8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Det handlar inte om att ”skrota LVU”. Problemet är att anställda inom socialtjänsten, vården och rättsväsendet kringgår lagstiftningen av olika skäl. Samtidigt klarar inte tillsynsmyndigheten IVO att sköta sitt uppdrag. Det sätter rättssäkerheten ur spel.

Sätt inkompetenta fritidspolitiker och socionomer tillsammans, ge dem obegränsad makt utan ansvar och insyn och du får dagens LVU-process.

Lösningen är att göra precis tvärtom:
Oberoende medicinsk sakkunskap i rätten vid komplexa sjukdomsfall. Obligatorisk primärkällsgranskning: journaler och referenssamtal i sin helhet innan domstolen dömer. Insyn och ansvar för socialtjänstens utredningar. Reellt överklagningsbara beslut där föräldrarna faktiskt har tillgång till det underlag de ska bemöta.

Det som hänt Elsa och hennes familj är inte ett undantag. Det är systemet som fungerar precis som det är konstruerat utan kompetens, utan insyn och utan ansvar.

Med SIP enligt lagkraven får du allt det där på köpet. Misslyckas insatserna med hjälp av SIP på grund av föräldrarna och ingen lösning går att finna finns skäl för LVU – annars inte. Svårare än så behöver det inte vara.

LVU är statens mest extrema ingrepp mot en familj. Det kräver absoluta proffs med rigorös extern kontroll av oberoende experter, inte minst i komplexa medicinska fall som det här.

Varken socionomer eller fritidspolitiker har den kompetensen. Det är inte en åsikt, det framgår av domarna. En icke medicinskt utbildad socialsekreterare tolkade ett samtal med en specialistläkare och producerade ett underlag som läkaren sedan motsade direkt inför rätten. Domstolen saknade kompetens att upptäcka det.

Hade det funnits medicinsk sakkunskap inblandad från början, oberoende från både sjukvården och socialtjänsten, hade diskrepansen mellan referenssamtalet och verkligheten upptäckts omedelbart.
Elsa hade aldrig LVU:ats.

Hela syftet med SIP är just att ha den expertis som behövs redan från början för att säkerställa att barnet får de insatser som behövs i vardagen. Om något då skulle gå så snett att LVU blir aktuellt finns all expertis och all dokumentation redan på plats. Det är precis så systemet är tänkt att fungera och då blir det också rättssäkert. Elsa borde haft en SIP redan för flera år sedan – långt innan problemen med vården började.

Ja fast de som tar besluten är de som har lägst kompetens av alla. Brister kedjan någonstans så faller hela konceptet med rättssäkra ingripanden.

Det som är mest stört är att de gör det i princip helt utan extern insyn och personligt ansvar om något går snett. Den familj som blir felaktigt behandlad kan få en ursäkt med tjänstemännen köps ut för miljonbelopp och kan börja i grannkommunen och göra precis samma sak igen och igen.

Man har inte SIP bara för att ett barn behöver specialistvård? Inte heller med anpassningar i skolan. Förklara vill som skulle deltagit? Vården och skolan?

Nu ångrar jag att jag använde det slarviga uttrycket "skrota-LVU" för det var inte meningen att ni skulle fastna i det. Jag är mer nyfiken, och kanske lite avundsjuk, på hur ni kan vara så övertygade att det enbart är vården som bär skuld här. Jag kan förstå att man är färgad/övertygad om man är närstående till den drabbade eller åt andra hållet är insyltad/ansvarig för anklagelserna.

Ni behöver inte referera till era tidigare sammanfattningar eller jämförelser för jag har läst det mesta ni skrivit och det har ju upprepats till leda.
Svaret jag söker är mera om ni känner att föräldrarna ger ett sådant intryck att det, utan era teorier och utredningar, skulle räcka för att ni skulle ta parti? Eller ligger det ett grundförakt gentemot LVU/socialtjänst som gör att ni hugger som kobror när ni ser vad ni tycker är felaktigheter? Och att människor som drabbas automatiskt blir offer i er värld? Ni lägger ju uppenbarligen rätt mycket tid och möda på att diskutera.

Har ni liksom tid att sätta er in och utvärdera alla tveksamma LVU-fall eller är det vissa som får det att koka? Jag har ju sett att ni refererat till Adam, Lamine och nu Elsa. Är ni lika övertygade om att dessa 3 är lika skandalösa eller finns det omständigheter i fallet Elsa som gör att ni är lite mer tveksamma här? Ni behöver inte försöka övertyga mig utan jag är mer intresserad av hur ni är lagda mer själsligt

Jag har redan dragit det här flera gånger och jag tänker inte dra det en gång till. SIP är systemets verktyg som ska säkerställa barnets bästa i LVU-fall som inbegriper hälso- och sjukvården. (SIP är ett generellt verktyg och gäller alla som behöver hjälp och stöd från vården och kommunen.) Vad du, kurt-sune och några till tycker om det spelar ingen roll. SIP är systemets verktyg för att säkerställa att barnet får sina behov tillgodosedda. Punkt. Det behöver inte ens diskuteras.

Deltagare i en SIP hade kunnat vara Elsas behandlande läkare, dietist, skolpersonal, personlig assistent och socialtjänst, med föräldrarna som aktiva parter, inte som misstänkta.

En SIP hade skapat ett forum där diskrepansen mellan rapporterat och faktiskt matintag hade kunnat upptäcktas och hanteras i samverkan. Där sjukvårdens underlåtenhet att informera föräldrarna om droppets kalorimängd hade kunnat åtgärdas. Där en nedtrappning av droppet hade kunnat planeras tillsammans med föräldrarna istället för att användas som bevis mot dem i domstol.

Nya socialtjänstlagen föreskriver att mindre ingripande insatser ska prövas och uteslutas innan tvångsåtgärder tillgrips. SIP är ett sådant verktyg som är lagstadgat i både hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen för just den här typen av komplexa fall med flera inblandade aktörer.

Det gjordes inte i Elsas fall.
Socialtjänsten gick direkt till akut omhändertagande baserat på en orosanmälan som innehöll ett medicinskt felaktigt påstående, utan att först ha prövat samordnade insatser tillsammans med sjukvård, skola och familj.

Det är inte bara ett metodfel. Det är ett lagbrott.

Sådär ja, nu börjar det låta riktigt bra.