Grattis, du har kommit till insikten att ditt liv är värdelöst! Dina drömmar och självförverkligande är som bortblåst, men lugn - allt är som det ska vara! Du är 45 men drömmer som en tonåring om att slå igenom. Att få spela för andra människor. Allt verkar handla om dig, och hur synd det är om dig. "Buuuhuu mina vänner vill inte umgås, buuhuu jag måste tacka nej till olika gig och hobbies".
Det är nu du ska finna glädjen i att göra saker för andra, för ditt barn! Det är nu du ska offra ditt liv för ditt barns skull - bildligt talat. Ditt liv är meningslöst, alla våra liv är meningslöst. Vi föds och vi dör. Däremot kan du göra ditt liv meningsfullt, och det gör du genom att vara en bra förälder.
När jag var barnlös och inte ville ha barn, var mitt liv bra på alla sätt. Nu när jag har massa barn och inte haft en hel sammanhängande sömn under en natt på 10 års tid är jag lyckligare än någonsin! Förmodligen kommer jag bara få 2-3 timmars sömn inatt men det är lätt värt det när jag får sova bredvid en liten, snarkande ängel som kommer ligga och sparka på mig i sömnen resten av natten.
Citat:
Ursprungligen postat av
Negerflykting
Jag är 45 och har en ettåring. Här är mitt perspektiv:
Jag har aldrig velat ha barn. Jag har till och med ogillat barn, men lät mig i en svag stund till sist övertalas av sambon.
Det var ett misstag.
Sambon är deprimerad, sjukskriven och har aggressionsproblematik. Jag tvingas tacka nej till jobb och helt försaka min tidskrävande hobby. Jag spelar gitarr och försöker bli någon slags musicerande poet, men det är bara att glömma, finns inte tid till det över huvud taget, utan jag måste ta hand om ettåringen, som bara skriker och skriker. Det var sambon som helt plötsligt ville ha barn, men visst, jag får skylla mig själv som lät mig luras av allt snack om att hon skulle ta hand om allt och jag skulle få fortsätta mitt liv som vanligt. "Du behöver bara ta hand om mig", sa hon. Jo tjena. Just nu har barnet somnat. Jag har tio minuter för mig själv. Sambon sitter instängd i sitt sovrum och äter cornflakes och skrollar på telefonen. Glöm att hon är kapabel att göra ett dyft.
Dessutom har ingen av mina vänner barn och alla har tröttnat på att jag inte längre har tid att ses. Så de är helt försvunna nu. Skrev ett långt sms till en av dem för att förklara situationen, men han svarade aldrig. Förstår honom.
Jag hatar mitt liv. Naturligtvis ska jag ta mitt ansvar och ta hand om ungen. Jag ska aldrig visa att jag hatar varje sekund. Men mitt råd är: Skaffa aldrig barn.
Nu vaknar han och skriker. Det var den här dagen.
Har aldrig ens haft de där biologiska tvångstankarna kring barnafödande som så många verkar drivas av.
