Du som är i övre medelåldern och frivilligt/ofrivilligt barnlös, ångrar du dig?

Om du ens funderar i dom där banorna fattar du väl vad du borde göra? Det som, påstått iaf, är nöjda med frivillig barnlöshet är i 99% av fallen riktiga stolphjon som du inte vill ha samröre med.

Ingenting av det du skriver stämmer ju.

Inte kunna göra något när man har barn? Joho, de kan vara med på mycket och man får dessutom fler alternativ på sysselsättningar med barn.

Anpassning efter dagistider? Om du har ungarna på dagis alls, det är ett val. Annars kan du hämta dem på dagis närhelst du önskar, det är ditt barn. Och slutligen, hur är det annorlunda mot att anpassa dig efter dina egna arbetstider?

Göra det barn tycker är kul? Barn är olika och gillar olika saker, men mest av allt gillar de att vara med sina föräldrar. Involverar du dem kommer de att gilla att göra det du tycker är roligt tillsammans med dig. Sedan beror det helt på uppfostran hur ni lär barnen att roa sig själva så att du också kan pyssla med ditt.

Laga dubbla måltider? Skämtar du med mig? Det har jag aldrig gjort. Barn är som vuxna och gillar och ogillar olika saker. Men de gillar inte automatiskt bara "barnmat", det beror helt på hur DU uppfostrat dem och vad DU låtit dem vara med på.

Bråk om arv? Låter som en jobbig umgängeskrets du har om du upplever att det är vanligt. Jag har hört talas om ett enda fall i de absolut yttersta delarna av min krets och där handlade det om särskilda omständigheter med särkullsbarn.

Jag hade inga planer på att skaffa barn men någon gång i 30-års åldern så ändrade jag mig. Hade tur och kunde då få mina två, steriliserade mig vid födseln för nummer två.

Nu är barnen 20 och 23, är självgående och jag har stor nytta av dem. Nu åker jag och sambon på resor och kan lämna gård och hundar till barnen. Underbart!

Att skaffa barn är den största egotrippen av dem alla! Det är sant det där att inget kan förstå hur föräldrarkärleken känns om man inte har egna barn.

Och visst, det är jobbiga år innan de står på egna ben men också mycket belönande.

Enda rimliga orsaken att inte skaffa barn är som TS beskriver, ha ärftliga egenskaper som gör livet riktigt jobbigt, t.ex. sjukdomar och annat. Det är omtanke!

Man kan vara fosterförälder/fosterfamilj permanent eller tillfälligt.
Så det finns möjlighet att prova på att vara förälder.

Bestämmer ni er för att skaffa barn men inte lyckas så finns ändå möjligheten att adoptera.

Både jag och min sambo är 43 och hon är av meningen att skulle det blivit ett barn, eller för den delen bli det, så är det välkommet. Jag är personligen glad att vara utan barn, speciellt när man hör och ser sina kollegors kaosartade liv. Jag och sambon spenderar all vår lediga tid i vårt fritidshus långt från närmsta granne och samhälle och trivs ypperligt med detta. Får vi lust så tar vi en resa eller två om året och utöver det så tar både hobbies och arbete resten av tiden.

Så vi är frivilligt utan barn och väldigt nöjda med det, även om hon skulle ha lättare för att skaffa barn än jag.

Jo men alla kan inte det, av uppenbara skäl, men även för att de tex inte har hjälp av tex mor/far-föräldrar nära, som jag inte har.

Fy fan er oenighet ger mig en klump i halsen

Jag och min sambo är över och straxt under 50år och vi valde själva att leva utan barn och har absolut inte ångrat oss.

Jag gillade också att va för mig själv, tills det kom en dag då det bara kändes jävligt ensamt. Att resa och festa kändes också gjort. Kul nån gång ibland, men för det mesta samma lika. Jetlag och bakfylla. Fy fan.

Att skaffa barn var däremot nåt helt nytt. Slitigt? Visst, men vad fan är inte det? Det är slitigt att handla och laga mat, men ändå bättre än att svälta. Och att träna är slitigt, men värre att gå krum i krämpor. Allt som är nåt värt får man kämpa lite för.

Samma sak med barn. De suger tid och energi och kan driva en till absolut vansinne, men de fyller dig också med känslor du inte visste fanns. Barn är förälskelsen som aldrig svalnar och att se sitt första födas är en sån otrolig jävla tripp. Once in a lifetime-grej. Magiskt.

Sen finns det givetvis andra nackdelar med barn än att det är slitigt, som att frugan blir tjock och ca allting går sönder, men trots det har jag aldrig ångrat att jag blev pappa. Det vore som att ångra att jag lärde mig spela gitarr. Att skaffa barn är liksom att ta livet till nästa nivå. Alla platsar inte där, men av de som tar klivet är det nog försvinnande få som faktiskt grämer sig.

Det är ingen som helst oenighet. Båda två är väldigt nöjda utan barn, skillnaden är att jag inte vill ha barn, men hon kan tänka sig om det mot all förmodan skulle bli så.
Sen skulle jag självklart inte vara negativ till det om det blev barn, jag har arbetat på dagis och med omvårdnad i många år och skulle självklart ta mitt ansvar. Men åter igen, vi är båda väldigt tillfreds utan barn.

Är du över 50? Upp till 55 är acceptabelt anser jag. Det är fortfarande väldigt gammalt och kanske taskigt mot barnen, men om din släkt generellt blir gamla är det inga problem. Cheers!

Sry men det där låter inte som enighet alls