Du som är i övre medelåldern och frivilligt/ofrivilligt barnlös, ångrar du dig?

Jag gillade också att va för mig själv, tills det kom en dag då det bara kändes jävligt ensamt. Att resa och festa kändes också gjort. Kul nån gång ibland, men för det mesta samma lika. Jetlag och bakfylla. Fy fan.

Att skaffa barn var däremot nåt helt nytt. Slitigt? Visst, men vad fan är inte det? Det är slitigt att handla och laga mat, men ändå bättre än att svälta. Och att träna är slitigt, men värre att gå krum i krämpor. Allt som är nåt värt får man kämpa lite för.

Samma sak med barn. De suger tid och energi och kan driva en till absolut vansinne, men de fyller dig också med känslor du inte visste fanns. Barn är förälskelsen som aldrig svalnar och att se sitt första födas är en sån otrolig jävla tripp. Once in a lifetime-grej. Magiskt.

Sen finns det givetvis andra nackdelar med barn än att det är slitigt, som att frugan blir tjock och allting går sönder, men trots det har jag aldrig ångrat att jag blev pappa. Det vore som att ångra att jag lärde mig spela gitarr. Att skaffa barn är liksom att ta livet till nästa nivå. Alla platsar inte där, men av de som tar klivet är det nog försvinnande få som faktiskt grämer sig.

Jag börjar närma mig en ålder då det är lite "sista chansen" att skaffa barn med min sambo.
Dock har jag ingen direkt längtan efter barn och har aldrig haft, hade jag vetat att man kan skaffa barn i 20år till så hade jag utan tvekan ha velat vänta.
Vad jag är rädd för är att jag plötsligt ska vakna upp i övre medelåldern, ensam och deprimerad med en otrolig saknad efter barn medans mina vänner lever på sina familjeliv.

Så ni som är där eller kanske i samma läge som mig, hur känner ni? Behöver vidga mina perspektiv

Frivilligt barnfri, ingen ånger. Jag är helt enkelt inte en familjemänniska. Min syrra fick en på sluttampen (över 40), så sonen får föra våra fina gener framåt.

Sedan fattar jag inte det där med att man ska hålla sina gener i liv, för varje ny generation vattnas de ur och är borta inom fem generationer.

Förstår att du inte har barn, hur skulle du annars hinna med 22k inlägg på Flashback på 3,5 år?

Frivilligt barnfri, ingen ånger. Jag är helt enkelt inte en familjemänniska. Min syrra fick en på sluttampen (över 40), så sonen får föra våra fina gener framåt.

Sedan fattar jag inte det där med att man ska hålla sina gener i liv, för varje ny generation vattnas de ur och är borta inom fem generationer.

Mannens Y-kromosom och kvinnans mitokondrie-DNA går ju vidare i alla fall! Oförändrade förutom ytterst få mutationer under lång tid. Men det tror jag att du visste.

Sedan är det ju så att får man barn som i sin tur får barn o.s.v., så kommer man att finnas med på sina ättlingars stläktträd i framtiden. Och alla de som kommer under en i trädet, skulle inte ha funnits, om man inte själv hade funnits. Det blir många människor (förhoppningsvis) som inte skulle ha funnits... människor som (också förhoppningsvis) har påverkat världen positivt på något sätt. Jag tycker i alla fall att det känns bra att ha en sådan påverkan framför mig. Att min påverkan inte bara tar slut när jag går bort.

Jag börjar närma mig en ålder då det är lite "sista chansen" att skaffa barn med min sambo.
Dock har jag ingen direkt längtan efter barn och har aldrig haft, hade jag vetat att man kan skaffa barn i 20år till så hade jag utan tvekan ha velat vänta.
Vad jag är rädd för är att jag plötsligt ska vakna upp i övre medelåldern, ensam och deprimerad med en otrolig saknad efter barn medans mina vänner lever på sina familjeliv.

Så ni som är där eller kanske i samma läge som mig, hur känner ni? Behöver vidga mina perspektiv

Jag börjar närma mig en ålder då det är lite "sista chansen" att skaffa barn med min sambo.
Dock har jag ingen direkt längtan efter barn och har aldrig haft, hade jag vetat att man kan skaffa barn i 20år till så hade jag utan tvekan ha velat vänta.
Vad jag är rädd för är att jag plötsligt ska vakna upp i övre medelåldern, ensam och deprimerad med en otrolig saknad efter barn medans mina vänner lever på sina familjeliv.

Så ni som är där eller kanske i samma läge som mig, hur känner ni? Behöver vidga mina perspektiv

Att inte ha barn och familj under sin livstid på jorden låter otroligt skrämmande! Hur kan man ens tveka? Det är det största och viktigaste av allt. Tänk att du kan skapa LIV?! Få vara gravid och föda ett barn precis som alla dina förmödrar gjort sedan människan skapades?! Att välja bort det för att man hellre vill jobba, shoppa och typ spela tv-spel är sjukt.