverkar barnet negativt.

Till trådens systemriddare:
En nämndledamot i Örebro erkänner nu öppet att medias roll inte går att tolka bort.
Det betyder att systemet självt inte hade korrigerat felet. Inte domstolen. Inte IVO. Inte socialtjänsten.

Det krävdes en mamma som hann ladda ner journalerna innan de spärrades, ett expertvittne som vittnade direkt inför rätten och ett radioprogram som granskade primärkällorna.

Utan det hade Elsa suttit kvar. På obestämd tid. Precis som Adam.
Det är inte ett försvar av systemet. Det är en dom över det.
Och det är precis det ni systemriddare vägrade se hela den här tråden.

Från Nerikes Allehanda 5:e maj:

Ditt exempel med knarkarkvart, stryk och blindtarmsinflammation är ett akut fall med konkreta observerbara fakta. Det är inte jämförbart med det här fallet.

Ingen observerade Elsa fara illa. En av orosanmälningarna angav explicit att inget akut hot förelåg. Anmälarna hade inte träffat Elsa på ett och ett halvt år. Orosanmälan innehöll ett medicinskt felaktigt påstående erkänt av läkaren i domstol.

Du säger att du inte ser något utrymme att agera på annat sätt. Men socialtjänstens egna externa utredare med tillgång till primärkällorna rekommenderar nu enhälligt att LVU ska hävas efter fyra månaders oberoende granskning.

Och en nämndledamot i Örebro erkänner öppet att medias granskning av primärkällorna var avgörande för utgången. Systemet korrigerade inte felet självt. Det krävdes en mamma som hann ladda ner journalerna innan de spärrades och ett radioprogram som granskade dem.

Ja men det här är mycket märkligt:

V.T begär remiss för att lämna Akademiska sjukhuset. Lämnar in en 21-sidig IVO-anmälan mot samma sjukhus. Kort därefter initierar samma sjukhus en orosanmälan baserad på observationer från ett och ett halvt år tidigare.

Domstolen noterade att V.T själv påpekade sambandet och kallade det anmärkningsvärt men analyserade det aldrig.

En verksamhet som samtidigt förlorar en patient till ett annat sjukhus och är föremål för en IVO-anmälan har ett institutionellt intresse av att flytta fokus från sina egna brister till förälderns beteende.

Är det en stridsåtgärd? Det kräver primärkällor ingen utomstående har granskat för att fastslå.
Men det är en fråga som en rättssäker process hade krävt svar på. Den fick den aldrig.

Och nu rekommenderar socialtjänstens egna externa utredare enhälligt att LVU ska hävas.
Det kanske inte är ett sammanträffande.

Ja det går knappt att förställa sig vilket lidande det måste vara för flickan att mot sin vilja separeras från sina föräldrar.

Det finns lidande där barns röster som söker hjälp inte får det.

Jag tror att en del på socialtjänsten saknar kunskap och verktyg för att jobba och samarbeta med familjer, att lyssna in barnen.

Det verkar som att sjukhuset bara gjort en anmälan för att dels stöta bort ansvar, dels kanske deras behandling var helt fel, och att detta hade upptäckts på ett annat sjukhus.

Vad är det för snackisar som gick om mamman?

Att lvu nu släpps bevisar att lvu troligen varit felaktigt, när externa utredare utfört en analys av det underlag som finns till hands.

Precis så. Inkopetensen, arrogansen och självgodheten hos socialsekreteraren och enhetschefen var slående när ett välfungerande barn I mellanstadieåldern i Göteborg brutalt och mot sin vilja rycktes upp från ALLT hen höll kärt.
KRITIKEN och ANMÄRKNINGEN som kom från Länstyrelsens tillsynsenhet och Stadsrevisionen i Göteborg riktades till Socialnämnden i en centralt belägen stadsdel...Socialnämndens ordförande fick kicken.
Men den inkompetenta, självgoda och arroganta socialsekreteraren och hennes inkompetenta, självgoda och arroganta enhetschef (- E. B.) sket högaktningsfullt I kritiken och offrade Barnet som hölls undangömd i flera år. Barnet är nu vuxen.

!! Som I en skräckfilm !!

Omständigheterna som föranledde vården har varaktigt och genomgripande förändrats. Annars hade beslutsordningen och utredningenstiden sett annorlunda ut.