8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Jag tycker att vården har begått misstag i det här. Dels har dom, troligen, agerat för sent men dom har även varit otydliga och rent utav felaktiga i journalerna. Så, då har vi avklarat det. Men en felbehandling eller ignorans från vårdens sida påverkar inte något av dom möjliga scenarion som finns:

Scenario 1

Mamman tror att barnet konskent haft 100% TPN, men barnet har i verkligheten haft cirka 40% och samtidigt ätit mycket lite. Detta går inte ihop medicinskt då vi vet att barnet har haft en stabil utveckling och inga avvikande prover. Ett så lågt totalt energiintag hade lett till viktnedgång, avvikande kurvor och blodstatus. Plus att det är helt orimligt att en påläst förälder "missat" detta.

Slutsats: Detta scenario är i praktiken helt osannolikt.

Scenario 2

Mamman tror att barnet haft 100% TPN (fast det i verkligheten varit ~40 %), samtidigt som barnet regelbundet ätit exempelvis 800–1000 kcal per dag. Då uppstår flera problem. Dels att det finns en tydligt diskrepans mellan rapporterat och faktiskt intag (alltså ljuger mamman för vården). Det skulle även innebär att vårdnadshavarna riskerat flera potentiella medicinska risker kopplade till ex blodsocker, blodfetter och metabol belastning.

Slutsats: Antingen har intaget underrapporterats, eller så har man inte haft tillräcklig kontroll över en central del av barnets behandling. I båda fallen brister omsorgen.

Scenario 3

Mamman vet att TPN endast varit cirka 40%, och barnet har ätit resterande del via munnen. Detta är medicinskt rimligt och stämmer med att barnet kunnat avsluta TPN utan större bakslag och att måendet förbättrats efter placering. Men då uppstår en annan problematik: Mamman har efter omhändertagandet konsekvent uppgett att hon trott att barnet haft 100% TPN.

Slutsats: Mamman ljuger.

Scenario 1 → medicinskt orimligt
Scenario 2 → bristande kontroll eller medveten underrapportering
Scenario 3 → uppgift som inte stämmer med faktisk kunskap

Det scenariot innebär att vården gjort fel, ja.

Men det innebär också att mamman ljugit under flera år till vården (diskrepansen) och att mamman utsatt barnet för fara genom att låta barnet äta så pass fritt (och mycket) med en tro om 100%-igt TPN. Så även i detta scenario hade en orosanmälan varit rimlig.

Varför skulle någon fylla i en matdagbok med felaktig information för att man lever i tron att näringsdropp täcker hela dagsbehovet av näring .
Mamma och styvpappa jobbade heltid som assistenter till E , ingår det att sköta självrapportering till vården i form av föra matdagbok samt sköta medicinering och dropp i arbetsuppgifter de fick betalt för .

När utomstående är assistenter till barn som tex har problem att äta så är en av deras arbetsuppgifter att tydligt dokumentera vad och hur mycket de äter och dricker , samma lär ju gälla när anhörig är assistent

Nej. Det håller inte.
Du påstår att mamman utsatte Elsa för fara genom att låta henne äta normalt med en tro om 100-procentigt dropp.

Men L.E:s vittnesmål direkt inför rätten fastslår att Elsa växte normalt, att proverna var normala och att nutritionsnivåerna var stabila under hela perioden hemma.

Det finns ingen medicinsk fara att peka på. Tillväxtkurvan, blodproverna och nutritionsvärdena visade alla ett normalt utfall.

Det är de objektiva primärkällorna, inte referenssamtal filtrerade genom socialtjänsten.

Och diskrepansen mellan matdagböcker och faktiskt intag är inte mammans lögn, det är sjukvårdens dokumentationsfel som läkaren medgav i domstol.

Föräldrarna förde matdagböcker utifrån den felaktiga information sjukvården gett dem.

Du har nu i det här scenariot medgett att vården gjorde fel, att föräldrarna inte informerades korrekt och att Elsa utvecklades normalt hemma och ändå landar du i att en orosanmälan var rimlig.

Det enda du har kvar som grund för det är diskrepansen i matdagböckerna ett fel som uppstod på grund av sjukvårdens egen underlåtenhet under sex år.

Det är att straffa föräldern för systemets fel. Ingenting annat.

Jag tycker att vården har begått misstag i det här. Dels har dom, troligen, agerat för sent men dom har även varit otydliga och rent utav felaktiga i journalerna. Så, då har vi avklarat det.

Längd , vikt och blodprover visade att flickan växte och inte hade brister så en förklaring är att det vården bara lät det vara trots en hel del funderingar om att E åt betydligt mer än vad det sagts om väldigt lite men mer i perioder , mamman förde talan hela tiden fram till besöket som skedde kort tid före omhändertagandet .

Det scenario du inte inkluderar:
Mamman trodde i god tro att droppet täckte näringsbehovet eftersom sjukvården aldrig berättat något annat. Elsa åt ändå normalt via munnen. Tillväxten var normal. Sjukvården såg diskrepansen i realtid under sex år och agerade inte.

Det är inte ett av dina tre scenarios. Det är det scenario som faktiskt stämmer med primärkällorna.

gräddglass

Ska man vara krass så, tänk om mamman är mer galen än soc tror. Att barnet av henne tillsägs att inte äta för mycket. Men att barnet självt tar av mat när det inte syns. Eller att styvpappan i smyg ger barnet mat för att inte komma i konflikt med mamman.

Ska man spekulera får man ta ut svängarna.

De sänkte ju dropp enligt överenskommelse med vården under sommar så nog hade de koll på kvot dropp- mat

Källa?

Ja, Scenario 1 är fysiologiskt omöjligt. Scenario 3 verkar osannolikt eftersom mamman valt all denna exponering i media. Återstår Scenario 2 och då är den självklara frågan vilken rapportering som vården har begärt.

Av det som framkommit tycks instruktionen varit att Elsa själv skulle få avgöra hur hon äter. Något dokumenterat krav på rapportering har inte framkommit. Jag tycker vi lägger adinas fantasier om ”matdagbok” åt sidan och fokuserar på de uppgifter som faktiskt har framkommit.

I SR Kaliber nämner mamman helt kort matdagbok vid något tillfälle, men att det varit svårt eftersom Elsa ätit så olika. Man har förmodligen inte mäktat med det och inte prioriterat det eftersom man utgått från att droppet täcker dagsbehovet. Om vården inte efterfrågat någon specifik rapportering är detta fullt begripligt – men anmärkningsvärt eftersom Elsa samtidigt mått dåligt. Att försöka koppla ihop kost och mående borde vara det första man gör. Här finns alltså flera frågetecken – MEN utredningsansvaret ligger i slutändan hos vården.