Du som är i övre medelåldern och frivilligt/ofrivilligt barnlös, ångrar du dig?

Du förstår inte frågan.
Varför har du ett vanligt liv med jobb och hus då, är det normalhet du eftersträvar?

Både jag och min sambo har nyligen fyllt 40år, ingen av oss har velat skaffa barn.

Så, nej.. Vi ångrar inte vårat val ang detta.

Nä jag förstår inte varför du håller på att tjafsa, jag svarade ts, har inget med dig att göra.

Det intresserar mig hur det jag redan gjort; rest å lyxat osv, inte intresserar mig alls i längden när jag näppe är den perfekta farsan eller generellt barn-intresserad. Detta sedan jag fick barn. Det var hårt som fan, och det är inte för alla, men att syssla med lättja istället för att ha barn är bara helt obegripligt för mig.

Jag har barn själv men anser du att alla som inte skaffar barn bara sysslar med lättja?

För många är det fullt tillräckligt att ha ett jobb som man sköter hela livet, ett hus man bygger/underhåller/reparerar.

Man kan vara involverad i diverse organisationer.

Man kan hjälpa och stötta föräldrar och bekanta.

Det finns massa saker man kan bygga ett helt liv på utan att skaffa barn.

Nej, men de som inte har barn för att de vill kunna åka på lyxresa varje år hela livet, gå på bio mitt i veckan hela livet, å mecka på sin amerikanare, de har ju per definition valt lättja över att få barn.

Alla med vett vet att inget som är värt något får man lätt.

Är som alla utmaningar eller uppförsbackar, ser jobbig ut är jobbigt och är 10x värre än man föreställer sig stundtals.
men nånstans där finns också en glädje och nöjdhet som man landar i när man kan börja titta bakåt.

Sen är inte alla sagor lyckliga sagor, det finns de som inte blir bra. Sjukdommar, utåtagerande barn pga dålig föräldraskap, barn som tas av sociala myndigheter, eller blir borttvingande från en förälder, och barn som hamnar snett i livet. Jobbar man inte seriöst med föräldraskapet så blir det till naktdel senare i livet.
Lägg till att man överge alla sina egna intressen och livsmål, sätta barnen i första rum, och byter identitet till förälder först, allt annat på plats 10. Det är också en uppoffring många föräldrar känner att de gör som de avundas andra som kan.

Beroende på vem man är skulle jag inte säga att barn är bäst för alla. Det finns säkert en 10% där ute som faktiskt har bättre liv utan barn om man väger in allt. Så nej, skulle inte säga det är självklart, men har man ordnat liv, bra hälsosamma rutiner, stabil relation som tål smällar och kan ge plats och tid till barn, så är det definitivt rätt.

Förstår inte vad du pratar om.

Finns ju många familjer med barn som åker på lyxresa varje år, går på bio mitt i veckan osv.

Jag är en man på 30+ år, och jag är steriliserad. Och nej, jag har inga barn. Vill inte föra min skräpgener vidare.
Men jag är nöjd med livet ändå

För att citera en scen i en film: "having children is time consuming, is the expression I think I´m looking for".

Jeg har själv barn och kan väl bara säga att

1) Jag har upplevt en kärlek som är starkare än vad en barnlös person någonsin kan uppleva. Det är ett mirakel som händer i ditt liv när du blir förälder.

2) Det är också ett helvete, inte minskt ekonomiskt och tidsmässigt att få det att gå ihop.

Inte så mycket till råd kanske. Kanske att om du vill uppleva livets extremer, skaffa barn. Vill du ha ett så okomplicerat liv som möjligt, med tid och pengar till hobbys och mindre ansvar. Skaffa inte barn.

En som inte har barn kan aldrig föreställa sig vad det innebär att ha barn. Det är en förändring i livet utan motstycke som inte kan förklaras för de som inte har barn. Du är därmed utsatt för Dunning-Kruger-effekten där du har 0 insikt men saknar insikt att förstå det.