Lyssna nu: Ja, att till exempel en romersk kejsare vid namn Julius Ceasar existerat är något av det säkraste vi kan vara på vad gäller antika personers historicitet. Ingens existens och trovärdighet lär dock ha diskuterats och belysts mer än Jesus av historieintresserade. Sanningshalten av våra olika bilder av Julius Ceasar är inte i närheten så aktuell i vår nutida tillvaro som för Kristus. Utan att alls sökt gå i detalj själv i frågan så frågar jag mig då hur säkra vi kan vara på de historier vi har om Julius? Kunde han inte i sin närmast oinskränkta maktposition varit något av en King Joffrey som framställde sig som en John Snow vad gäller karaktär? Kanske inte den mest träffande jämförelsen, men hur säkra kan vi vara på att citat och formuleringar som tillskrivs honom i själva verket inte kom från en rådgivare och samma vad gäller hans militära ledaregenskaper?
Frågan för denna tråd är alltså inte om trovärdigheten, eller historiciteten, för existensen av en religiös, politisk och militär ledare vid namn Muhammed i början av 600-talet någonstans i den arabiska öknen vs en predikant vid namn Jesus som korsfästes i Jerusalem 600 år tidigare. Självklart lämnar en framgångsrik krigsherre andra spår efter sig än vad man kan förvänta sig av en predikant utan politisk makt som avrättas.
Frågan för tråden är jämförelsen mellan trovärdigheten av respektive religions berättelser om grundaren. Det vill säga påstådda vittnens rapporter av skeenden, interaktioner och karaktärsbeskrivningar. De sista ögonvittnena till respektive person som hade ett minne från tiden de var unga vuxna av personen dog ut cirka 50 år efter religionsgrundarnas död. Nedan i spoiler sammanfattar jag min bild av situationen år ~80 för Jesus och ~680 för Muhammed, samt någon mening om situationen ytterliggare ett sekel senare:
Mot bakgrund av en förståelse av förväntningarna efter rådande situationer tycker jag att det är relevant att jämföra historiciteten av haditherna med en atom om evangelierna är motsvarande en galax. Håller ni med?
Jämförelsen mellan historiciteten för berättelserna om Jesus och Muhammed måste väl anses sämre än för till exempel:
Sokrates vs Djingis Khan (att följa en inre daemon in i död för sanningens skull, liksom en del spår av Djingis måste väl ses som en form av andlighet?)
eller
Buddha vs Karl Marx (jag argumenterar med utgångspunkt i hela hans familjs självmord med gift för att han var svuren djävulen)?
Kan ni argumentera för att någon annan relevant jämförelse är sämre?
Frågan för denna tråd är alltså inte om trovärdigheten, eller historiciteten, för existensen av en religiös, politisk och militär ledare vid namn Muhammed i början av 600-talet någonstans i den arabiska öknen vs en predikant vid namn Jesus som korsfästes i Jerusalem 600 år tidigare. Självklart lämnar en framgångsrik krigsherre andra spår efter sig än vad man kan förvänta sig av en predikant utan politisk makt som avrättas.
Frågan för tråden är jämförelsen mellan trovärdigheten av respektive religions berättelser om grundaren. Det vill säga påstådda vittnens rapporter av skeenden, interaktioner och karaktärsbeskrivningar. De sista ögonvittnena till respektive person som hade ett minne från tiden de var unga vuxna av personen dog ut cirka 50 år efter religionsgrundarnas död. Nedan i spoiler sammanfattar jag min bild av situationen år ~80 för Jesus och ~680 för Muhammed, samt någon mening om situationen ytterliggare ett sekel senare:
De sista ögonvittnena till Jesus (~år 80):
Kristna har förföljts och fortsätter förföljas och dödas. Kristna kontrollerade inget landområde. Det var farligare att stå fram som kristen än att flytta som civil till Mexikos farligaste stad under tiden för de värsta kartellkrigen. Paulus brev var skrivna, liksom Markusevangeliet, källan Q och en del annat. Rör vi oss ytterligare ett sekel framåt så har vi fler bevarade textdokument från fler källor än för någon annan antik person, trots att situationen för de kristna inte just ändrats något.
Muhammed (~år 680):
Muslimerna närmar sig militär kontroll av 15% av jordens befolkning. En bråkdel av dessa är bekännande muslimer, men lagstiftning utgående från Koranen håller på att implementeras över hela imperiet. Vi har ett antal bevarade Koranmanuskript från denna tid och tiotusentals skriftkunniga till muslimernas tjänst. Dock inte någonting alls bevarat från muslimska ögonvittnen från Muhammed, eller hans miljö. Detta på trots att alla som läste Koranen visste att man inte kunde förstå boken utan att känna till dess kontext.
Ett sekel senare kontrollerar efterföljarna ett landområde som sträcker sig från Spanien till Indien. Haditherna är fortfarande ett marginaliserat fenomen, men växer snabbt i betydelse. Fröet till de populära historierna om Aisha hade till exempel Hisham ibn Urwa hittat på i Irak år 760, men eftersom minnet av tiden, mannen och platsen fortfarande inte helt dött ut var det ingenting som hade hunnit etableras som någon folktro.
Kristna har förföljts och fortsätter förföljas och dödas. Kristna kontrollerade inget landområde. Det var farligare att stå fram som kristen än att flytta som civil till Mexikos farligaste stad under tiden för de värsta kartellkrigen. Paulus brev var skrivna, liksom Markusevangeliet, källan Q och en del annat. Rör vi oss ytterligare ett sekel framåt så har vi fler bevarade textdokument från fler källor än för någon annan antik person, trots att situationen för de kristna inte just ändrats något.
Muhammed (~år 680):
Muslimerna närmar sig militär kontroll av 15% av jordens befolkning. En bråkdel av dessa är bekännande muslimer, men lagstiftning utgående från Koranen håller på att implementeras över hela imperiet. Vi har ett antal bevarade Koranmanuskript från denna tid och tiotusentals skriftkunniga till muslimernas tjänst. Dock inte någonting alls bevarat från muslimska ögonvittnen från Muhammed, eller hans miljö. Detta på trots att alla som läste Koranen visste att man inte kunde förstå boken utan att känna till dess kontext.
Ett sekel senare kontrollerar efterföljarna ett landområde som sträcker sig från Spanien till Indien. Haditherna är fortfarande ett marginaliserat fenomen, men växer snabbt i betydelse. Fröet till de populära historierna om Aisha hade till exempel Hisham ibn Urwa hittat på i Irak år 760, men eftersom minnet av tiden, mannen och platsen fortfarande inte helt dött ut var det ingenting som hade hunnit etableras som någon folktro.
Mot bakgrund av en förståelse av förväntningarna efter rådande situationer tycker jag att det är relevant att jämföra historiciteten av haditherna med en atom om evangelierna är motsvarande en galax. Håller ni med?
Jämförelsen mellan historiciteten för berättelserna om Jesus och Muhammed måste väl anses sämre än för till exempel:
Sokrates vs Djingis Khan (att följa en inre daemon in i död för sanningens skull, liksom en del spår av Djingis måste väl ses som en form av andlighet?)
eller
Buddha vs Karl Marx (jag argumenterar med utgångspunkt i hela hans familjs självmord med gift för att han var svuren djävulen)?
Kan ni argumentera för att någon annan relevant jämförelse är sämre?