8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Det finns ganska mycket dokumentation i det här fallet, fem domar som är offentliga handlingar och som var och en kan läsa själv. En del verkar inte gjort det så noga.

Och bara att läsa domarna noggrant avslöjar hur snett det gått. Utan tillgång till en enda primärkälla utöver det som framgår av domtexten går det att identifiera cirkelresonemang, obevisade kausalitetspåståenden, referenssamtal som motsägs av direkta vittnesmål och en domstol som aldrig ställde de två mot varandra.

Det är granskningens paradox i LVU-mål: det räcker att läsa det offentliga materialet för att se att något är allvarligt fel, men det är nästan omöjligt att bevisa exakt vad som är fel eftersom socialtjänsten sitter på primärkällorna bakom sekretess.

Journalerna. De fullständiga referenssamtalen. Orosanmälningarna i original. Matdagböckerna. Tillväxtkurvorna.

Allt som skulle kunna bekräfta eller vederlägga socialtjänstens berättelse kontrolleras av socialtjänsten själv.

SR fick tillfälligt tillgång till journalerna, för att mamman laddade ner dem innan de spärrades. Det räckte för att Kaliber skulle kunna visa att orosanmälans centrala påstående var felaktigt.
Sedan spärrades journalerna.

Det finns ett mycket tydligt regelverk som ska SÄKERSTÄLLA att det INTE blir som i Adams, Lamines och nu Elsas fall. Det är mycket allvarligt när personal åsidosätter detta regelverk och skadar människor som i dessa fall. Det handlar om allvarliga brott med fängelse på straffskalan.

Jag har full förståelse för att socialtjänsten ibland måste ingripa. Det finns barn som verkligen behöver skyddas och det arbetet är viktigt.

Men som systemet ser ut idag kan socialtjänsten ingripa utan bevis med magkänsla och tro som grund. Det är extremt farligt av flera skäl.

Ett barn kan vara placerat hur länge som helst. Det finns ingen extern kontroll när socialtjänsten väl tagit ett barn. Primärkällorna är låsta bakom sekretess som socialtjänsten själv kontrollerar. Och att få tillbaka ett barn som socialtjänsten felaktigt omhändertagit är i praktiken nästan omöjligt då förbättringen under placeringen används som bevis för att placeringen var rätt, oavsett vad som faktiskt orsakade förbättringen.

Det här borde samtliga partier och medborgare reagera kraftigt på oavsett politisk tillhörighet. Det handlar inte om att vara för eller emot socialtjänsten. Det handlar om grundläggande rättssäkerhet i ett demokratiskt samhälle.

Det är fullständigt obegripligt att inte fler ser hur allvarligt detta demokratiska problem är. Ett system med obegränsad makt över familjer, utan extern kontroll och utan insyn, är oförenligt med rättsstaten oavsett hur goda intentionerna är.

Och vem tog egentligen beslutet?
Socialnämndens ordförande, en fritidspolitiker utan medicinsk utbildning fattade beslutet om akut omhändertagande av ett barn med en komplex kronisk tarmsjukdom, baserat på en orosanmälan med ett medicinskt felaktigt påstående som han uppenbarligen inte hade kompetens att granska.

Kammarrätten undanröjde sedan förvaltningsrättens första beslut på grund av handläggningsfel.
Det säger allt om kvaliteten på det ursprungliga beslutet.

Ett av samhällets mest extrema ingrepp mot en familj, att skilja ett kroniskt sjukt barn från sina föräldrar fattades av personer utan kompetens att förstå det medicinska underlaget de dömde på.

Och om ansvarige läkaren hade arbetat enligt lagkraven för SIP hade situationen aldrig kunnat uppstå och Elsa hade garanterat fått en bättre barndom. Jag hoppas verkligen att det blir en ordentlig utredning av både IVO och HSAN vad gäller denna skandal.

Jag vet inte annars hur jag ska få er systemriddare att faktiskt läsa vad som står i domarna och förstå hur den ska tolkas.

Om man inte klarar det själv finns det hjälpmedel. Och AI är ett av dem.

Det är ett misstag att underskatta den kraften.

https://www.gp.se/nyheter/sverige/ai-battre-an-lakarna-pa-akuten.9109efa5-4d52-5c18-a9a6-0975ff00e8ec

Det kan ju ha att göra med konflikten med vården att göra? Svårt att veta vad som hänt som utomstående.

Ett intressant spår är hur ivo-anmälan och orosanmälan hänger samman. Vad hände där egentligen?

Några frågor till trådens alla systemriddare:

Tycker ni på allvar att det är rimligt att mamman inte ska få ha något försvar och att primärkällorna ska vara dolda även för domstol och nämnd? Om ja motivera varför!

Tycker ni att det är rimligt att en icke medicinskt utbildad socialsekreterares tolkning av ett muntligt samtal ska väga tyngre i domstol än samma läkares direkta vittnesmål inför rätten?

Tycker ni att det är rimligt att ett akut omhändertagande kan bygga på en orosanmälan med ett medicinskt felaktigt påstående erkänt av läkaren själv i domstol utan att det får några konsekvenser för beslutet?

Tycker ni att det är rimligt att förbättring under sommarmånader används som bevis för att placeringen var motiverad utan att säsongsvariation, kostomläggning eller miljöbyte utreds som alternativa förklaringar?

Tycker ni att det är rimligt att en förälder som lämnar in en IVO-anmälan mot ett sjukhus kort därefter får sitt barn omhändertaget baserat på en orosanmälan från samma sjukhus utan att domstolen någonsin analyserar om det finns ett samband?

Tycker ni att det är rimligt att lagkravet på SIP ignorerades helt innan det mest extrema tvångsmedlet i lagen tillämpades?

Tycker ni att det är rimligt att journalerna spärrades efter att mamman laddade ner dem samma journaler som SR sedan granskade och fann underminerade socialtjänstens utredning på centrala punkter?

Jag väntar....

Totius har missat några viktiga delar i sitt resonemang som du märker.

Den första är att LVU, alltså att om ett barns hälsa eller utveckling riskerar att skadas på grund av t ex omsorgsbrist, behövs så trumfar LVU reglerna i såväl socialtjänstlagen som hälso- och sjukvårdslagen. Detta betyder bland annat att även om sjukvården gjort uppenbara fel så faller inte barnets rätt till skydd bort.

Det betyder också att om risken barnet utsätts för är tillräckligt allvarlig så kommer också skyldigheten att pröva mindre av ingripande insatser falla bort. Detta gäller också om samtycke saknas från föräldrarna.

Det innebär också att kravet att genomföra och upprätthålla SIP, som helt korrekt återfinns i både SoL och HSL, först är aktuellt efter det att den akuta fasen är hanterad.

Nästa krav är att det det finns något att samordna och för det krävs att är fler än en aktör är inblandad från det allmänna. Det ska inte heller vara uppenbart obehövligt. Och slutligen krävs givetvis samtycke.

Man skulle kunna tänka sig att ett första SIP möte i aktuellt ärende sker när barnet flyttas från jourhemmet till pappan om det anses finnas behov av samordning, jag ser nog egentligen inget sådant.

Säg att det finns en skuldpott. Anser du att vården bär 100% av skulden och föräldrarna 0%?

Jag har ställt frågan till Totius flera gånger men inte fått något ordentligt svar. Jag har hört att SIP (tyvärr) fungerar ganska olika mellan regionerna men jag har svårt att se SIP i ekvationen för flera år sedan.

Jag har ett barn i min närhet med en mycket ovanlig tillväxttstörning som kräver både specialistvård (endokrin, dietest, fysio, logoped), anpassningar i skolan och tillgång till habiliteringen. Familjen bor "på landet" och inte tillgång till något större universitets sjukhus utan får mestadels gå via sitt "lokala" sjukhus och ett par gånger om året ta sig till ett större sjukhus. Är kommunikationen helt friktionsfri? Nej, såklart inte.. men det funkar. Läkaren på det lokala sjukhuset har ju fått lära sig om sjukdomen via föräldrarna. Men i stort är det är ju primärt en dialog mellan föräldrarna och vården, eller föräldrarna och skolan osv. Jag förstår inte vart SIP skulle komma in i bilden.

Igen, jag vet inte exakt hur olika SIP fungerar ute i regionerna men jag kan inte se att det varit en naturlig väg att gå "för flera år sen" som Totius menar. I Elsas fall har det inte lyfts exempelvis något problem i samordningen med skolan eller med föräldrarna som assistenter. Samordningen mellan olika myndigheter har väl aldrig varit problemet? Det som enligt mamman inte fungerat är ju kontakten och behandligen med vården... men för det kallar man inte till SIP? Eller? Har jag missat något?

Men -
jag känner till att
en mamma polisanmälde socialsekretare och enhetschef för psykisk barnmisshandel och att åklagare då sa
- att han tyckte att "dom" dvs socialsekreterare/enhetschef redan fått "smäll på fingrarna" då länstyrelsens tillsynsenhet + Stadsrevisionen i Göteborg riktat KRITIK och ANMÄRKNING för LAGBROTTEN bristande utredning/familjehemsplacering på bristande beslutsunderlag vilket ledde till att ett mycket välfungerande barn I Gbg rycktes upp från allt hen höll kärt. Hen hölls isolerad från sin familj i flera år!

Det blev alltså INGEN kännbar påföljd för maktmissbrukarnas övergrepp på barnet.
Socialnämndens ordförande fick dock kicken.

Ingen av kärringarna medgav att dom gjort fel.

Enhetschefen E.B. befodrades till verksamhetschef på socialförvaltningen I en annan stadsdelsförvaltning i Göteborg.
Hon fick också (i praktiken) rekrytera ny enhetschef som FORTSATTE förhala ärendet.

Barnet är nu vuxet.